Safari

Det är måndag kväll, Theo har somnat, och jag sitter nedsjunken i soffan och betraktar resterna efter det möte som ägt rum här idag: två tomma vattenflaskor, en tillbringare med hallonsaft som nästan är tömd, fem urdruckna glas och tre som fortfarande står upp och ner, oanvända. Extra stolar är framställda, på en av dem har stolsdynan hamnat på sned och ingen har brytt sig om att rätta till den. Det har hållits ett familjeråd. Släktingarna till David, han som dog i slutet av november, precis innan jag åkte upp till Kocho, har varit hos mig för att hämta ut hans innestående lön och dela upp den mellan sig.

Att dela ett sådant arv i ett land som detta är inte enkelt. Enligt lag, liksom enligt gammal tradition, är frun och barnen inte arvsberättigade. Den avlidnes tillgångar tillfaller istället hans föräldrar och syskon, för det är de som är den ”riktiga” familjen. De kan sedan välja att ge en del till änkan, som hjälp för att ta hand om barnen, men detta är inte något självklart. När David dog befann sig hans familj i Ndele i norra RCA. Endast hans fru Blandenne, som egentligen inte var hans fru på riktigt eftersom de inte var gifta, samt hennes familj, fanns i Bangui. Och så de två barnen förstås, fyra och ett år gamla. Jag tycker mig också minnas att det fanns en syster närvarande på dödsvakan, men jag minns inte riktigt.

Ndele ligger minst två dagsresor från Bangui, och till råga på allt blev staden intagen av rebeller samma dag som David dog, vilket ledde till att invånarna flydde ut i skogen. Det såg alltså ut som att det skulle bli svårt att få tag på Davids familj för att kunna betala ut några arvspengar. Samtidigt var Blandenne i behov av pengarna för att kunna ta hand om barnen. Vi bad henne att göra ett Certificat d’héritage, ett papper som fastställer vem det är som ska ärva den avlidne. Utan detta papper skulle vi inte kunna betala ut några pengar, eftersom vi då riskerade att någon annan släkting till David senare skulle kunna komma och säga att pengarna betalats ut till fel person, och så skulle vi bli tvungna att betala ut hela summan en gång till. För att göra ett giltigt Certificat d’héritage skulle Blandenne vara tvungen att kontakta Davids familj, och även om det var svårt för henne så var det nödvändigt för att allt skulle gå rätt till.

En månad gick utan att Blandenne lyckades få fram ett Certificat. Hon kom visserligen med ett papper där det stod att det hållits ett familjeråd och att hon hade blivit utsedd till arvinge, men pappret var endast undertecknat av hennes släktingar och kunde således inte vara giltigt. För att skynda på processen började vi rota lite i det hela. En av våra anställda, Georges, som själv kommer från Ndele, ringde upp Davids mamma för att prata med henne. Ndele hade då blivit återtaget av regeringstrupper och invånarna var tillbaka i staden och inom räckhåll för mobilnätet, så samtalet gick igenom. Det visade sig att mamman visserligen hade hört om Davids död genom Blandenne, men att hon inte hade en aning om att det fanns pengar att hämta. Hon gjorde sig genast i ordning för att resa till Bangui…

Jag lutar mig tillbaka och blundar, tänker på det sms som Blandenne skickade till mig för bara några timmar sedan, efter att familjerådet hållits: ”OUI MADAME NOUS LES AFRICAINS NOUS SOMME COMME CA MAIS CA NE FAIT RIEN JE VEUX PARTIR MERCREDI MERCI ET A BIENTOT” (Ja Madame, vi afrikaner är så här, men det gör ingenting. Jag åker på onsdag. Tack och på återseende.) För mitt inre återkallar jag dagens händelser:

Davids mamma dyker upp först, tillsammans med två yngre pojkar som jag först tror är Davids bröder, men som visar sig vara någon sorts koya, morbröder, trots att de ser alldeles för unga ut för det. Jag bjuder in dem i lägenheten, ber dem att sitta ner i soffan, ställer fram glas och häller upp saft. Så börjar jag med att beklaga sorgen, förklarar att Davids död är en personlig förlust även för mig och säger att vi inte kan förstå varför Gud låter sådana här saker hända. Det kommer från hjärtat, men det är samtidigt ungefär något sådant som jag förväntas säga. Sedan går vi över till det praktiska. Jag förklarar att det finns ungefär fem hundra tusen CFA att hämta ut i form av innestående lön och skadestånd från oss, säger att jag, om jag själv fick bestämma, skulle betala ut pengarna idag men att vi tyvärr behöver ett Certificat d’héritage för att allt ska gå rätt till. Jag visar pappret som Blandenne har gjort med sin familj och säger att det förmodligen måste göras om. Det kan inte vara giltigt eftersom ingen släkting från Davids sida har skrivit under. Samtidigt är jag noga med att tala om att jag inte vill att det ska bli bråk om detta. Blandenne har gjort fel som försökt ta pengarna själv, men de måste ju förstå hennes situation också, ensam med två barn. Mamman nickar. Det märks att hon inte förstår detta med papper och myndigheter. För henne är det de traditionella reglerna som räknas. Hon är Davids närmaste släkting i livet (pappan är nämligen död) och hon är djupt sårad över att Blandenne har gått henne bakom ryggen. Samtidigt, understryker hon, är hon en gudfruktig kvinna, och hon ska förlåta de oförrätter som begåtts, men från och med nu måste vi se till att detta blir riktigt gjort.

