Resan börjar

En tidig morgon i februari 2006 lämnar vi alltså Berberati i en nyinköpt sandfärgad Nissan Pick-up. Bilen är lastad med tält och sovsäckar, grytor och tändstickor, socker och sardiner, maniokmjöl, tomatsås och annat som man kan tänkas behöva under några månader i vildmarken. Morgonen är kylig, vi kör med stängda fönster och vi lyssnar på BBC World Service på en knastrig bilradio. I min mage fladdrar några fjärilar och om sanningen ska fram känner jag mig lite som ett påhäng. Erik, med sin erfarenhet från åren som lärling och sedan som yrkesarbetande professionell jägare, är den av oss som är hjärnan bakom expeditionen. Själv har jag oändligt mycket att lära om bushen och om att arbeta i RCA. Men här, i det disiga morgonljuset på vägen mellan Berberati och Carnot, börjar vår gemensamma resa, som ska ta oss båda till nya upplevelser och erfarenheter.

Vi sover första natten i Bangui och fortsätter morgonen därpå först norrut. Där asfalten slutar i Sibut tar vi av åt öster. Vi passerar platser som jag hittills aldrig sett: Grimari, Bambari, Ippy. Erik berättar om när han som barn reste här tillsammans med sin far då han var ute och borrade brunnar. När den andra dagen skymmer stannar vi i en liten by strax utanför Bria. En äldre dam låter oss sova under mangoträdet på hennes röddammiga, välsopade gårdsplan. När jag frågar om det finns något ställe där vi kan tvätta av oss lite skickar hon iväg en pojke i tioårsåldern som en stund senare kommer tillbaka med en hink klart, kallt vatten. Vi värmer en burk ravioli i tomatsås på vårt lilla gaskök och äter direkt ur grytan innan vi kryper ned i våra sovsäckar.

Följande morgon möter vi upp Baba och Housseini vid färjan som ska ta oss över floden i Bria. De är våra första anställda och har lämnat Berberati en dag innan oss i en annan bil. (Detta för att Baba, som har släp, kör långsammare än oss, och Erik avskyr att ligga och sega i en konvoj.) Housseini är upprörd för att Baba under natten har skaffat sig en wali temporaire, en ”tillfällig fru”. Jag blir också lite arg, men tids nog ska jag lära mig att detta tyvärr är mer regel än undantag för centralafrikanska män på resa.

Med hjälp av färjekarlen och ett gäng unga killar som ser en chans att tjäna lite pengar skeppar vi våra båda bilar och släpkärran över floden på den gamla färjan med rangliga påkörningsramper som är lagade flera gånger om med brädstumpar och träslanor. Sedan fortsätter vid österut mot Yalinga på nästintill obefintliga vägar. Vi hoppas kunna komma fram till kvällen, men riktigt så enkelt blir det inte. Vid middagstid ska vi köra över en bro som endast består av två tjocka järnbalkar. Vi kör först och det är inga problem, men när sedan Baba ska följa efter går det så här:



Det är på håret att bilen, med släp och allt, dråsar ned i bäcken under bron, och det tar ett helt dygn innan vi lyckligt och väl kan rulla vidare…

Till slut kommer vi i alla fall fram till Yalinga, civilisationens sista utpost. Därifrån har vi ytterligare några timmars körning till Safari de la Haute Kotto’s safaricamp, från vilken vi sedan ska utgå för att rekognoscera i vårt eget tilltänkta framtida jaktområde. När vi kommer fram har det redan blivit mörkt, och vi bjuds på enkel kvällsmat vid ett lite rangligt bord under ett grästak intill floden Ndji. Vi inkvarteras i ett kundhus med blå myggnät och blommiga lakan i sängen, får duscha i ett litet separat duschrum utan tak och går och lägger oss med drömmar om hur mycket finare vår camp ska bli. Några dagar i Ndji, och sedan ska vi vidare ännu längre österut, mot hjärtat av det stora gröna. Chinkofloden är vårt mål, bara namnet andas äventyr…


När föds en dröm?

...tillbaka till hur allt började...

