G:s historia, del 3
Gere och yngsta dottern Gipsy, som är med till Bangui.
Gere berättar.
Om Romeo:
”De hamnade i ett bakhåll. Tjuvjägarna visste att de skulle komma, så de väntade på dem inne i skogen. Det fanns en vit man i deras grupp. Min man stannade för att skydda honom. Den vite, som var ledaren, var räddast av dem alla, men honom rörde de inte…
De där tjuvjägarna, de är hemska. De nöjer sig inte med att döda. När personen redan ligger på marken skjuter de flera skott, genom huvudet, genom hjärtat. Och så hugger de sönder kroppen med machete. Ibland hugger de ett kors rakt över ansiktet.
Jag fick inte ens se honom. De ville inte att jag skulle se honom…”
Om pengarna:
”Från början sa de att det var nästan tre och en halv miljon, men det nämndes flera olika summor och jag förstod aldrig riktigt hur det hela hängde ihop, hur mycket det i slutänden handlade om. Jag behövde i alla fall komma till Bangui för att få ut pengarna. Så jag kom hit, men då hade min svåger redan gjort alla papper och plockat ut en halv miljon. De sa att han hade satt in det på banken. Han var inte kvar i Bangui utan hade åkt tillbaka hem till sin by, så jag försökte skicka meddelande till honom för att han skulle komma hit och ge mig min del av pengarna, och hjälpa mig att få ut resten. Det tog lång tid innan han över huvud taget hörde av sig. Jag efterlyste honom till och med på radio, men fick inget svar. Så dök han till slut upp häromdagen. Han plockade fram femtio tusen och gav till mig. Femtio tusen! Han sa att det var allt som var kvar av det han tagit ut. Jag gav tillbaka det. Om han inte bryr sig mer om mig och barnen kan det lika gärna vara.
De säger att det ska finnas ytterligare en halv miljon att hämta. Inte tre miljoner som de sagt från början, men i alla fall en halv miljon till. Men pengarna kan bara betalas ut till honom eftersom alla papper är gjorda i hans namn. Jag gick och klagade på det där. Jag frågade om de tyckte att det var rätt att han skulle ha alla pengarna när det är jag som har barnen. De sa att det inte var deras problem, utan att vi måste komma överens om det inom familjen. Och om vi inte kan komma överens så måste fallet lösas av en domstol.
Han har inte gjort något bra för de där pengarna. Han bara super upp dem. Och inte vill han hjälpa mig att få ut den återstående summan heller. Han vill så klart ha allt själv. Jag skulle kunna dra det hela till domstol, men det kommer att ta minst fyra månader innan allt är klart. Hur skulle jag kunna stanna i Bangui i fyra månader, när två av mina barn är kvar i Ndele? Och dessutom är det ju inte alls säkert att jag skulle vinna. Det finns ingen rätt. Han är större än mig. Det är allt som räknas här.”
Hon tar en paus för att gå på dass. När hon kommer tillbaka:
”Det var jättenära att min mobil ramlade ner i dasshålet! Jag hade den i fickan, och när jag reste mig så ramlade den ut. Det var så hääär nära! Vet du att jag känner en som tappade sin mobil i dasset. När någon ringde så hörde man signalen där nedifrån!”
Vi skrattar så tårarna rinner.
Om rebellerna som anföll Ndele i november:
”De började skjuta, de skjöt överallt, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi var hemma, jag och alla barnen, mina tre flickor och en liten pojke som är min systers men som jag tog hand om just då eftersom hon var sjuk. De skjöt och skjöt och vi gömde oss inne i huset och väntade. När skjutandet lugnade ned sig lite bestämde jag mig för att fly. Det var bara jag och barnen, jag hade ingen annan vuxen hos mig. Jag packade ihop en väska med mat och lite kläder. Jag tog Gipsy på ryggen och den lille pojken på axeln. De två stora flickorna fick hålla varandra i handen. Väskan tog jag på huvudet. Vi tog oss ut till vår plantering utanför Ndele. Du vet den där långa backen när man går ut ur stan… jag var så trött! Länge efteråt hade jag ont i bröstet av ansträngningen. Ute vid planteringen tände vi en eld. Vi la en sovmatta på var sida av elden. Jag sov med de två minsta barnen på den ena. Emelie och Merveille sov på den andra. Vi har inget skjul där ute, jag har inte hunnit bygga ett, så vi fick sova utomhus. I tre nätter var vi där. När maten var slut åt vi bönorna som vi själva odlat.
När vi till slut vågade oss tillbaka och kom hem upptäckte jag att någon brutit sig in i mitt hus och stulit allt medan vi varit borta. Ingenting fanns kvar. En äldre släkting till mig, som har ett mycket finare hus, hade ställt in sin tv hos mig efter att jag lämnat stan. Han trodde att den skulle stå säkrare där. Men de hade letat rätt på tv:n för att stjäla den, och när de ändå var där hade de tagit alla mina saker också. Allt. I fortsättningen ska jag inte köpa mig några fina saker. Det är ingen idé, man förlorar det bara. Ju finare saker, desto större risk att de blir stulna.”
Om restaurangen:
”Jag har en liten restaurang på torget i Ndele. Den går bra, det är tack vare den som jag ändå får in tillräckligt med pengar så att vi kan överleva. En dag kom en mbunzu från Röda Korset till Ndele, en fransman. Han sa att han skulle testa varenda restaurang i hela Ndele. Den dagen han kom till mig hade jag lagat tre olika rätter: Fläskkött i tomatsås, en gryta med torkat babiankött och veke med torkad fisk. Han beställde en tallrik av varje rätt. Jag frågade om han inte skulle ta halva portioner, men han skulle ha en hel portion av varje. Jag la upp och han började äta. Han smakade veken och skjöt den åt sidan. Så smakade han babianen och slutligen fläskköttet. Han åt tills han var mätt, men han orkade inte äta upp allting. Sedan kallade han på mig.