Jag vet att jag egentligen inte har något att göra med hur pengarna ska delas upp inom familjen, men hör ändå mig själv säga att jag tycker att Blandenne måste få del av arvet. Det är ju ändå hon som ska ta hand om barnen. Mamman står fast vid det hon tidigare sagt, men säger att hon självklart bryr sig om sina barnbarn. De är ju det enda hon har kvar nu när David är borta. Morbröderna, som suttit och tittat på Blandennes papper, ilsknar till. De har hört att vi betalt en ansenlig summa för Davids begravning, och tycker att Blandenne inte varit tillräckligt tydlig med hur mycket pengar det egentligen handlade om. Har hon redan fått ut en massa så ska hon ju dessutom inte försöka lägga beslag på hela arvet. Jag upprepar att jag inte tycker att vi ska bråka. Istället bör vi se framåt och göra det bästa av situationen. Blandenne bör också vara på väg hit just nu. Det bästa vore väl om alla kunde komma överens? Morbröderna säger att de tänker vänta en halvtimme. Om Blandenne inte har kommit inom den tiden så går de och gör ett eget Certificat d’heritage.

 Som tur är dyker Blandenne upp, i sällskap med sin faster och en manlig släkting. Det yngsta barnet, en dotter, är också med. Jag plockar fram fler stolar och glas, och alla slår sig ned runt soffbordet. Än en gång förklarar jag att jag helst skulle vilja betala ut pengarna idag, men att jag behöver ett Certificat d’héritage för att försäkra mig om att ingen senare ska kunna komma och kräva mig på mer pengar. Så börjar diskussionerna. Anklagelser slängs ut och förklaringar presenteras. Blandenne menar att hon aldrig försökt lägga beslag på alla pengar, men att hon försökte göra att Certificat så att hon kunde få ut hela summan för att sedan fördela den mellan de olika familjemedlemmarna. Förklaringen godtas inte. Mamman upprepar gång på gång hur mycket hon sörjer: ”Se bara hur smal jag blivit sedan min son dog.” Blandenne höjer rösten. ”Tror ni inte att jag sörjer! Förstår ni vad jag har gått igenom?!” De andra tystar henne. Häftiga känsloyttringar hör inte hemma här. Diskussionen ska föras lågmält, inga hårda ord får yttras. Jag får en känsla av att vi halkar runt på en skör hinna av spelad ömsesidig respekt, och ingen vågar riskera att denna bubbla spräcks, för om de verkliga känslorna får börja sippra fram kommer alla fördämningar att brista och möjligheten att komma överens kommer inte längre att existera.

Blandennes faster faller ned på knä framför Davids mamma och ber henne att förlåta dem för vad de gjort. Ingen har menat att stjäla pengarna från mamman, de ville bara få processen överstökad. ”Res dig,” säger mamman. ”Det är okej. Jag förstår.”

Men fortfarande är de inte överens om vad de ska göra. Ska det skrivas ett nytt Certificat, eller kan de nöja sig med det som Blandenne redan gjort, och som är inlämnat till rätten för att godkännas? De flesta, även Davids morbröder, tycker att de kan använda sig av Blandennes papper. Så länge pengarna betalas ut här och nu, inför allas ögon, och de kan dela upp dem tillsammans, så spelar det ingen större roll vem som står som arvinge på pappret. Mamman sätter sig dock på tvären. Hon är Davids närmaste släkting, och hon tycker att det skulle vara fel om hennes underskrift inte finns med på några papper. Till slut lyckas de ändå övertyga henne om att det bästa skulle vara om de kunde komma överens här och nu. Madame har sagt att hon inte kan betala ut några pengar utan ett Certificat. Använder de Blandennes papper kan de få pengarna idag. I annat fall måste de vänta i veckor medan ett nytt papper blir gjort.

Representanter från båda familjegrupperna beger sig till rätten för att hämta ut det stämplade pappret, men en timme senare kommer de tillbaka tomhänta. Han som skulle ha satt dit stämpeln fanns inte där. Jag byter några ord med Georges, han som också är från Ndele och känner Davids familj men själv inte är inblandad. Han kan intyga att det inte finns några andra nära släktingar, förutom de som befinner sig här. Efter ett samtal med Erik på satellittelefonen bestämmer jag mig: jag tar risken att betala ut pengarna utan Certificat d’héritage. Istället gör jag ett eget papper där de inblandade får skriva under att de som familj inte har något mer att kräva från CAWA. Kanske är jag för snäll, men jag börjar tycka att det känns naivt att sitta och hålla på lagar och regler i ett land som detta, där myndigheter ändå inte fungerar som de ska, och där allt som behövs för att göra en olaglig sak laglig är en muta på 100 kr. Alltså skriver jag ut mina papper och ber om underskrifter från fem av de närvarande: mamman, Blandenne, en av morbröderna som representant för mammans släkt, fastern som representant för Blandennes släkt, samt Georges som utomstående vittne. Sedan plockar jag fram pengarna. Efter viss tvekan ger jag dem till mamman. Jag tror att det är mest korrekt.

