Safari

Vid sidan av den tidigare favoriten, kaka, har Theo nu skaffat sig en ny älsklingsrätt: gozo. Det är den centralafrikanska "nationalrätten", en rot som mals till mjöl som sedan kokas ihop med vatten och knådas till en tjock "gröt" eller boule. Denna boule äts sedan tillsammans med någon typ av sås. Theo tycker dock att såsen är överflödig..



Theo hjälper till att göra gozo.




Varför måste man vänta tills maten står på bordet?




Mmm vad gott!

Det är inget nytt att barns uppfattning om saker som sker i deras omgivning ibland skiljer sig markant från hur vi vuxna uppfattar samma företeelse, och vem som egentligen har rätt kan vi inte alltid vara så säkra på. Tack vare Theo och min sexårige kusin har jag på detta sätt fått veta att Axel gillar att härma olika djur:

Det är bara några dagar efter att vi kommit hem från BB. Axel ligger på sängen och skriker och viftar med armar och ben. Jag pratar lugnande med honom, men Theo fattar direkt, på sitt eget sätt, vad det är frågan om. Han börjar slå sig på bröstet och ropa: ”Aaaah!”. Brorsan leker ju gorilla, och då ska man inte vara sen att haka på!

Ett par veckor senare är en av mina fastrar och hälsar på oss tillsammans med sina barn. Än en gång ligger Axel och gråter, och på inandningen gör han ett skorrande snarkljud, varpå min kusin fascinerat utbrister: ”Lyssna, han leker gris!”

Undrar just vilket djur det blir härnäst.

På väggarna i lägenheten i Bangui hänger jakttroféer som Theo är mycket intresserad av. Redan den första dagen vi är här pekar han på buffelhornet, som sitter närmast matbordet, och säger något som låter som en fråga.
”Ba? Bao?”
Han är faktiskt ganska nära. Buffel heter ”ngba” på sango, och när vi upprepat det några gånger sitter det som berget. Under de närmaste måltiderna får vi finna oss i att mellan varje lass med mat bli upplysta om att det sitter en ”ngba” på väggen.

Därefter kommer hornen i vardagsrummet. Theo pekar och säger:
”Ngba.”
Men dessa horn är inte buffelhorn, utan hartebeest och sitatunga. Hartebeest heter ”kanga” på sango (och gaffelantilop på svenska, om jag inte misstar mig). Theo testar några gånger, men hans ”kanga” låter mer som ”mamma”, så vi föreslår att han ska säga ”didi” istället. Det betyder kort och gott horn. Det är enklare, och så är hornet vid matbordet alltså en ”ngba”, och de övriga hornen är kort och gott ”didi”.

Om det blir en jägare av honom en dag återstår att se, det får vara helt upp till honom själv, men intresset verkar ju finnas där, i alla fall just nu.

(Och för er som undrar om det stackars barnet inte kommer att bli fullständigt språkförvirrat av att lära sig både sango och svenska på samma gång så kan jag säga att han nog redan är det. Med så många olika språk omkring sig hela tiden är det inte lätt att hålla reda på vilka ord som hör till vilket språk. Å andra sidan växer nästan alla centralafrikanska barn upp i en mångspråkig miljö, och resultatet är att många av dem blir väldigt språkbegåvade, så jag tror inte att det är någon större fara. Theo säger visserligen inte många begripliga ord än så länge, men han förstår desto fler, både på svenska och på sango. Själv pratar jag oftast svenska med honom, men när det gäller just djurnamn så ligger de mycket närmare till hands på sango. Dessutom är det mycket enklare! Nog för att ”kanga” var lite svårt att uttala, men vad ska man då inte säga om det nästan omöjliga ”gaffelantilop”?)

Om Theo kunde sätta ord på sina upplevelser tror jag att han skulle beskriva sin tillvaro ungefär så här:

"Jag har det bra här. Det finns massor av spännande saker att upptäcka. På marken finns det jättemånga stenar och vissna löv som jag vill titta på. På en del ställen finns det sand också, som är jätterolig att leka med, men mamma blir lite arg när jag stoppar sanden i munnen.

På morgonen vaknar jag när solen går upp. Då är det jättekallt, så jag måste ha jacka på mig. Vi går upp och äter frukost. Jag äter gröt men de andra dricker te. Sen borstar jag och mamma tänderna och sen leker jag. Sen äter jag igen och sen sover jag lite. När jag vaknar är det dags att äta middag. Då äter alla tillsammans. Dom andra brukar äta med händerna, och då vill jag också göra det, så om dom matar mig med sked så vägrar jag att äta. Sen när jag har ätit får jag bada. Sen leker jag lite till. Sen blir det kväll, och då får jag bada igen. Sen äter jag kvällsmat och sen går jag och lägger mig.