’Din restaurang ser ut som en svinstia,’ sa han, ’men din mat är den bästa jag ätit hittills.’
När han testat alla restauranger kom han tillbaka till mig och åt där under resten av sin vistelse.”
Om barnen:
”Ingen av Romeos släktingar vill hjälpa till att ta hand om barnen. Jag står helt ensam med ansvaret. Det är som om de inte bryr sig.”
Om den närmaste framtiden:
”Jag åker tillbaka till Ndele nu. Jag kan inte stanna längre. Min syster har ringt och sagt att Emelie är sjuk. Jag måste hem till henne.
Jag struntar i pengarna. Det gör ingenting. Jag hade velat bygga ett ordentligt hus till mig och barnen, men jag kan inte göra mer än detta. Vill han inte ge mig pengarna kan jag inte tvinga honom. Men Gud ser vad som är rätt.
Om jag bara hade fått litegrann hade jag kunnat investera mer i restaurangen. Jag hade kunnat köpa med mig nya bestick, tallrikar och grytor härifrån. Allt är så billigt i Bangui. Men jag klarar mig alltid. Jag åker hem nu.”
Om kpakala (maniok tillagat i paket av blad tillsammans med jordnötssmör):
”Du tycker ju om kpakala! Imorgon ska jag göra några till dig. Tar du med dem till Sverige?! Jag ska göra många så kan du bjuda hela familjen!”
G:s historia, del 2
"Pastek", Gere, jag och en kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på.
I april 2005 slutade Erik arbeta på Idongo, och vi flyttade till Sverige för en kort period. Då var Gere gravid igen, och i oktober samma år födde hon en dotter som fick heta Emelie efter mig. Här är det en särskild heder att få ge sitt namn till ett barn, och det är också förknippat med vissa förpliktelser. Jag minns hur jag, lätt rusig av den glada nyheten, gick omkring i olika klädaffärer på Lidingö, där jag och Erik bodde under andra halvan av 2005, och letade efter några riktigt fina kläder att skicka till ”mitt” lilla afrikanska barn.
Lilla Emelie i en av klänningarna från Sverige.
Så flyttade jag och Erik tillbaka till RCA och startade upp vårt företag CAWA i östra RCA, långt från Ndele och Idongo Safari. Jag var och hälsade på Gere i Idongo en gång, och hon frågade då om inte hennes Romeo kunde få jobba hos oss. Jag sa ja, men i början av nästa säsong dök han aldrig upp. Jag vet inte varför. Efter en tid fick jag höra att han hade fått jobb på LAB, som arbetar för att bekämpa den ständigt ökande tjuvjakten i norra RCA. Några år gick utan att jag och Gere hörde så mycket från varandra. Vi skickade ett par brev när det fanns möjlighet, men det var svårt att hålla kontakten.
Så, i slutet av förra jaktsäsongen, någon gång i april 2009, nåddes vi av nyheten att Romeo blivit dödad av de tjuvjägare som han arbetat för att bekämpa. Jag hade ingen möjlighet att kontakta Gere annat än genom brev, men jag visste att man hade byggt ut RCA:s mobilnät till att omfatta även Ndele, så när jag skrev till henne för att beklaga sorgen gav jag henne mitt telefonummer. Under sommaren ringde hon. Jag stod ute på balkongen i den svenska sommarnatten, med tonåringar som dånade förbi på trimmade mopeder på cykelvägen alldeles utanför, och och pratade med en vän som kändes långt bort och samtidigt mycket nära. Hon berättade om Romeo, om livet i Ndele och om sin tredje dotter Gipsy som då var ett och ett halvt år gammal. Vi sa att vi måste ses. Kanske kunde jag åka upp till Ndele och hälsa på? Kanske kunde hon komma till Berberati?
I september åkte jag och Erik tillbaka till RCA, och telefonsamtalen mellan mig och Gere blev tätare när det inte längre kostade så mycket att ringa. Hon berättade att hon hade blivit lovad en summa pengar som någon sorts livförsäkring eller skadestånd för hennes mans död, men för att få ut pengarna behövde hon ta sig till Bangui, och hon undrade om jag kunde betala resan. Jag var, som jag tidigare skrivit, tveksam, eftersom jag inte trodde särskilt mycket på möjligheten att de där pengarna någonsin skulle betalas ut. Vi pratade om lite olika alternativ, men så småningom lades det hela på is. Vad som hände sedan har jag redan berättat.
I nästa del följer Geres egen berättelse, som hon berättat den för mig under de senaste dagarna.
Kota ya
Vi åker till Kilometre 5, den stora marknaden i Bangui, jag och Gere. Där blir jag den stora attraktionen för dagen:
”Kota ya! Stormage! Stormage”
”Titta, en mbunzu som är gravid!” (Ja, vad tror de, att mbunzu brukar gå och köpa sina barn i affären?)
”Spela för oss på din tam-tam-trumma!”
”Mbunzu, har du svalt en boll?”
”Här finns babykläder! Wali mbunzu, kom och köp babykläder!”
”Har du inte fött än?” (en kvinna som kommer ihåg mig sedan jag köpte skor hos henne för två månader sedan)
”Titta, hon har skaffat sig en souvenir från Afrika!”
”Wali mbunzu, är du gravid eller har du bara ätit för mycket?”
Och så, när vi nästan är på väg hem, kommer en man gående mot oss och säger på franska med överdriven afrikansk accent:
”Madame, vet ni inte att när man är gravid här i Afrika, då måste man ha på sig en stor kaba. Om man har så tajta kläder som ni så kommer barnets huvud att bli alldeles deformerat.”