Men än är det inte över. Nu ber de mig om hjälp att dela upp pengarna. För andra gången blottar jag mina egna tankar. Jag säger att för mig, i min kultur, är det självklart att det är frun som ska ha alla pengar för att ta hand om barnen, men att jag vet att det är annorlunda här och att jag därför inte kan ha någon åsikt i frågan. Alla nickar. Sedan ber mamman mig att dela upp pengarna i tre lika stora högar. Jag lyder. När jag är klar tar mamman en hög och ger den till Blandenne med en min som ville hon säga: ”Du är inte värd detta, men se så snäll jag är mot dig.” Resten tar hon till sig själv. Hon säger att det ska täcka en del skulder som David hade i Ndele. Dessutom ska hon använda pengarna för att ta hand om det äldre av de båda barnbarnen. Han ska nämligen bo hos henne, för han är det enda hon har kvar efter David. Så börjar ett för mig ganska obehagligt köpslående om vad som ska hända med barnen. Eftersom David och Blandenne inte var gifta, och eftersom David i och med det inte hade betalat någon hemgift för henne, så måste barnen köpas fria innan de kan tillhöra hans familj. En av morbröderna tycker att trettio tusen per barn låter rimligt. Blandenne säger ingenting, men fastern ber att barnen ska få vara hos sin mamma tills de blivit lite större. En mamma är trots allt den som bäst kan uppfostra barnen. En av morbröderna kontrar med att skaffar man en hund så ska man ta den redan som liten valp. En vuxen hund kan inte lära sig att känna tillgivenhet till en ny ägare.

Diskussionerna fortsätter, och jag måste bara än en gång konstatera att det finns vissa saker i den här kulturen som jag, trots att jag tillbringat ungefär halva mitt liv i RCA, inte alls kan förstå. Jag ser framför mig hur det skulle vara om jag var i samma situation, om det var Erik som dött och om hans mamma krävde att Theo skulle bo hos henne, som ersättning för den son hon förlorat. Men det går inte att jämföra på det sättet. Det är inte så enkelt. Det finns så mycket mer som ligger under ytan, så mycket traditioner och så vitt skilda föreställningar om rätt och fel. Läser man denna text med svenska ögon så framstår Davids mamma närapå som en häxa, men det är inte hela sanningen. Ingenting är svart eller vitt. Mamman i mig känner oerhört mycket med Blandenne, men vem är jag att säga att hon borde ha haft alla pengar?

Ibland tvingas jag inse att jag inte kan göra annat än att kapitulera inför de kulturella skillnader som jag inte förstår. Mitt sätt att se på världen är inte det enda rätta. Men samtidigt undrar jag: var går gränsen mellan att acceptera det jag inte ska förändra, och att säga ifrån när något är fel? Det är en fråga som jag ständigt lever med. Å ena sidan, vad har jag för rätt att försöka förändra en kultur som inte är min egen? Å andra sidan, vad har jag för rätt att bara stå och se på när en människa far illa, och skylla på att jag inte förstår hennes och omgivningens sätt att tänka? Ibland känns det som att hur jag än gör blir det fel.

När man kört i två och en halv dag, först på bushvägar där medelhastigheten ligger runt 35 km/h och sedan på lateritvägar där man i snitt kan hålla runt 60, då känns de sista arton milen på asfalt från Sibut till Bangui verkligen som ingenting. Det är en fröjd att susa fram i 100 km/h, och att kunna sitta helt stilla på bilsätet utan att låta kroppen följa med i vägens ojämnheter. Det enda som sinkar oss lite under denna sista del av resan är alla vägspärrar, som kommer allt tätare ju mer vi närmar oss Bangui. Idag har vi dock tur. Jag hade väntat mig problem eftersom det snart är jul och alla, även spärrvakterna, är i behov av extra pengar. Men allt går förvånansvärt smidigt. Det enda vi betalar är vägavgifter på sammanlagt 1500 cfa. Vid femtiden kommer vi fram till CAWAs lägenhet i Bangui, där vi blir mottagna av Gunnel, Eriks mamma, som varit i Bangui sedan i söndags. Någon timme senare kommer även Roland. Han har suttit hela dagen och skrivit prov för att bli professionell jägare på gamla dar. (Fast egentligen har han inte skrivit, utan gjort provet muntligt. Man kan nämligen välja att göra provet på franska eller sango, och väljer man sango blir det automatiskt muntligt.) Vi äter spaghetti och köttfärssås tillsammans och sitter och pratar en stund, med Banguimyggen surrande runt våra fötter. Resan är slut för den här gången, men det kommer inte att dröja länge förrän vi ska ut på vägarna igen.

