Safari

En tidig morgon i februari 2006 lämnar vi alltså Berberati i en nyinköpt sandfärgad Nissan Pick-up. Bilen är lastad med tält och sovsäckar, grytor och tändstickor, socker och sardiner, maniokmjöl, tomatsås och annat som man kan tänkas behöva under några månader i vildmarken. Morgonen är kylig, vi kör med stängda fönster och vi lyssnar på BBC World Service på en knastrig bilradio. I min mage fladdrar några fjärilar och om sanningen ska fram känner jag mig lite som ett påhäng. Erik, med sin erfarenhet från åren som lärling och sedan som yrkesarbetande professionell jägare, är den av oss som är hjärnan bakom expeditionen. Själv har jag oändligt mycket att lära om bushen och om att arbeta i RCA. Men här, i det disiga morgonljuset på vägen mellan Berberati och Carnot, börjar vår gemensamma resa, som ska ta oss båda till nya upplevelser och erfarenheter.

Vi sover första natten i Bangui och fortsätter morgonen därpå först norrut. Där asfalten slutar i Sibut tar vi av åt öster. Vi passerar platser som jag hittills aldrig sett: Grimari, Bambari, Ippy. Erik berättar om när han som barn reste här tillsammans med sin far då han var ute och borrade brunnar. När den andra dagen skymmer stannar vi i en liten by strax utanför Bria. En äldre dam låter oss sova under mangoträdet på hennes röddammiga, välsopade gårdsplan. När jag frågar om det finns något ställe där vi kan tvätta av oss lite skickar hon iväg en pojke i tioårsåldern som en stund senare kommer tillbaka med en hink klart, kallt vatten. Vi värmer en burk ravioli i tomatsås på vårt lilla gaskök och äter direkt ur grytan innan vi kryper ned i våra sovsäckar.

Följande morgon möter vi upp Baba och Housseini vid färjan som ska ta oss över floden i Bria. De är våra första anställda och har lämnat Berberati en dag innan oss i en annan bil. (Detta för att Baba, som har släp, kör långsammare än oss, och Erik avskyr att ligga och sega i en konvoj.) Housseini är upprörd för att Baba under natten har skaffat sig en wali temporaire, en ”tillfällig fru”. Jag blir också lite arg, men tids nog ska jag lära mig att detta tyvärr är mer regel än undantag för centralafrikanska män på resa.

Med hjälp av färjekarlen och ett gäng unga killar som ser en chans att tjäna lite pengar skeppar vi våra båda bilar och släpkärran över floden på den gamla färjan med rangliga påkörningsramper som är lagade flera gånger om med brädstumpar och träslanor. Sedan fortsätter vid österut mot Yalinga på nästintill obefintliga vägar. Vi hoppas kunna komma fram till kvällen, men riktigt så enkelt blir det inte. Vid middagstid ska vi köra över en bro som endast består av två tjocka järnbalkar. Vi kör först och det är inga problem, men när sedan Baba ska följa efter går det så här:



Det är på håret att bilen, med släp och allt, dråsar ned i bäcken under bron, och det tar ett helt dygn innan vi lyckligt och väl kan rulla vidare…

Till slut kommer vi i alla fall fram till Yalinga, civilisationens sista utpost. Därifrån har vi ytterligare några timmars körning till Safari de la Haute Kotto’s safaricamp, från vilken vi sedan ska utgå för att rekognoscera i vårt eget tilltänkta framtida jaktområde. När vi kommer fram har det redan blivit mörkt, och vi bjuds på enkel kvällsmat vid ett lite rangligt bord under ett grästak intill floden Ndji. Vi inkvarteras i ett kundhus med blå myggnät och blommiga lakan i sängen, får duscha i ett litet separat duschrum utan tak och går och lägger oss med drömmar om hur mycket finare vår camp ska bli. Några dagar i Ndji, och sedan ska vi vidare ännu längre österut, mot hjärtat av det stora gröna. Chinkofloden är vårt mål, bara namnet andas äventyr…

...tillbaka till hur allt började...