”Tack för rådet,” svarar jag. ”Kan du inte köpa en kaba åt mig då?”
”Just det,” hojtar en kvinna som sitter på en pall strax intill och säljer kaffepulver i små portionspåsar, ”köp henne en kaba!”
Men mannen vill inte lägga ut några pengar på mig. Han hoppar in i en redan överfull grön minibuss, och medan bussvärden knackar två snabba knackningar på busstaket för att signalera till chauffören att de kan åka, hänger sig mannen ut genom fönstret och ropar än en gång:
”Kom ihåg det! Kaba ska det vara.”
Och kvinnan med kaffepåsarna svarar i mitt ställe:
”Men köp en till henne då!”
Sedan är han borta. Jag och Gere tar en taxi och jag flyr hem och gömmer mig i lägenheten några timmar, innan det är dags för nästa tur på stan med stormagen.
G:s historia
Det dröjer ända till eftermiddagen innan Gere ringer mig. Vi träffas uppe vid busstationen och går sedan på promenad tillsammans med Charlotte och en vän till henne, upp till den lysande Banguiskylten i Hollywoodstil som ståtar på en kulle norr om staden. Efteråt följer hon med mig hem. Vi badar Theo, matar och lägger honom, och äter sedan kvällsmat tillsammans med Eriks mamma innan det är dags för Gere att bege sig hemåt. Och hela tiden pratar vi. Om gemensamma minnen från tiden vi hade tillsammans i Idongo, men kanske framför allt om vad som hänt sedan sist vi sågs. Vi växlar mellan skratt och allvar när samtalen vandrar som de vill. Vad Gere berättar om sitt liv får mig att än en gång känna mig så otroligt lyckligt lottad, jag som har allt jag kan önska mig. Det är en avgrund mellan våra olika livssituationer, och ändå finns det gemensamma punkter där vi kan mötas. Kanske kommer hon att be mig hjälpa henne med pengar, säkert kommer jag på något sätt att hjälpa henne även om hon inte ber, för jag har fått så mycket att dela med mig av. Hon vet så klart detta, vet att det aldrig kan vara annat än en fördel att ha en vit vän med stora ekonomiska tillgångar, men kan jag egentligen klandra henne? Jag är en potentiell källa till pengar, det går inte att bortse från. Men förhoppningsvis kan jag vara vän också.
Geres livshistoria är full av motgångar. Samtidigt vet jag att det finns tusentals liknande historier att berätta från detta land. Utan att bli alltför utlämnande ska jag dela med mig av historien, och för att ge er en bakgrund börjar jag med en text som jag skrev för fem år sedan, under det första året som jag och Gere kände varandra. Jag har valt att inte redigera texten, utan låta den vara som den är. Här kommer den alltså, första delen av G:s historia:
”Jag föddes i N, i norra Centralafrikanska Republiken. Jag har tio syskon, fyra äldre och sex yngre. När jag var tio dog mina föräldrar, båda två, av sjukdom. Där stod vi, elva barn, utan någon som tog hand om oss. Det finns så många föräldralösa barn i N. Det var ingen som klarade av ytterligare elva. Jag blev tvungen att sluta skolan. Vi fick bo hemma hos pappas familj men de hjälpte oss inte, vi fick inte äta av deras mat. Jag och mina äldre syskon fick sälja saker på torget för att få ihop pengar till mat. Ibland fick vi ingenting sålt. Då fick vi lägga oss hungriga. Andra dagar räckte pengarna till både maniok och olja, jordnötspasta, gunza, lök och tomatsås. Då hjälptes jag och mina storasystrar åt att laga mat, och så åt vi tillsammans i skenet av elden utanför huset.
Mina storasystrar tog sig män och flyttade ifrån oss, den första när jag var 12 och den andra när jag var 15. Mina två äldre bröder försvann också. De sökte jobb på andra håll. När jag var 15 var det jag som hade huvudansvaret för syskonen. Vi bodde kvar hos pappas familj men de hjälpte oss fortfarande inte. De kunde inte. Du skulle se alla föräldralösa barn på torget i N. Det är ingen som orkar. Ingen kan göra något. Den katolska missionen jobbar hårt, men de är bara tre. Det behövs fler. Det behövs så mycket hjälp i N.
När jag var 16 kom R och bad mig att bli hans fru. Jag ville inte. Jag sa nej, men pappas familj tyckte att jag skulle säga ja. Då skulle de definitivt bli av med ansvaret för mig. Efter en del tjat gick jag med på det. Jag kunde ju inte säga emot familjen, och det var ändå bra att få en man. Två av mina syskon kunde flytta hem till mig och R. De övriga fyra fick bo hemma hos de andra storasystrarna. På så sätt hade vi klarat oss igenom det värsta. Vi lämnade alla huset där vi hade bott hos pappas familj.
R jobbade för en av de vita jägarna. Det betydde att han var borta från N under torrtiden. De första två åren kunde jag inte följa med eftersom mina syskon bodde hos oss. Då åkte han i mitten av december och kom tillbaka i slutet av april. Under den tiden sågs vi bara enstaka gånger, men det gjorde inte så mycket. Han fick lön som han skickade hem och vi hade det bra.
Bara några månader efter att vi flyttat ihop blev jag gravid, men barnet som jag födde gick hem. Vårt andra barn gick också hem.