Morgonen därpå går vi upp tidigt, äter frukost och packar ihop våra grejer för att köra vidare. Innan vi kan ge oss av har vi dock en liten sak som vi måste fixa. Vi (eller rättare sagt jag) har glömt att skriva ut en Ordre de Mission, så vi måste därför få tag på någon i Bakouma som har dator och skrivare. Vi åker först till katolska missionen. I en liten matsal hittar jag en latinamerikansk nunna som pratar en franska som klingar som spanska. Jag förklarar mitt ärende, och hon säger att hon gärna skulle hjälpa mig, men att hon inte har någon nyckel till kontoret. Hon följer mig tillbaka till bilen och ber så mycket om ursäkt, och vi kör vidare till Areva, uranföretaget. Där håller vi på att bli vägrade tillträde av några nitiska vakter som ser Mycket Viktiga ut och vägrar prata sango med oss. Som väl är kan jag namnet på en av fransmännen som arbetar här, och tack vare det blir vi insläppta. Jag visas till ett kontor där det sitter en gubbe som ser ut som jultomten. Han hjälper gärna till med att skriva ut en Ordre de Mission, jag tackar för hjälpen, och så kan vi äntligen rulla vidare.
   Nästa delmål är Bangassou. När vi kommer dit är klockan elva. Medan Lollo och Lisa letar efter ett lämpligt matställe åker jag till arbetsinspektören. Han har väntat på mig. Vi sätter oss på hans kontor, och han tar fram två små genomskinliga plastpåsar som innehåller en grå vätska. Det är en ingefärsdryck, förklarar han, och han har köpt den speciellt för min skull. Den är väldigt nyttig, och bra att ha när man är på resa eftersom den ger energi. Han räcker mig en av påsarna, och jag biter ett hål i ena hörnet av plastpåsen och suger i mig en liten slurk. Det bränner på tungan och jag kväver en hostning och hoppas att det inte syns alltför tydligt att jag tycker att det är på tok för starkt. Så börjar vi arbeta. Jag plockar fram anställningskontrakt som ska stämplas, inspektören ställer lite frågor om Harouna och David som dött, och vi pratar om vårt nya interna regelverk som jag har skrivit och som nu måste godkännas av arbetsinspektionen. Eftersom jag inte kan stanna så länge kommer vi överens om att jag ska lämna både regelverket och kontrakten hos inspektören för att han ska hinna gå igenom dem ordentligt, och sedan ska jag hämta dem när jag är på väg tillbaka till Kocho om ungefär tio dagar.
   Efter en sen lunch bestående av ris och kyckling på en liten restaurang vid torget i Bangassou rullar vi åter vidare. Nu går färden nästan rakt västerut, förbi Gambo och vidare till Kembe, där vägen passerar alldeles intill ett storslaget vattenfall. Vi stannar som hastigast i Dimbi och köper varsin kall cola, som vi måste dricka upp innan vi far vidare eftersom tomglasen ska lämnas tillbaka till försäljaren. Vid sjutiden är vi framme i Alindao, där vi tänkt stanna för natten. Vi kör upp till katolska missionen för att fråga om vi kan få bo hos dem. Det är inga problem. För en sammanlagd summa av ungefär hundra kronor får vi rum med tillgång till dusch och toalett, samt parkeringsplats under tak till bilen. Dessutom blir vi bjudna på kvällsmat.
   Nästa morgon går vi upp en stund innan det ljusnar. Vid torget i Alindao köper vi små glas med sött te, som vi dricker tillsammans med vårt medhavda bröd. Klockan sex är vi på väg igen. Vi kommer till Bambari vid niotiden och stannar vid ONAF, resecentrum, för att köpa bananer. Priset är dock alldeles för högt, och jag går en bit längs vägen för att hitta något billigare, men tröttnar snart eftersom alla ropar ”Kota ya! Kota ya!” (stormage) efter mig och struntar i att svara på mina frågor om var jag kan hitta någon som säljer frukt. Det blir Alhadji som till slut hittar en klase bananer till ett acceptabelt pris vid torget precis vid utfarten från Bambari.
   Så fortsätter färden förbi Grimari och fram till Sibut. Här börjar asfalten, och det känns som att vi praktiskt taget redan är framme i Bangui. Men klockan är halv ett, och innan vi ger oss i kast med den sista sträckan stannar vi för att få i oss lite mat. I ett litet plåtskjul som tjänar som restaurang beställer jag ris och kyckling (loso na kondo) till Lisa, ris och koko (loso na koko) till Lollo, och gozo och kyckling (gozo na kondo) till mig själv. Servitören, en kille som kan vara runt 16-17 år, nickar. Några minuter senare kommer han tillbaka med tre tallrikar ris och kyckling. Jag protesterar, detta är inte vad vi har beställt! Men tyvärr, maten är redan upplagd, det går inte att ändra nu, vem ska då betala för den förstörda portionen ris? Om vi insisterar så kan de ta bort så mycket som möjligt av kycklingsåsen till Lollo och hälla lite koko ovanpå.
   När vi blivit någotsånär nöjda släntrar servitören iväg och sätter sig vid ett annat bord. Ur fickan drar han upp en leksakspistol som han sedan sitter och leker med under hela vår måltid. När han trycker på avtryckaren spelas olika små melodier upp för oss. Underhållning på högsta nivå.
   Vi betalar för maten och sätter oss i bilen igen för att avverka den sista etappen. Men nu är det alltså asfaltsväg, och då går vi vidare till del tre…