Det finns många som jobbar här, och alla tycker om mig och vill prata med mig. Jag tycker om dom också, speciellt Housseini och Saint och Georges, fast allra helst vill jag vara med mamma, pappa eller Charlotte. Georges kom hit för några dagar sen. Dom säger att han ska ta hand om mig. Jag tycker att han är rolig. Han har visat mig hur man diskar. Jag tycker om att plaska i vattnet.

Jag kan gå nästan alldeles själv nu, men jag vill helst att någon ska finnas i närheten och ta emot mig om jag skulle ramla. Det är lite knöligt på marken, så det är ganska lätt att snubbla. Det är jättelångt att gå från vårat hus till köket. Dom stora brukar ha bråttom när dom ska gå dit, så dom vill bära mig, men det vill inte jag! Det finns två broar på vägen till köket, och jag vill jättegärna gå på dom för det är så spännande, och så vill jag gärna sätta mig ner lite ibland och titta på vattnet som rinner där nere, men då brukar dom säga att jag inte får sitta mitt på bron för då kan ingen annan komma förbi. Om jag ändå vill sitta kvar så brukar dom lyfta bort mig. Då blir jag lite arg.

Annars är jag inte så mycket arg. Jag är mest glad. Jag tycker om att prata, men dom andra verkar lite knäppa för dom förstår inte vad jag säger. Men dom skrattar när jag pratar, och det tycker jag är roligt. I förrgår kom min farfar hit. Då hade han med sig massor av bananer. Bananer är det bästa jag vet, så nu äter jag jättemånga varje dag.

Hejdå allihopa!"

Igår blev Theo 11 månader. Det firade vi med att åka upp en sväng på torget och köpa ett par skor. Jag har tänkt ända sedan jag kom hit att han borde ha ett par sandaler, så det var på tiden. Vi tog bilen upp eftersom vi hade lite bråttom. Kocken hade nämligen bestämt sig för att laga kyckling och potatis i ugn till middag, och därför behövde vi få tag på en tupp. Medan kocken gick för att köpa tupp, potatis och bröd, tog jag Theo på ryggen och gav mig in bland klädstånden. Givetvis väckte vi stor uppmärksamhet. Det är alltid lika roligt att höra hur folk pratar, som om de inte tror att jag förstår sango: "Titta, en vit som har satt sitt barn på ryggen." "Vad bra hon har knutit fast honom." "Nej, hon har knutit för hårt." "Titta, det ser ut som en docka!" Några dristar sig till att prata med en också, liksom bara för att testa om jag förstår eller inte: "Varför går du så fort?" "Är det där ditt barn?" Och så alltid, det klassiska: "Mbunzuuu, zo voko abara mo!" med den där typiskt fåniga, sjungande rösten. "Viting, en svart hälsar på dig." Vart man än åker i det här landet finns det alltid någon som häver ur sig samma fåniga ramsa. Alltid med samma barnsliga intonation, alltid med den där löjliga sjungande rösten. Jag undrar varifrån det kommer från början, vem som myntade uttrycket. Vem det än är skulle jag ha ett och annat att säga den personen om jag någon gång träffar honom eller henne.

Åter till marknaden. Jag och Theo hittade snart en försäljare som hade en mängd skor uppställda på ett bord framför sig. Det fanns inga som passade Theo, det såg jag ganska snart, men de försökte ändå pracka på mig alla möjliga sorter, allt ifrån rödblommiga tjejsandaler till flip-flops som var mer än dubbelt så stora som Theos fötter. "Han måste ju ha något att växa i." Jag gick vidare, och snart fann vi vad vi sökte: ett par blå plastsandaler som passade perfekt. Och som pricken över i så hade de den lilla roliga extrafinessen att de pep när man trampade ned foten. Theo tyckte att de var perfekta. När vi kom hem, givetvis i sällskap med både kock och en olyckssalig tupp vars sista stund var kommen, gick vi på upptäcktsfärd i trädgården, och för varje steg sa det pip-pip-pip om Theos fötter.

Sedan hade vi en trevlig dag tillsammans: lekte med klossar, tittade på hundarna och badade i baljan två gånger, och, förstås, vandrade runt runt runt med de nya skorna… Och resten får bilderna berätta:




Theo med sin flodhäst



Matdags



Utslagen



På pottan med de nya skorna