Ja, hur började det egentligen? Och när? Var föddes drömmen om att starta ett jaktsafariföretag så långt in i den afrikanska vildmarken som man bara kan komma?

Man skulle kunna gå hur långt som helst tillbaka i tiden. Speciellt på Eriks sida sträcker sig kopplingarna till jakt och Afrika flera generationer bakåt. Men låt oss börja i den tid som jag själv känner till, min egen barndom, göra en snabb bakgrundsskiss där och sedan raskt förflytta oss fram till våren 2006, då det drog igång på allvar i och med att jag och Erik tog oss ut i vårt nuvarande jaktområde för att rekognoscera.

Jag flyttade alltså till RCA när jag var fem år gammal. Där lärde jag, bland många andra, känna Erik. Hans föräldrar arbetade liksom mina för den svenska missionen, men drev även ett eget brunnsborrningsföretag. Efter ett par år började jag och Erik skolan tillsammans på den lilla Svenska Skolan i Berberati, som bara hade ett tiotal elever. Eftersom vi var så få var vi ganska hänvisade till varandra, och alla vi barn brukade oftast leka tillsammans, men det hindrade ändå inte att man fick en del vänner som stod en närmare än andra. Förutom några jämnåriga tjejkompisar var Erik den jag trivdes bäst med.

Eriks stora intresse i livet var jakt, djur och natur. När vi målade föreställde hans bilder alltid bufflar eller elefanter. När vi fick ”forska” om valfritt ämne valde han vilda djur. Och när vi på skolavslutningen fick sjunga om vad vi skulle göra på lovet löd Eriks vers: ”Och jag ska till Batangafo och jaga lejon där…”

Själv var jag av den mer blödiga sorten, som sprang och gömde mig under sängen med en kudde tryckt mot varje öra när någon olyckssalig get skulle slaktas och bli vår middag. Naturintresset hade jag dock gemensamt med Erik, liksom suget efter äventyr och spänning i tillvaron. Trots att vi till och från var kära i varandra kan jag inte minnas att vi som barn någonsin pratade om några gemensamma framtidsplaner, men jag kommer tydligt ihåg en gång – vi måste ha varit i 12-årsåldern – då vi stod framför en RCA-karta och fascinerades över det stora området i östra delen av landet som bara var en grön fläck, utan en enda väg eller by…

Så blev vi tonåringar, och jag flyttade till Sverige med min familj för att kunna fortsätta skolan. Erik blev kvar i RCA och läste högstadiet på distans, och eftersom hans jaktintresse inte hade minskat med åren fick han därefter plats som lärling för att bli professionell jägare eller jaktguide på ett jaktsafariföretag i norra delen av landet. Varje sommar kom han dock till Sverige tillsammans med sin familj, och sommaren 2001 blev vi ihop.

Erik klarade sin examen och fick jobb som jaktguide på Idongo Safari, där han gått som lärling. Efter att jag tagit studenten tillbringade jag några månader med honom i campen, men vid det laget stod det redan tämligen klart för oss att vi inte ville bli kvar där. Dels var det mycket problem med tjuvjakt i området, eftersom det låg så nära flera större byar och inte heller särskilt långt ifrån staden Ndele, som var i ständigt behov av bushmeat. Därtill kom de karavaner av sudanesiska jägare som framför allt var ute efter elfenben och vars automateld man titt som tätt kunde höra, både ute i jaktmarkerna och från campen när man på kvällarna satt runt middagsbordet. Men det var inte bara tjuvjakten som gjorde att vi ville dra vidare. Vi hade också en stark önskan att starta något eget, något som vi själva kunde få råda över och utforma som vi ville.