Vi lämnar Kocho på morgonen den 20 december. Det är den fjärde advent, och adventsljusstaken ligger prydligt nedpackad i min lilla resväska. Jag har alltså haft relativt gott om tid för att packa, eftersom jag till och med hunnit tänka på att ta med den. Vi som sitter i bilen som just börjat sin resa mot Bangui är Antons flickvän Lisa, hans mamma Lollo, Theo, jag, och så chauffören Alhadji. Egentligen tycker jag inte om att resa med en chaufför, eftersom jag helst kör själv, men ska man resa med Theo i tre dagar får man inse faktum: han kommer inte att vara nöjd med att sitta i någon annans knä och bara få titta på mamma, så för allas trevnad är det bättre att ha någon annan vid ratten.
   Egentligen hade jag inte tänkt åka ner till Bangui så tidigt. Min plan var istället att åka någon gång precis efter nyår, för att sedan flyga tillbaka till Kocho tillsammans med vår första kund, som kommer den 9 januari. Men eftersom Lisa och Lollo ändå var tvungna att åka till Bangui för att sedan flyga till Sverige den 23 december, så kom vi på att det var bättre om jag åkte med samma bil som dem, och så blev det.
   Hela den första dagen kör vi på vägar som vi själva har gjort. Från Kocho tar det ungefär fem timmar till den första bäcken som vi måste köra över, Yangu Wali. Liksom många andra mindre vattendrag i vårt jaktområde så är även detta namngett av oss. Yangu Wali betyder ”Kvinnovattnet”, och namnet kommer sig av att en av våra anställda, Makonzi, under en natt då han sov här låg och jämrade sig i sömnen. På morgonen frågade de andra vad det var som var fel. Var han sjuk? Hade han ont någonstans? Nej då, han var inte sjuk, men han hade drömt om sin fru under natten. I drömmen hade frun träffat hans hemliga älskarinna, och de båda kvinnorna hade råkat i luven på varandra om vem som skulle få den största delen av Makonzis lön. Då de inte kunde komma överens om hur pengarna skulle delas upp hade de till slut bestämt sig för att istället ta hela summan tillsammans och sticka, och Makonzi själv fick ingenting kvar.
   Sedan den dagen heter bäcken alltså Yangu Wali. Det är ett vackert vattendrag med klart vatten som bildar en liten fors just på det stället där vi kör över. Vattendjupet är bara några decimeter, och därför har vi inte gjort någon bro, utan bara dragit vägen rakt igenom vattnet. Alhadji rullar försiktigt ned för den steniga backen, stannar mitt i forsen för att fylla på vatten i vattenflaskorna, för att sedan trycka ordentligt på gasen så att bilen hoppande tar sig upp för branten på andra sidan.
   En timme efter att vi kört över Yangu Wali kommer vi fram till floden Mbari och vår första färja, som vi själva byggt av tomma tunnor och två kanoter gjorda av urholkade trädstammar, samt ett antal brädor och spännband. Färjan ligger förtöjd på andra sidan floden, och Alhadji tillkännager förläget att han inte kan simma. Han måste alltså be oss kvinnor om hjälp, och det märks att han tycker att det hela är mycket pinsamt. Det blir Lisa som hoppar i vattnet. Hon lösgör färjan på andra sidan, och vi drar över den med hjälp av ett rep. Vi binder fast den och lägger av- och påkörningsramperna tillrätta. Alhadji kör ombord bilen, allt går som en dans, och snart är vi över på andra sidan. Efter en liten matpaus kör vi vidare.
   Några kilometer efter Mbari kommer vi ut på det som är den gamla landsvägen mellan Bakouma och Yalinga. När vi kom hit, för tre år sedan, var denna väg dock helt igenväxt, så vi räknar även detta till de vägar som vi själva har gjort. I alla fall nästan. På vissa ställen syns faktiskt spår av den gamla landsvägen, som på ett ställe där det murats upp en vall av stenar över ett mindre område med våtmark. Vägen är sedan byggd ovanpå vallen, och arbetet är imponerande.
  Framåt fyratiden kommer vi till dagens andra färja, som ska ta oss över floden Nzako. Här träffar vi, för första gången under resan, andra människor. Det är invånarna i den lilla byn Yakossi, någon kilometer längre bort, som samlats för att titta på bilen som ska köras över vattnet. När de får syn på Theo flyttas dock allt intresse till honom. ”Ett vitt barn!” ”Oie!” ”Titta, vad stor han är!” Theo finner sig fogligt i att flyttas från famn till famn medan bilen skeppas över floden. På andra sidan tar vi upp två extra passagerare. Det är en man som har frågat mig om hans gravida fru kan få följa med oss till Bakouma. Innan jag sa ja försäkrade jag mig om att det bara handlade om en person. ”Ja, det är bara min fru,” blev svaret, och jag sa att det var okej. Men när kvinnan kommer gående mot bilen bär hon på liten pojke i tvåårsåldern, som tydligen också ska följa med. Jag säger ingenting. Inte den här gången. Vi har ju faktiskt plats för dem båda.
   Det har hunnit bli mörkt när vi kommer fram till Bakouma, dagens mål. Vi parkerar vid det lilla huset som vi köpt där och som används som förråd, rullar ut våra madrasser på verandan, kokar lite soppa till kvällsmat… och tänder adventsljusen! Efter kvällstoalett på ett hål-i-golvet-dass, som stinker kiss och är fullt av kackerlackor, går vi och lägger oss. Det är, såvitt jag kan minnas, Theos första natt utomhus. Han har lite myror i byxorna efter att ha suttit stilla en hel dag, men när han väl lugnat ner sig somnar han gott. Det gör vi också.

Vi har varit nästintill isolerade i några dagar, då vi inte kunnat koppla
upp mejlen sedan i torsdags, men nu på måndag morgon fungerar den igen, till
vår stora lättnad. Det är inte det att man ständigt måste vara uppkopplad
bara för sakens skull, men med den teknik som finns idag så gör man sig
beroende av snabba kommunikationer. Den mesta av vår kontakt med kunder och
försäljningsagenter sker via mejl, och i en värld där människor förväntar
sig att man ska kunna svara omedelbart på deras frågar så är det stressande
när dagarna går och man sitter med en hel rad obesvarade mejl. Några dagars
tystnad kan ibland vara nog för att en kund ska bestämma sig för att boka
hos en konkurrent istället. Men nu är vi alltså tillbaka på världskartan
igen, och då kan även bloggen få sig en liten uppdatering.