…
För ett och ett halvt år sedan föddes vår dotter. Hon heter Mirakel. Då hade mina syskon blivit tillräckligt stora för att klara sig på egen hand, och jag kunde börja följa med R till den vite jägaren under torrtiden. Det är bra att få vara tillsammans, med det är ensamt att bo så långt bort i skogen. I N är jag med i kören i kyrkan. Jag har vänner och familj. Här får jag umgås med fruarna till de andra som jobbar för jägaren. Det är svårt. Det är så mycket avundsjuka, så mycket konkurrens. Alla vill komma på sätt att tjäna pengar på andra. Någon köper en jordnötskvarn som de andra måste betala för att använda. För att behålla sina inkomster ser hon sedan till att ingen annan får köpa en kvarn. Många vill tjäna extra pengar genom att bjuda sina kroppar till de vita jägarna. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.”
Gere
I ett av mina inlägg, som jag skrev medan vi fortfarande var kvar i Berberati, nämnde jag en gång en vän vid namn Gere. Hon kommer från Ndele i norra RCA, och hennes man blev dödad förra året när han arbetade med att bekämpa tjuvjakt i jaktområdena där. Gere hade sedan blivit lovad en summa pengar som någon sorts pension för sin mans död, men pengarna kunde bara betalas ut i Bangui, och hon bad mig därför att hjälpa henne genom att betala en resa från Ndele till Bangui. Jag, som alltför ofta sett hur utbetalningar av liknande slag oftast är väldigt mycket prat och väldigt lite verklighet, var mycket tveksam. Jag försökte förklara för Gere att det nog inte var någon idé, att det var bättre för henne att stanna i Ndele istället för att åka iväg till Bangui och lämna de fyra barnen hos en släkting för en obestämd tid framåt. Chansen för henne att få ut några pengar var ändå mycket liten, och vistelsen i Bangui skulle kosta henne mycket mer än hennes vanliga liv i Ndele. Så småningom lades resplanerna på is, och jag tänkte att det nog var bäst så.
Men så idag, när jag sitter hemma hos vår före detta kock Paul i kvarteret Gobongo, ringer telefonen. Jag tar upp den och ser att det är Gere som ringer. Eftersom jag sitter och pratar med Paul bestämmer jag mig för att inte svara utan istället ringa upp lite senare. Fem minuter senare ringer hon igen, och jag tänker att om det ska fortsätta så här är det ju bättre att jag svarar och bara säger att jag ringer upp ikväll. Jag tycker på svarsknappen och svarar som man brukar här:
”Hallå.”
”Hej,” säger Gere på andra sidan. ”Det är jag, Gere. Det var länge sedan sist.”
Jag svarar att det var det verkligen, och så följer alla de där vanliga fraserna om hur man mår och hur familjen mår. Jag ska just till att säga att jag kan ringa upp lite senare, när Gere frågar:
”Var är du?”
”I Bangui. Jag kom för ett par dagar sedan.”
”Är det sant?!” Gere låter plötsligt ivrig. ”Jag är också här!”
Jag blir alldeles paff. Hon har alltså tagit sig till Bangui!
”När kan vi träffas? Var bor du?”
Jag förklarar var jag bor, men Gere har ingen aning om var det ligger. Sedan förklarar hon var hon bor, men det säger mig inte heller någonting. Jag säger att jag kan ringa imorgon igen, för då kan jag ha någon bredvid mig som känner till Bangui. Men Gere vill träffas nu, på en gång. Jag säger att jag är i Gobongo, och att jag inte har en aning om hur jag ska förklara vägen.
”Gobongo,” säger Gere, ”det namnet känner jag igen! Det ligger inte så långt från där jag bor.”
Paul kommer tillbaka efter att ha varit inne i huset en sväng, och jag ger honom telefonen och ber honom förklara för Gere hur hon ska hitta hem till honom. De pratar en stund och så lägger han på luren.
”Hon kommer,” säger han. ”Hon ringer när hon är vid korsningen där ute vid stora vägen.”
Mitt hjärta slår lite fortare. Gere var en av mina allra bästa vänner på den tiden när Erik gjorde sina första år som jaktguide på Idongo Safari i norra RCA. Jag ser verkligen fram emot att träffa henne igen, men samtidigt känns det nervöst. Det var så länge sedan sist, och vi har säkert båda förändrats mycket. Kommer det att vara samma sak som tidigare?
Efter en lång stund ringer hon igen. Nu är hon vid korsningen. Vi går ut för att möta henne. Kommer till korsningen och ser oss omkring, men hon syns inte till någonstans. Jag ringer och frågar var hon är. Hon kontrar med att fråga var JAG är.
”Jag står mitt i korsningen,” säger jag. ”Du MÅSTE se mig om du är här.”
”Jag kommer,” säger hon. ”Jag kommer på en gång.”
Jag spanar och spanar bland trängseln av människor. En ung kvinna kommer gående från höger. Är det hon? Nej. Men där, från vänster, rakt över gatan, kommer en kvinna i lång vit klänning. Hon vinkar. Min första tanke är att hon ser ut som en gammal tant. Min nästa tanke är att vi båda gått och blivit vuxna på riktigt sedan sist.
Det blir ett glatt återseende. Vi sitter hemma hos Paul ett bra tag och pratar. Paul har tidigare arbetat i närheten av Ndele, så han och Gere har en del gemensamma bekanta. När det börjar bli mörkt följer Gere mig hem, och sedan följer jag henne tillbaka till bussen, som småflickor som har svårt att skiljas åt. Vi bestämmer att vi ska träffas igen nästa dag.
På kvällen lägger jag mig med blandade känslor. Jag är glad att ha återfunnit en vän, och samtidigt finns en rädsla där, att det ska bli som med så många andra av mina barndomsvänner. Att jag nu, sedan jag blivit vuxen, har eget företag och i deras ögon obegränsade tillgångar, inte längre ska vara en vän för vänskapens skull, utan framför allt en källa till pengar. Jag hoppas fortfarande att det ska vara annorlunda med Gere, men ärligt talat så vet jag inte. Jag har dåliga erfarenheter på detta område, och det är inte mycket som talar för att det skulle bli annorlunda denna gång. Men imorgon ska vi i alla fall träffas igen, och jag hoppas fortfarande. Ska hålla liv i hoppet så länge jag kan.