Och så kom det sig alltså att vi i februari 2006, efter att ha tillbringat många mörka svenska hösttimmar framför datorn och Google Earth, lämnade Berberati med två bilar packade med mat och förnödenheter och styrde österut, förbi Bambari och Bria, mot det där stora, gröna, outforskade…


En vanlig dag - del 2: Kocho

I september, när vi fortfarande var kvar i Berberati, skrev jag "En vanlig
dag - del 1", om hur en helt vanlig dag kunde se ut i Berberati. Tanken var
sedan att det skulle komma en "del 2" om vardagen i Bangui och en "del 3" om
vardagen i Kocho. Men eftersom alla dagar är så olika har det har inte varit
helt lätt att sätta sig ner och sammanfatta hur en vanlig dag ser ut. Dock
har jag hela tiden haft det i bakhuvudet: har jag skrivit en "del 1" så
borde ju den åtminstone följas av en "del 2". Här kommer den nu alltså, en
beskrivning av hur en dag i Kocho kan se ut för mig:

Jag och Theo vaknar någon gång mellan fem och sex. Det är rena sovmorgonen
om man jämför med de flesta andra. Jägarna brukar vakna vid fyra eller halv
fem, för att kunna möta gryningen ute i bushen. De tidiga morgontimmarna är
viktiga för jakten eftersom det oftast är då man hittar färska spår att
följa. När jag och Theo äter frukost vid sex- halv sju-tiden har jägarna
alltså sedan länge lämnat campen. Frukosten består för Theos del av en stor
tallrik havregrynsgröt och ett par brödskivor med jordnötssmör. Själv håller
jag mig till en kopp kaffe eller varm choklad och några skivor bröd. Efter
tandborstning lämnar jag Theo till någon av killarna i köket. "Barnpojken"
Georges är nämligen sjuk och har varit i Bakouma sedan en månad tillbaka.
Det är tråkigt, men som tur är så är det inte svårt att hitta frivilliga
barnvakter. Theo är allas lille maskot. Nu är dessutom farmor här, och hon
spenderar mer än gärna många timmar varje dag med det hittills enda
barnbarnet.

Själv sätter jag igång med att organisera dagens arbete. Jag letar reda på
Housseini, som är arbetsledare för alla som arbetar med bilar, husbyggen,
väghuggande och liknande, för att gå igenom med honom vad som behöver göras
under dagen. Kanske är det ett tak som läcker, några extra stolar som
behöver byggas, ett golv som behöver målas om eller en bil som behöver en
genomgång innan den skickas ut till Bakouma för att köpa maniok. (Om Erik är
hemma och inte jagar är detta hans arbete, men när han inte har tid och
möjlighet är det jag som gör det.)

När jag och Housseini är färdiga går jag vidare till köket. Saint, kocken,
presenterar dagens meny och jag har för det mesta inga invändningar. Vi
pratar lite om vad mer som behöver göras i köket och campen. Kanske ska
någon kund komma tillbaka från fly camp, kanske behöver det göras en lista
på beställningar att skicka till Bangui. Varje gång som det kommer kunder
med flyg från Bangui skickas nämligen också färskvaror: smör, ost, ägg,
frukt, grönsaker, osv, men för att detta ska fungera måste vi förstås tala
om vad vi behöver.

Så lämnar jag köket och går till kontoret, för att ta tag i mina egna
arbetsuppgifter. De första timmarnas arbete går ofta till att läsa och svara
på mejl, från kunder, försäljningsagenter och andra. Sedan kan det handla om
bokföring, upprättande av nya arbetskontrakt eller kanske löneutbetalningar
(som egentligen ska skötas av den personalansvarige, men han har visat sig
vara ganska dålig på matte, så jag behöver hjälpa honom att räkna ut
semesterersättning, 3-procentiga OCSS-avdrag, osv). Någon gång mellan nio
och tio kommer Theo. Han har då ätit mellanmål, och det är dags för en liten
sovstund innan maten. Jag lägger honom och han brukar somna ganska fort.
Sedan fortsätter jag arbeta fram till tolvtiden, då det är dags för lunch.
Ibland kommer jägarna hem mitt på dagen, och då får jag och Theo sällskap
vid matbordet, ibland har de med sig matsäck och äter ute i bushen. Oavsett
vilket är lunchen ett skönt avbrott då man får ta det lite lugnt under
dagens varmaste timmar.