Här i Kocho är allt bra. Arbetet med campen går framåt, restaurangen är mer
eller mindre färdig och vi kan nu sitta och äta vid vårt matbord med utsikt
över floden. I köket har vi börjat plocka upp porslin och köksredskap,
Charlotte har sytt gardiner och kuddar och jag har gått igenom all mat som
stått under regntiden. Ute i jaktområdet är arbetet med öppnandet av
jaktvägar i full gång, och inom några dagar ska vi börja bygga en ny fly
camp en bit nordväst om Kocho.

För ett par dagar sedan kom våra två jaktguider, Anton Lundkvist och Nicolas
Durville, upp med bil från Bangui. Anton hade även med sig sin flickvän Lisa
och sin mamma Lollo, så nu har vi fullt hus här. Det är bra för
kökspersonalen att få lite "låtsaskunder" att öva på. På så sätt kan de göra
eventuella misstag nu, och så hinner vi rätta till det innan de riktiga
kunderna kommer.

Själv ska jag nu sätta mig och räkna på hur mycket arbetskläder vi behöver
till våra anställda. Av någon anledning har vi glömt att köpa svarta byxor
till kökspersonalen, så det ska beställas från Bangui. Det behövs också
strumpor och en del skor. (Charlotte, jag skriver ett mejl till dig med
detaljerna.)

Igår var det både lucia och tredje advent. Vi tände tre ljus och gjorde en
liten ansats till att sjunga, men det blev inget av det. Istället förklarade
vi traditionen med lucia för Nicolas, som kommer från Frankrike. Hans enda
reflektion var att det verkade farligt med ljus i håret. Hoppas i alla fall
att ni hade en trevlig dag hemma i Örebro eller Vintrosa eller var ni nu
befinner er. Tack förresten för mejl som ni skickat hit! Jag ska försöka
svara när jag kan.

Ibland känns livet så opolerat och brutalt. Placides kusin var här igår, och vi satt en lång stund och pratade. Jag gav honom kopior av Placides sista anställningskontrakt och lönespecifikation, och han berättade om vad som hänt sedan vi lämnade RCA i början av juni, om hur Placide bara hade blivit sämre och sämre men inte velat inse hur allvarligt det var, hur han stapplat ut ur sovrummet på kvällarna för att sitta med i gemenskapen ute på gårdsplanen och prata, men hur han då inte ens orkat ta på sig kläder.
   ”Till slut”, sa brodern, ”sa jag till honom att han måste åka hem till Kaga Bandoro. Jag såg ju hur sjuk han var, och det är så dyrt när någon dör i Bangui.”

Placide hade inte velat åka, men en storebror från Kaga Bandoro hade kommit och hämtat honom. Det var för dyrt att dö i Bangui. När slutet oundvikligen närmade sig valde de att inte ens försöka söka vård, utan att istället ta med sig Placide till en liten stad där det inte finns något ordentligt sjukhus, men där det är billigare att ordna med en begravning.

Jag är inte helt oförstående inför deras sätt att resonera. Placide var dödssjuk, större delen av hans familj fanns i Kaga Bandoro, och därför var det där han borde dö. Dessutom hade ingen haft råd att köpa kista och betala begravningsplats i Bangui. Men ändå känns det så ovärdigt. Det känns som att de gav upp för tidigt. När vi kom till Bangui i oktober frågade vi Placides lillebror, som också arbetar för oss, om det fanns någon möjlighet att vi skulle kunna skicka en bil till Kaga Bandoro och hämta honom och betala för vård.
   ”Det går nog inte”, sa brodern. ”Familjen kommer inte att gå med på det.”

Och en del av mig förstår. De ville att han skulle dö hemma, inte i Bangui, inte i en bil på vägen. Men jag har ändå svårt att acceptera att det måste vara så, att man måste ge upp innan man gjort allt som står i ens makt. Är det kanske jag som inte vågar se verkligheten i vitögat? Är det kanske så att det är vårt svenska, västerländska sätt att hantera döden, där man kämpar ända fram till slutet och där de flesta människor dör i en opersonlig sjukhussal, som egentligen är det mest ovärdiga?



Theo och Placide flyger ner till Bangui i slutet av förra säsongen.

Abakar Billy Placide är död. Sent på kvällen den 11 november 2009 lämnade han oss för att inte återvända.

Placide var vår skinner, alltså den som arbetade med att bereda hudar och horn från de djur som vi skjutit. Men han var mer än så. Placide var en vän, och han har lämnat ett tomrum efter sig som inte någon annan helt och fullt kan fylla.

Jag lärde känna Placide för drygt fem år sedan, då jag tillbringade några månader i den jaktcamp där Erik arbetade som lärling. Företaget, som hette Idongo Safari, drevs av en fransman vid namn Matthieu Laboureur. Placide bodde då tillsammans med en många år yngre kvinna i en liten gräshydda med två rum, lite i utkanten av den lilla byn som byggts upp av alla som arbetade för företaget. Inte långt därifrån låg huset där skinnen bereddes, och där tillbringade Placide den mesta av sin tid. Han älskade sitt arbete och tog det på största allvar. När jägarna kom hem med en trofé så ville han inte äta eller vila förrän han flått djuret, brett ut huden och lagt på ett tjockt lager salt för att den skulle torka. Hans unga kvinna klagade ofta på att han aldrig kom hem i tid och att hon inte visste om han skulle äta maten som hon hade lagat till honom eller inte.