Grand Café
Avsked
Så är vi då tillbaka i Bangui, jag och Theo. Tillbaka i den så kallade civilisationen, tillbaka i staden där man på morgonen kan gå och ta en croissant på Grand Café samtidigt som man kopplar upp sig mot Internet, tillbaka bland alla dessa människor i färgglada kläder som fyller gatorna, tillbaka till den klibbiga värmen och till de eviga strömavbrotten som punktligt infaller mellan klockan sex och kvart över sex varje kväll.
De sista dagarna i Kocho är intensiva. Det blir ganska hastigt bestämt att vi ska åka en vecka tidigare än planerat, och det blir därför mycket att ordna med i sista stund. Jag sitter på golvet hemma i vårt hus och packar ihop mina grejer och skriver listor. Får ont i ryggen av allt lyftande (jag vet, jag borde inte bära tunga grejer…) och tar en paus inne på kontoret där jag kollar igenom en del pärmar och försöker lämna någon sorts beskrivning till Erik hur han ska sköta allt när jag är borta. Den sista natten slår vädret om. Det blir kyligt, och vi sover nedkrupna under filtar. På morgonen är gryningsljuset skarpt, och himlen nästan onaturligt blå. Vi äter frukost iklädda varma tröjor medan solen går upp över Kochofloden och glittret i det forsande vattnet blir så starkt att vi måste vända bort blicken.
Planet som ska hämta oss beräknas komma mellan tolv och ett, så jag säger till Bao att en tidig lunch ska vara färdig redan vid halv elva. En av kockarna, Celestin, har åkt ut mot Bangui med bil några dagar tidigare på grund av en sjukdom som enligt honom själv är diabetes, och därför testar vi nu Saints kökshjälp för att se om han kan hoppa in som reservkock. Av det vi sett hittills verkar det lovande.
Jag tillbringar större delen av förmiddagen i vårt hus och försöker bli färdig med det sista. Går igenom personalchefens kassabok, lägger över fakturamall och uträkning av fördelningen av drickspengar på Eriks USB och sätter in tre nya arbetskontrakt i rätt pärm. Alldeles för snabbt blir klockan elva och det är dags att åka. Vi slänger i oss lite mat, och på vägen ut till bilen passerar jag köket en sista gång för att säga adjö och önska lycka till för resten av säsongen. Jag får med mig ett alldeles nybakat bröd som matsäck till Theo.
Erik sitter redan i bilen och väntar, jag vet att vi är sena och inser att jag tyvärr inte hinner gå runt och ta alla anställda i hand, vilket egentligen är brukligt. Istället lyfter jag båda händerna till en kollektiv hälsning. Doungouss kommer fram och frågar om vi inte kan ta ett foto på mig, honom och Theo. Guy står redan beredd med kameran, jag sneglar på Erik som nickar ett ”ok, bara det går fort”. Vi ler mot kameran i fem sekunder, sedan hoppar jag upp i bilen bredvid Erik och tar Theo i knäet. När vi rullar ut från campen är klockan lite efter halv tolv. Planet ska, enligt den senaste informationen, komma vid tolv, och det tar en halvtimme att köra till flygplatsen.
Under bilfärden försöker vi få sagt det sista som behöver sägas. Vi känner oss ganska klara och ändå inte. Det är tre månader tills vi kommer att ses nästa gång, och även om vi vet att det är vi själva som valt detta liv så finns det inget sätt att lindra avskedets smärta. Inga tårar fälls, inte just nu, men det ligger något hårt och naket i den kristallklara luften, det skarpa ljuset, de lysande ljusgröna nya löven mot den intensivt blå himlen.
När vi kommer upp till flygplatsen har planet ännu inte landat, och vi kör ett varv på banan för att kontrollera att den ser bra ut. När vi har kört halvvägs bort till andra änden ser vi plötsligt hur den vita caravanen är på väg in för landning. Erik svänger tvärt av mot höger och kör ut i buskarna, och vi iakttar landningen under tystnad. Sedan vänder Erik bilen och kör tillbaka mot den lilla hangaren, i ett moln av damm som tvingar mig att blunda.
Sedan går allt snabbt. 16 backar cola lastas ut, och vår packning lastas in medan Erik tar Theo och jag springer ut i gräset för att kissa. Sedan är det dags att ta plats. Ett sista ”ta hand om dig”, och så upp för stegen och in i den lilla kabinen. Jag, Theo och Eriks mamma sätter oss på ett dubbelsäte längst fram, alldeles bakom piloterna, den vite Mark från Sydafrika och hans co-pilot Fred som jag tror är centralafrikan. Vi spänner fast bältena medan planet taxar ut mot bortre änden av banan. Så tar vi sats och det bär iväg. Vi vinkar genom fönstret trots att jag vet att man inte kan se det från marken. Sedan är vi plötsligt över trädtopparna och på väg uppåt. Theo tittar storögt, det är nog första gången som han över huvud taget har någon uppfattning om att han faktiskt flyger. Snart somnar han dock i mitt knä, och jag nickar också till.
Efter drygt två timmars flygning närmar vi oss Bangui, och som alltid börjar planet guppa ordentligt i turbulensen över kullarna norr om staden. Vi landar på Bangui M’poko International Airport, och när vi rullar in mot flygplatsbyggnaden drabbas jag av den nedslående insikten att det nu kommer att dröja nio månader innan jag får återse bushen. Eriks syster Charlotte kommer och möter oss och tar oss snabbt och smidigt genom alla kontroller, och snart sitter vi i hennes bil på väg mot CAWAs lägenhet i Bangui. Theo tittar oavbrutet ut genom fönstret, pekar och säger ”Titta! Titta!”.
