Safari

Jag har hört ryktesvägen att jag förärats med ett smeknamn, eller kanske
snarare ett öknamn: Madame Ngangu-Li. Översatt till svenska betyder det
ungefär Fru "hon-som-vill-göra-allt-på-sitt-eget-vis". (Om någon av er som
läser detta har en smidigare översättning så är den välkommen!) Jag vet
varför jag fått det namnet. Jag måste nämligen vara ganska besvärlig att
arbeta med ibland. Som storasyster med tre småsyskon är jag ganska van att
få styra och ställa som jag vill, en egenskap som har både positiva och
negativa sidor. Jag ska ge ett exempel från de senaste dagarnas arbete:

Vi håller som bäst på och packar ihop material till de olika fly camps som
vi ska använda under året. Allt som allt behövs tre olika uppsättningar med
köksutrustning, dukar, porslin, lakan, osv, förutom det som finns i Kocho.
Kocken Saint-Claire och servitören Bertrand är ansvariga för att få arbetet
gjort. Tillsammans har vi gjort upp listor på vad som behöver finnas med i
varje uppsättning, och sedan är det upp till dem att plocka i ordning
allting. Men det är nu som jag börjar bli besvärlig. Jag låter dem nämligen
inte arbeta helt på egen hand, utan envisas med att lägga mig i och peta i
detaljer som för dem säkert är helt ovidkommande. Jag vill bestämma vilka
dukar som ska till vilken camp, jag vill själv dela upp termosarna så att
det blir rätt termos på rätt plats, jag vill kolla myggnäten till sängarna
så att de verkligen ser bra ut, jag envisas med att det ska vara röda
överkast i base camp och gröna i fly camps, inte tvärt om, och definitivt
inte blandat! Dessutom vill jag bestämma gardiner. (Det är väl helt onödigt,
inte kan det vara viktigt att alla gardiner i samma camp är sydda av samma
tyg? Det viktiga är väl att de täcker fönstrena?) Jag vill kontrollera att
tallrikarna inte är kantstötta (som om det inte gick att äta från en
kantstött tallrik!) och jag vill försäkra mig om att champagneglasen som de
säger att de packat ner verkligen är champagneglas och inte vinglas.
Saint-Claire, som har arbetat för oss tidigare, tar det hela med ro, men jag
kan inte undgå att märka att Bertrand, som tidigare arbetat för Safari de la
Haute Kotto (SHK) till slut blir irriterad.
"Man kan väl dricka whisky ur ett vattenglas!?" säger han lite surt. "Det
gjorde de alltid hos SHK."

Och visst kan man det. Visst skulle jag kunna lägga mig i mindre. Men om
CAWA inte hade större ambitioner än att vara som SHK, då kunde vi lika gärna
lägga ner. Säga vad man vill om min envishet, men jag tror faktiskt att det
är det som är lite av vår styrka, att det finns någon som tänker på
detaljerna, någon som inte tycker att det är ok att bädda med ett rosa
underlakan, ett blommigt överlakan och ett urblekt brunrandigt överkast,
någon som ser till att vin serveras i vinglas, vatten i vattenglas och
whisky i whiskyglas. Och för övrigt är det inte bara jag. Erik är minst lika
envis. Dagarna i ända håller vi båda på och petar i detaljer, och jag tror
att det ger resultat. Det viktigaste under en jaktsafari är givetvis att
jakten lyckas, men det är inte alls. Vi säljer inte bara en jakt. Vi säljer
en helhetsupplevelse. Ingenting kan vara perfekt, och vi kan inte på samma
gång vara fullfjädrade jägare, inredningsarkitekter, kockar, vinkännare,
skräddare, snickare, och så vidare, och så vidare, men åtminstone kan vi se
till att det finns en tanke bakom allt. Går det att hitta duktiga
medarbetare som kan komplettera våra kunskaper så ska vi givetvis göra det,
men om vi inte hittar någon kan vi åtminstone se till att göra så gott vi
kan, och inte lämna något åt slumpen. Och får jag sedan heta Madame
Ngangu-Li så är väl det bara som det ska vara. Det är ju helt sant. Det är
sådan jag är.