Ja, hur började det egentligen? Och när? Var föddes drömmen om att starta ett jaktsafariföretag så långt in i den afrikanska vildmarken som man bara kan komma?

Man skulle kunna gå hur långt som helst tillbaka i tiden. Speciellt på Eriks sida sträcker sig kopplingarna till jakt och Afrika flera generationer bakåt. Men låt oss börja i den tid som jag själv känner till, min egen barndom, göra en snabb bakgrundsskiss där och sedan raskt förflytta oss fram till våren 2006, då det drog igång på allvar i och med att jag och Erik tog oss ut i vårt nuvarande jaktområde för att rekognoscera.

Jag flyttade alltså till RCA när jag var fem år gammal. Där lärde jag, bland många andra, känna Erik. Hans föräldrar arbetade liksom mina för den svenska missionen, men drev även ett eget brunnsborrningsföretag. Efter ett par år började jag och Erik skolan tillsammans på den lilla Svenska Skolan i Berberati, som bara hade ett tiotal elever. Eftersom vi var så få var vi ganska hänvisade till varandra, och alla vi barn brukade oftast leka tillsammans, men det hindrade ändå inte att man fick en del vänner som stod en närmare än andra. Förutom några jämnåriga tjejkompisar var Erik den jag trivdes bäst med.

Eriks stora intresse i livet var jakt, djur och natur. När vi målade föreställde hans bilder alltid bufflar eller elefanter. När vi fick ”forska” om valfritt ämne valde han vilda djur. Och när vi på skolavslutningen fick sjunga om vad vi skulle göra på lovet löd Eriks vers: ”Och jag ska till Batangafo och jaga lejon där…”

Själv var jag av den mer blödiga sorten, som sprang och gömde mig under sängen med en kudde tryckt mot varje öra när någon olyckssalig get skulle slaktas och bli vår middag. Naturintresset hade jag dock gemensamt med Erik, liksom suget efter äventyr och spänning i tillvaron. Trots att vi till och från var kära i varandra kan jag inte minnas att vi som barn någonsin pratade om några gemensamma framtidsplaner, men jag kommer tydligt ihåg en gång – vi måste ha varit i 12-årsåldern – då vi stod framför en RCA-karta och fascinerades över det stora området i östra delen av landet som bara var en grön fläck, utan en enda väg eller by…

Så blev vi tonåringar, och jag flyttade till Sverige med min familj för att kunna fortsätta skolan. Erik blev kvar i RCA och läste högstadiet på distans, och eftersom hans jaktintresse inte hade minskat med åren fick han därefter plats som lärling för att bli professionell jägare eller jaktguide på ett jaktsafariföretag i norra delen av landet. Varje sommar kom han dock till Sverige tillsammans med sin familj, och sommaren 2001 blev vi ihop.

Erik klarade sin examen och fick jobb som jaktguide på Idongo Safari, där han gått som lärling. Efter att jag tagit studenten tillbringade jag några månader med honom i campen, men vid det laget stod det redan tämligen klart för oss att vi inte ville bli kvar där. Dels var det mycket problem med tjuvjakt i området, eftersom det låg så nära flera större byar och inte heller särskilt långt ifrån staden Ndele, som var i ständigt behov av bushmeat. Därtill kom de karavaner av sudanesiska jägare som framför allt var ute efter elfenben och vars automateld man titt som tätt kunde höra, både ute i jaktmarkerna och från campen när man på kvällarna satt runt middagsbordet. Men det var inte bara tjuvjakten som gjorde att vi ville dra vidare. Vi hade också en stark önskan att starta något eget, något som vi själva kunde få råda över och utforma som vi ville.

Och så kom det sig alltså att vi i februari 2006, efter att ha tillbringat många mörka svenska hösttimmar framför datorn och Google Earth, lämnade Berberati med två bilar packade med mat och förnödenheter och styrde österut, förbi Bambari och Bria, mot det där stora, gröna, outforskade…