Ja, så är vi alltså tillbaka i Bangui. Tillbaka i staden, med allt vad det innebär. Den första natten vaknar jag ett oräkneligt antal gånger och tror att det är gryning, men det är bara gatlampan som lyser utanför fönstret. Jag antar att jag inte har något annat val än att försöka vänja mig igen. Kolsvarta nätter är en ynnest som är få förunnad. Jag har just bytt bort mina, och även om jag i gengäld fått en hel del annat att glädjas över, så kommer jag att längta till dess att jag får tillbaka dem igen.
Oönskat husdjur
för middagen, men kunderna har ännu inte kommit tillbaka från jakten, så vi
har inte så mycket annat att göra än att vänta. Jag börjar bli ganska
hungrig, men eftersom ingen mat kan serveras förrän alla är hemma riktar jag
istället in mig på mitt lilla hemliga förråd av nötter och torkad frukt. De
åtråvärda godsakerna ligger väl gömda i en resväska i vårt hus, skyddade
både från råttor och hungriga medmänniskor. Theo snusar sött, så jag smyger
in med en ficklampa och försöker göra så lite väsen som möjligt för att inte
väcka honom. Väskan står uppställd mot väggen. Jag tar tag i handtaget och
lyfter försiktigt upp den, när jag plötsligt, mellan väskan och väggen, får
syn på. en orm!
I ärlighetens namn ska det sägas att ormen ser ganska harmlös ut. Den är
ungefär en halvmeter lång och tre fingrar tjock, och den verkar väldigt loj
där den ligger halvt hoprullad intill väggen. Jag lyser lite med ficklampan
för att försöka se vilken färg den har, men får ingen riktig klarhet i det
svaga skenet. Det ser ut som någon sorts grå-svart nyans, men jag är inte
säker. Nå ja, harmlös eller inte, jag tycker ändå inte att den behöver bo
här i mitt hus. Ormen rör sig inte, så jag ställer långsamt tillbaka väskan
på sin plats och går sedan för att hämta Erik, som sitter vid det lilla
bordet bredvid baren och jobbar på sin dator. Men Erik har ingen lust att
vara min stora starka ormdödar-hjälte, utan säger bara att jag ska be någon
annan om hjälp. Sedan återgår han till sitt tangentbord.
Jag går ut i köket och frågar lite försiktigt vem som har lust att döda en
orm. Det blir genast fart på killarna. Bao tar kommandot. Han hämtar en
machete och säger åt de andra att följa med bort till Madames hus. Saint
letar rätt på sin ficklampa och en lång pinne och går med bestämda steg
efter Bao. Efter honom kommer Bertrand, Olivier, Yandia, och slutligen jag
själv. Väl framme vid huset visar jag bakom vilken väska jag hittat ormen.
Bao ber mig att hålla mig undan. Sedan ställer fem karlar upp runt väskan
och gör sig beredda. Jag själv står ute på verandan och hör dem tala lågt
till varandra: "Ser du den? Där! Där är den! Försiktigt!" En smäll när
macheten slår mot golvet. Sedan är allt tyst igen. Bao kommer ut med en
huvudlös orm liggande på machetebladet. "Det här kan vi använda att agna med
när vi fiskar," säger han glatt. Ormkroppen hamnar på marken utanför huset,
och Bao går tillbaka in för att hämta huvudet, som fortfarande har tungan
spelande utanför munnen. "Släng bort det," säger Saint. "Släng det i
floden."
När huvudet är borta hugger Bao av den yttersta svanstippen från ormkroppen
och slänger även den i vattnet. "De här ormarna gillar att vara i hus,"
berättar han kunnigt. "De äter ägg, så om man har hönor brukar de vara helt
hopplösa." Med de orden börjar gå tillbaka mot köket, med den återstående
mittdelen av ormen hängande över machetebladet. De andra följer efter, och
snart är jag ensam kvar igen. På golvet hittar jag några blodfläckar som jag
torkar bort med toapapper. Sedan plockar jag äntligen fram mina nötter, men
för säkerhets skull tittar jag en extra gång så att det inte ligger någon
mer orm bakom väskan. Det är en ologisk reaktion, jag vet, för det är inte
större risk nu än tidigare att träffa på ormar, men under den närmaste
veckan kommer jag att titta lite extra vart jag sätter fötterna.
Marsväder
att klaga på värmen, att klaga på vädret över huvud taget, men just nu är
det faktiskt i värsta laget. Kanske framför allt för att det inte borde vara
så här nu. Vi är bara i mitten av februari. Det borde fortfarande vara
torrt, med heta dagar och kyliga nätter, men istället har det redan nu
slagit om till riktigt marsväder. Redan klockan åtta på morgonen är huden
fuktig av svett, och på kvällen när man ska lägga sig är det så varmt att
man sover utan täcke, utan kläder, helst utan myggnät också. Theo har svårt
att sova. Han ligger och snurrar runt, runt, runt, och han är ännu för liten
för att man ska kunna förklara för honom att ju mer han rör på sig, desto
varmare blir han. Som tur är har vi en liten batteridriven fläkt som en
amerikansk kund hade med sig hit förra året, och sedan lämnade här. Första
gången jag såg den skrattade jag åt den. Nu är jag tacksam att vi har den.