Placide var en mästare på att hitta på smeknamn åt folk. Namnen brukade vara väl valda, och berätta något om personen som fick dem. Erik hette från början Andjibouvo, efter en insekt som ger ifrån sig ett väldigt mörkt surrande, som Placide tyckte liknade Eriks mörka röst. Senare byttes dock namnet ut till Laikenye, den Listige Räven. Namnen var inte alltid smickrande. En annan lärling på Idongo Safari blev kallad ”Tsetsemunnen” eftersom han var så matglad.

När vi startade CAWA fick vi en förfrågan från Placide om han kunde få arbeta för oss. Det hela var lite känsligt. Placide hade arbetat för Matthieu i många år, och även om han var fri att säga upp sig och söka ett nytt arbete om han ville så visste vi att Matthieu skulle uppfatta det som att vi ”stal” hans anställda. Därför tog det ett år innan vi vågade bestämma oss för att säga ja till Placide. Redan under vår första säsong, innan han var anställd av oss, kom han dock och hjälpte till med det slutliga beredandet av troféerna inför exporten i slutet av året, och vi var djupt tacksamma. Hade han inte gjort det hade flera av troféerna blivit förstörda under transporten.

Hösten 2007 började så Placide att arbeta för oss. Vi ångrade aldrig att vi anställt honom. Förutom att han var en skicklig skinner var han också en god organisatör, och han hade en förmåga att verkligen fullfölja sitt arbete från början till slut. Han var alltid på plats när jägarna kom hem med en viktig trofé, och han var också den som var kvar i Bangui och övervakade arbetet med troféexporten ända tills alla horn och hudar var packade i lådor och inlämnade på flygplatsen. Dessutom var han mycket speciell på så sätt att han, till skillnad från de flesta centralafrikaner, gärna ville dela med sig av sina yrkeskunskaper. Under de två säsonger som han arbetade för oss hann han lära upp tre andra skinners, som idag gör ett mycket bra jobb, även om ingen riktigt kan mäta sig med Placide. Han sa många gånger att han ville att jag skulle skjuta en pärlhöna, och att han sedan skulle lära mig hur man skulle flå den och torka skinnet utan att fjädrarna föll av. Tyvärr tog jag mig aldrig den tiden, och nu har möjligheten runnit mig ur händerna.

Placide levde ett märkligt dubbelliv. Under jaktsäsongerna var han en hängiven arbetare, mycket noggrann och seriös. Han drack sällan eller aldrig alkohol, och när vi skjutit en stor trofé och alla dansade och skrattade höll han sig i bakgrunden, reserverad och allvarlig. När jaktsäsongen var slut och han kom hem från bushen blev han som en annan människa. Han omgav sig med kvinnor och drack sig ofta berusad, och om man någon gång frågade honom vad som hade hänt under hans lediga tid brukade han svara: ”Na yayu ayeke ape.” I himlen finns det inte. Med andra ord, han hade ägnat sig åt saker som han inte trodde att han skulle få göra i himlen.

Ända sedan tiden på Idongo Safari har vi varit fundersamma över Placides hälsa. Under vissa perioder kunde han vara i dåligt skick, så dåligt att vi ibland undrade om han verkligen skulle överleva till nästa år, men han hämtade sig alltid. För ett och ett halvt år sedan, i slutet av jaktsäsongen 2008, skickade vi honom till missionssjukhuset i Gamboula för en ordentlig undersökning, eftersom han hade haft problem med bland annat svullna fötter under året. Missionsläkaren upptäckte en hjärtsjukdom som inte kunde botas, men som kunde hållas i schack med hjälp av mediciner. Placide fick medicin för ett halvår, som vi betalade. När vi kom tillbaka efter semestern erbjöd vi oss att fortsätta att köpa medicin till honom, men Placide avböjde. Senare fick vi veta av hans kusin att han hade sagt till familjen att läkaren i Gamboula inte hittat något som helst fel på honom.

Det är svårt att inte fråga sig varför Placide inte ville erkänna sin sjukdom. Kanske erkände han den aldrig ens för sig själv. Under sommaren 2009 blev hans hälsa allt sämre. Vi försökte ringa honom flera gånger i veckan, men han orkade aldrig svara. Ibland var det någon släkting som tog telefonen och berättade hur han mådde, men oftast fick den bara ringa. Placides familj i Kaga Bandoro, en stad ca 40 mil norr om Bangui, hämtade hem honom från Bangui i augusti. Det var den sista resan han gjorde. Fyra dagar innan han skulle fylla 43 år dog han hemma i sitt eget hus. Dagen därpå begravdes han.

Vi kommer att sakna Placide. Vi saknar honom redan. Men jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att allt han någonsin önskat sig finns i hans himmel.

När man ska ge sig av på en resa krävs det vissa förberedelser. Det gäller för alla resor, även om vissa resor kräver mer planering än andra. Resor i Centralafrikanska Republiken tillhör oftast den kategori som behöver förberedas ordentligt innan de påbörjas. Nedan följer en hel del användbar information för den som vill ge sig ut på vägarna i detta land.