Efter maten återstår ett par timmars arbete innan det är dags att börja göra
sig i ordning inför kvällen. När det mörknar, runt halv sex, får Theo bada
och äta kvällsmat så att vi hinner lägga honom innan det är dags för middag
med kunderna. Jägarna brukar komma hem någon gång i skymningen, med eller
utan jaktbyte. Efter en välbehövlig dusch samlas alla i baren för en drink
och lite tilltugg. Två lägereldar hjälper till att skapa rätt stämning, en
alldeles utanför taket som täcker baren och matbordet, och en andra ute på
klipporna i floden. Middagen brukar serveras runt klockan åtta. Det är
alltid trerätters, med vin om gästerna vill ha det (vilket de flesta vill),
och, för att göra bilden av den afrikanska safarin komplett: servitörer i
vit skjorta och bakgrundsmusik bestående av en brusande flod och kväkande
grodor.

Framåt halv tio brukar maten vara uppäten, och en efter en tackar för sig
och går till sängs. På vägen hem till mig passerar jag genom köket, tackar
kocken och de övriga för kvällen och ger eventuellt någon kommentar om vad
som kan förbättras till nästa gång. Väl hemma tackar jag också Doungouss,
som suttit och vaktat Theo medan vi ätit. Doungouss går hem till sig och jag
och Erik går och lägger oss. Om vi låter bli att tända lampan i sovrummet
brukar vi klara oss utan att få in alltför mycket flygande nattdjur, och kan
då låta bli att stänga in oss under det varma myggnätet. Ibland hörs
slamrande utifrån verkstaden om någon av jaktbilarna behöver repareras, men
för det mesta somnar vi till ljudet av kväkande grodor, spelande syrsor och
enstaka ylanden från hyenor. Någon gång under natten kommer Theo att vakna
och vara kissnödig, men fram till dess är det bara att sova. God natt.
 

Jaktsafaris

Som det framgått av tidigare texter säljer vårt företag huvudsakligen
jaktsafaris. För att sammanfatta hela konceptet kan man säga att vi varje år
har ett antal jägare, i år totalt ungefär tjugo stycken, som betalar en
ganska stor summa pengar för att få komma hit och jaga några av värdens mest
eftertraktade troféer: buffel, leopard, lejon, elandantilop, bongoantilop,
samt ett antal mindre antiloper och tre olika typer av svin.

Den första frågan man brukar få när man berättar att man sysslar med
kommersiell jakt på detta sätt är om jakten är reglerad, eller om jägarna
får skjuta vad de vill, hur som helst. Jag vet inte vad de människor som
ställer frågan ser framför sig, om de tror att vi håller på med någon sorts
urskiljningslöst dödande. Kanske har tidigare generationers afrikanska
jägare, med sina berättelser om bufflar och antiloper skjutna i hundratal
och oräkneliga jakter på djur som elefanter, noshörningar och lejon, gett
jaktbranschen ett dåligt rykte. Och det är sant att "den vite jägaren" i
många fall tagit mer än han gett tillbaka, och på så sätt i allra högsta
grad bidragit till att vissa arter idag är utrotade eller hotas av
utrotning. Men långt ifrån alla jägare är urskiljningslösa mördare, och
idag, när jakten dessutom är reglerad, är jag övertygad om att den istället
kan leda till att djurbestånden ökar och att deras fortlevnad säkras.

För att få bedriva kommersiell jakt i RCA behöver man först och främst ett
område att jaga i. Det får man genom att skriva en ansökan till Ministère
des Eaux et Forêts (i fortsättningen förkortat Eau & Forêts), den myndighet
som sköter frågor om djur och natur i landet. Större delen av RCA är indelat
i olika jaktområden, zones de chasse. Vissa områden är helt folktomma, i
andra finns små byar. Allt land runt större städer och samhällen räknas som
fria jaktmarker, där ingen kan köpa sig ensamrätt att jaga. Jaktområdena
hyrs från staten på ett år i taget, och man betalar ca 20 svenska kronor per
kvadratkilometer. Vi har just nu tillgång till tre olika jaktområden i östra
RCA, med en sammanlagd areal av ungefär en och en halv miljon hektar.