Vi får mejl från Sverige som berättar om en rekordkall vinter med massor av
snö, och det är faktiskt inte utan att jag blir lite avundsjuk. Minusgrader
och snötyngda granar, det låter lockande där jag sitter på mitt kontor,
fläktar mig med en liten pappersbit och lyssnar på regnfågelns eviga sång:
"It-will-rain. It-will-rain." (Tre korta toner i nedåtgående skala, som
repeteras om och om igen tills jag allvarligt börjar fundera på hur mycket
mer som behövs innan jag blir alldeles galen.) Men även om det egentligen
inte är dags för regn så önskar jag att fågeln faktiskt hade rätt. Eftersom
det ändå hänger i luften kan det lika gärna komma, så kanske den här
tryckande värmen lättar lite. Det är bara att hoppas. Och tills vidare är
det bara att stå ut. Försöka ignorera. Vara tacksam att man i alla fall har
vatten i obegränsad mängd. Och kanske hoppas lite på att det ligger kvar i
alla fall lite snö när vi landar i Sverige om en månad.
Bland huggormar och getingar
faror i vardagen. Uppenbarligen går man inte säker ens i trygga Sverige.
Eller vad sägs om följande varning:
Måste bara svara lite snabbt på ditt blogginlägg och samtidigt ge dig en
varning. Bäst är om du inte kommer till Sverige i år. Jag har nämligen hört
att det finns flera livsfarliga djur i den svenska faunan. Till att börja
med har vi den livsfarliga getingen. Det är inte säkert att du reagerar på
första sticket, men vid tredje sticket kan du drabbas av en mycket svår
allergichock och i värsta fall dö. Likadant är det med den svenska huggormen
som lurar bland stenar och högt gräs. Med andra ord, den svenska "idylliska"
sommaren med barfota barn som springer på ängarna är alltså inget annat än
bedrägeri och lurendrejeri för att få turister. Och som inte det vore nog. I
Sverige finns även den beryktade (el kanske snarare hemliga) fästingen. Ett
litet spindeldjur som vid en vanlig skogspromenad eller när du går i
dikeskanten kan krypa in under dina kläder, bita sig fast och spotta ut
sjukdomar som borrelia och en typ av hjärnhinneinflammation, sjukdomar som
du, om du har otur, kan få livslånga besvär med. Och på Grönland har jag
hört att de har isbjörnar.. Det konstigaste av allt är att de flesta
svenskar väljer att stanna kvar i allt det här. ;-)
En annan sorts vardag
hit om ett par veckor, men nu har hans bror skrivit till den amerikanska
ambassaden och frågat om säkerhetsläget i landet, och svaret har han sedan
skickat vidare till vår kund tillsammans med följande kommentar: "Kan du
inte åka och jaga på ett mindre riskabelt ställe? Står jag med i ditt
testamente?" Några timmar senare kommer ytterligare ett mejl från samme
kund. Denna gång har han skrivit till en annan instans för att fråga om
vilka hälsorisker man utsätter sig för genom att resa till RCA, och vilken
möjlighet det finns till sjukvård om något skulle gå snett. Kunden ber mig
läsa igenom all information och ge min syn på saken.
Och jag läser. Jag läser om amerikaner som blivit tvungna att betala
gigantiska summor i mutor till centralafrikanska myndigheter. Jag läser om i
det närmaste ofarbara vägar och om rebeller som härjar i landet. Jag läser
om flugan som lägger ägg i kläder som hänger på tork, vilket kan orsaka en
böld innehållande en liten larv på den människa som sedan tar på sig
kläderna. Jag läser om brottslighet i Bangui, om malaria och bilharzia, om
harmattanvinden som tar med sig damm från Sahara och orsakar astma, om
Hepatit och HIV, om livsfarliga ormar och om en i det närmaste obefintlig
sjukvård.
När jag är färdig är jag alldeles matt. Handlar allt detta verkligen om mitt
hemland? Jag läser en gång till, och börjar gå igenom alla varningar, en
efter en, för att sedan försöka skriva ett lugnande svar. Och medan jag
läser så inser jag att det allra mesta faktiskt är sant. Mutor, malaria,
ofarbara vägar och bölder med larver i, allt detta existerar i RCA. Allt
detta är på sätt och vis en del av min vardag. Men det är just detta, detta
lilla ord, som jag saknar när de svarta bilderna målas upp. Vardag. Jag
lever inte i en katastrof. De flesta människor i RCA lever inte i en
katastrof. Sjukdomar, brottslighet och parasiter existerar i allra högsta
grad, men det är något man lär sig att leva med. För det stora antalet
människor är det trots allt ingenting som färgar hela livet svart. Man lär
sig helt enkelt att hantera de problem som finns. Så är det överallt.
Till exempel: I Sverige lär man sig att se till att strumporna är torra
innan man går ut i kylan en kall vinterdag. Här lär man sig att skaka ur
skorna innan man tar dem på sig, för att tömma ut eventuella skorpioner och
andra otäcka smådjur. I Sverige lär man sig att inte gå på alltför tunn is.
Här lär man sig att man inte ska bada i stillastående vatten. I Sverige lär
man sig att se sig om åt båda hållen innan man går över gatan. Här lär man
sig att alltid ha med sig vatten när man ska ut och åka - ifall det skulle
hända något så att man blir fast på vägen. I Sverige lär man sig att betala
parkeringsavgift och att inte köra mot rött. Här lär man sig vad man ska
säga till vägpoliserna för att slippa betala "böter" som ska finansiera
polisens senare besök på baren.
Faror och problem finns det överallt. Kanske finns det mer i den här delen
av världen. Och visst är det så att de människor som verkligen utsätts för
brott, som är sjuka och inte lyckas få någon vård, lever i en fruktansvärd
verklighet. Men jag vill ändå med bestämdhet hävda att det här, lika mycket
som i Sverige eller någon annan del av världen, finns en alldeles vanlig
vardag där man lärt sig att leva med just de utmaningar som man här kan
ställas inför. Det handlar i grund och botten om att anpassa sitt liv, att
lära sig att hantera den verklighet som man lever i. Att skaffa sig vanor i
vardagen som gör att man, så långt det går, undviker farorna och problemen.