Vi börjar med packning och utrustning. Förutom den personliga packningen är det bra att ha med sig följande saker:
- Vatten att dricka. (Viktigt även om man bara tänker göra en kort resa. Man vet aldrig hur lång tid det tar innan man kommer fram, och att bli fast någonstans utan vatten kan vara lika med livsfara.)
- Spade, machete (djungelkniv) och rep för att kunna ta sig loss ifall man skulle köra fast.
- Reservhjul, minst ett men gärna fler.
- Domkraft och hjulnyckel.
- En liten väska med olika verktyg.
- Extra bränslefilter, bussningar och andra reservdelar som man kan tänkas behöva till bilen. (Varför inte en extra kylarfläkt till exempel?) Om man skulle köra sönder någonting på vägen är det nämligen inte alltid så lätt att få tag på nya delar.

När man reser längs vägarna i RCA kommer man förr eller senare att träffa på en vägspärr. Dessa vägspärrar finns oftast vid infarten till och vid utfarten från större städer och byar. Vägspärrarna upprättas av flera olika myndigheter, de vanligast förekommande är gendarmer (poliser), FACA (militärer), Douane (tullmyndigheten) och Eau et Forêt (”wildlife department”). De olika myndigheterna ska egentligen kontrollera olika saker: tullen ska fråga efter varor att förtulla, Eau et Forêt ska bland annat kontrollera att man inte transporterar fridlysta växter eller djur, osv. I själva verket letar alla efter samma sak: fel som gör att de kan kräva en på böter. Dessa böter betalas för det mesta ut utan kvitto, och det är mycket tvivelaktigt om de någonsin skickas vidare till den högre instans dit de borde redovisas. Om kontrollanterna inte hittar något fel att begära böter för brukar de till slut, för att i alla fall få någonting, be om en formalité, dvs ett ”frivilligt bidrag” som med tiden snarare blivit en obligatorisk avgift som man betalar bara för att spärren ska öppnas. Ett alternativ till formalité är kaffepengar. Spärrkontrollanten kan också, helt sonika, tala om att han är hungrig. Det finns hundra olika sätt att, mer eller mindre diskret, be om pengar. För det mesta brukar man dock kunna slippa betala, om man bara kan diskutera. Spärrvakterna vet ju mycket väl att de egentligen inte har rätt att begära pengar för ingenting, och beroende på situationen brukar man kunna klara sig ur antingen med skämt eller med hot.
  

Hittar kontrollanterna däremot något fel och begär böter brukar det vara svårare att klara sig undan. Därför finns det några saker som man alltid måste se till att ha med sig när man reser. Det handlar om körkort, registreringsbevis och försäkringsbevis till bilen, samt ett intyg om att bilen är besiktigad (ett sådant intyg köper man var sjätte månad, utan att bilen behöver gås igenom av den utfärdande myndigheten). Har man passagerare är det bra om de har någon typ av legitimation på sig, och om passagerarna är ens anställda måste de även ha ett Carte Professionelle, ett bevis på att de arbetar för företaget. Men det viktigaste pappret av alla är ändå Ordre de Mission, vilket direkt översatt betyder uppdragsorder. Det är ett papper som man själv skriver ut, stämplar och signerar, och det innehåller information om resan; vilken bil man har, vart man är på väg, osv. Dessutom är det bra om man försöker få Ordre de Mission att se så viktig ut som möjligt. Om kontrollanterna i spärrarna tror att de har att göra med Mycket Viktiga Personer brukar de oftast bråka mindre. Så här kan en Ordre de Mission från vårt företag se ut (översatt till svenska):


ORDRE DE MISSION
BRÅDSKANDE!

Ordre de Mission nr: 45/09/CAWA
Ansvarig: Jaques Sanguebe
Fordon: Toyota Land Cruiser
Registreringsnummer: DA165MK
Datum för resan: 3 november 2009 till dess att uppdraget är slutfört
Motiv: Resa inom arbetet
Sträcka: Bangui-Bangassou-Bakouma
Last: Personliga ägodelar, arbetsmaterial, en släpkärra med bränsletank fylld med diesel
Chaufför och passagerare: Adamou Issa, Jaques Sanguebe, David Mazimbala, Silly Nguenesou

OBS! Den ansvarige för resan är strängt förbjuden att plocka upp andra passagerare eller last längs vägen!
OBS! Innehavaren av denna Ordre de Mission är strängt förbjuden att betala någon typ av formalité utan kvitto. Alla papper på bilen är i ordning, i enlighet med RCA:s lagar. Innan några böter ställs ut, ombeds spärrvakten att kontakta företagets chef på telefonnummer 0046 70 361 844 09.

Bangui den 2 november 2009              
underskrift och stämpel

När Ordre de Mission är utskriven och stämplad, när försäkring och körkort finns på plats och när bilen är packad med alla förnödenheter, då är det bara att ge sig ut och köra. Men glöm för all del inte att väja för fåren och getterna som brukar uppehålla sig på vägarna! Förutom att bilen kan gå sönder om du kör på en så riskerar du att få betala stora pengar till ägaren, inte bara för det döda djuret självt, utan också för alla femtioelva ungar som det skulle ha fött under de närmaste åren.

Trevlig resa!