För varje jaktområde får man sig tilldelat ett antal djur som man har
möjlighet att jaga. För vår del handlar det i år om sammanlagt ett
trettiotal bufflar, tjugo elandantiloper, tio bongoantiloper, sex leoparder,
tre lejon, tjugo vårtsvin, fem babianer, osv. Endast fullvuxna hanar får
skjutas, och för varje nedlagt vilt betalar man en fällavgift till staten.
Om ett djur blir skadskjutet räknas det som dödat, och skulle man råka
skjuta en hona betalas dubbel fällavgift.

Till varje jägare som kommer hit för att jaga köps dessutom en jaktlicens
från staten. På denna licens har man rätt att skjuta två bufflar, samt ett
djur av varje sort av alla de övriga jaktbara arterna. Sedan är det upp till
oss som företag att fördela det sammanlagda antalet djur som vi har rätt att
jaga på de olika kunderna. En safari är oftast två eller tre veckor lång. På
två veckor brukar man hos oss få chans att jaga en så kallad "precious game"
(elandantilop, bongoantilop, lejon, leopard eller giant forest hog), två
bufflar, samt alla de mindre antiloperna och svinen. På tre veckor får man
två "precious game", och i övrigt detsamma som under två veckor. Nu är det
inte så att alla jägare skjuter alla sorters djur som finns. Under en lyckad
jakt kan man räkna med ungefär 5 nedlagda djur per vecka. Långt ifrån
massaker alltså.

I slutet av säsongen är det upp till oss att sammanfatta allt som skjutits
under året, redovisa detta för Eau & Forêts, samt betala alla fällavgifter.
Hälften av dessa betalas till den lokala Eau & Forêts-avdelningen, resten
betalas centralt i Bangui. För alla deklarerade djur får man ett
ursprungscertifikat, som sedan används för att ordna med resten av de papper
som behövs för troféexport. Utan korrekta papper blir det ingen export, och
eftersom kunderna vill ha hem sina troféer är det alltså av största vikt att
alla nedlagda djur deklareras på rätt sätt. På så vis kontrollerar systemet
sig självt.

Givetvis finns det kryphål. Givetvis skulle vi kunna gå ut imorgon och
skjuta ner en hel buffelhjord och strunta i att deklarera det om vi inte har
lust att exportera troféerna. Men varför skulle vi vilja göra det? Dels
skulle det förr eller senare bli känt. Det finns alldeles för många ögon och
öron här för att man skulle kunna dölja ett sådant tilltag. Och när Eau &
Forêts fick höra talas om det skulle vi få problem, förmodligen skulle det
leda till böter och det är också troligt att vi skulle förlora rätten att
jaga i RCA. Men, vad som är ännu viktigare: Vi har inget som helst intresse
av att skjuta djur till ingen nytta. Vi tjänar pengar på att kunna erbjuda
bra troféer till välbetalande kunder. För att få fram dessa troféer måste vi
vårda de viltstammar som finns i vårt område, och det gör vi inte genom att
gå ut och skjuta första bästa lejon för nöjes skull. Det vi gör handlar om
att offra ett fåtal individer, för att förhoppningsvis kunna säkra stammens
fortlevnad. Det kanske låter cyniskt, men i dagens värld, där människor och
djur alltmer börjar slåss om samma levnadsutrymmen, behöver djuren kunna
"betala för sig" för att ha en chans att få finnas kvar. I RCA är det mycket
tydligt: de få nationalparker som finns töms sakta en säkert på djur, på
grund av tjuvjakt och annan mänsklig närvaro, medan de områden som kan visa
upp de största populationerna av vilt är de jaktområden där det bedrivs en
seriös kommersiell jakt.

Vi ser oss inte som några hjältar som offrar oss själva för att rädda de
vilda djuren. Anledningen till att vi arbetar med detta är först och främst
att detta är vad vi vill göra. Vi lever vår dröm. Men vi hoppas att vi genom
vårt arbete också kan bidra till en hållbar utveckling för Centralafrikas
djurliv, att vi ska kunna ge lika mycket som vi tar och att vi, när vi en
dag slutar vårt arbete, ska lämna efter oss ett naturområde som inte är
utarmat utan berikat.

RSS 2.0