Och när man väl gjort det får man lyfta blicken och lära sig att se på allt
det vackra som finns runt omkring, istället för att stirra sig blind på de
hotande svarta molnen vid horisonten.
Dålig dag
bättre att ligga kvar i sängen och låta timmarna passera, och hoppas att
morgondagen har något bättre med sig. Idag är en sådan dag. Klockan är bara
nio på förmiddagen, men ett antal saker har redan gått fel.
Det börjar med att jag igår kväll glömmer att säga till i köket om att Fred
har bett att få en termos med te till sitt hus när de väcker honom på
morgonen. När jag sent omsider kommer på mitt misstag är det förstås redan
för sent. Fred har för länge sedan vaknat och är redan ute på jakt
tillsammans med kunderna. Jag går upp och äter frukost tillsammans med Theo,
och när jag säger till i köket om att Fred i fortsättningen ska ha te på
morgonen precis som de andra kunderna, så får jag veta att Ali helt enkelt
struntat i den obligatoriska tebrickan utanför varje kunds hus den här
morgonen. Jag frågar varför och får till svar att kunderna ju lika gärna kan
dricka sitt te vid frukostbordet.
Sedan kommer en bil från Ngoy. Någon idiot där har reglerat gasen till
kylskåpet fel så att en hel gastub har tagit slut på fyra dagar! De behöver
en ny. Dessutom kommer en lång beställningslista från köket. Bland annat
behöver de vinglas, för de har slagit sönder tre stycken. Vi har redan
dåligt med vinglas, och när jag frågar i köket om vi kan avvara något får
jag veta att det även här har slagits sönder fyra stycken de senaste
dagarna. Fortsätter det så här får vi snart dricka vin i champagneglasen.
Jag öppnar mejlen och ser att en kund har avbokat i sista minuten. Han har
blivit kallad som vittne till en rättegång och kan därför inte komma ifrån.
Att hitta en ersättare som kan komma med endast två veckors varsel är i det
närmaste omöjligt. Sedan ringer jag till svärföräldrarna i Berberati och
frågar om de hört något om lastbilen som är på väg hit, men även där är det
problem. Igår eftermiddag var bilen i Alindao, vilket betyder att den borde
ha kommit fram till Kongbo innan kvällen, men chauffören har inte ringt.
Ingen vet någonting alltså. Dessutom frågar jag om de hört något från Eriks
syster i Bangui, för jag har inte haft kontakt med henne på flera dagar. Då
får jag veta att mejlen inte fungerar i Bangui. Vill vi något måste vi
alltså ringa, och de är inte billigt!
Sedan kommer tre personer och klagar på att dricksen från kunderna inte
delats rättvist mellan de anställda. Detta är bara en fortsättning på ett
problem som började redan i förrgår. I stort sett varenda anställd - utom de
som tagit de stora pengarna - har kommit och klagat. Egentligen kan jag inte
göra något. Dricksen ges från kunderna till de anställda, och jag har
ingenting med det att göra. Det är de själva som måste bestämma hur den ska
delas upp. Men ingen köper det argumentet. De vill att jag ska bestämma, och
jag upprepar än en gång det jag sagt till alla andra: Om det skrivs ett
papper som undertecknas av majoriteten av alla anställda, där de ger mig
rätt att bestämma hur dricksen ska fördelas, då ska jag ta hand om det.
Egentligen finns det ännu mer saker som inte går som de ska idag, men jag
ska sluta skriva nu. Sluta klaga och försöka göra något bra av dagen
istället. Hur är det man säger? Man har det inte värre än man gör sig.
Punkterad motorcykel, lejon och en nervös chaufför
ost. Skulle vi kunna skicka det med en motorcykel? Jag går och säger till
arbetsledaren Housseini att en motorcykel ska vara klar att åka till Ngoy så
snart som möjligt. Sedan går jag vidare till köket och ber dem att packa en
kylväska med ost. Efter någon timme är allt klart för avfärd. Eddy, en av
våra mekaniker, kör motorcykeln, och Housseini följer med som sällskap. Att
köra till Ngoy tar ungefär två och en halv timme, så de bör kunna vara
tillbaka framåt eftermiddagen.
Strax efter lunch kommer Erik Nyman hem efter att ha hängt upp ytterligare
några leopardbeten, och han meddelar att han hittat motorcykeln ungefär
halvvägs mellan Kocho och Ngoy, med punktering på det bakre däcket. Eddy och
Housseini har han inte sett till. Jag antar att de fortsatt till fots, så
jag blir inte särskilt orolig, men vi skickar i alla fall en bil för att
hämta upp motorcykeln och sedan fortsätta till Ngoy och ta med sig de båda
männen hem. Några timmar senare ringer Erik och bekräftar att Eddy och
Housseini just kommit fram till Ngoy. Jag säger att vi redan skickat en bil
för att hämta dem, så allt är under kontroll.
Sent på kvällen kommer bilen tillbaka till Kocho, med motorcykeln fastbunden
på flaket. Jag tittar förvånad på bakhjulet. Det är inte bara punkterat,
utan hela fälgen är böjd. Jag frågar vad som hänt, och det är Jean,
chauffören som kört bilen, som svarar:
"Jo, madame, på vägen tillbaka träffade vi på några lejon på vägen. Det var
fyra stycken, och de var jättestora! Ännu större än det som kunden sköt i
förra veckan! De stod mitt på vägen och bara tittade på bilen, så jag
stannade. Då började de komma mot oss, och jag backade undan för att inte
vara i vägen för dem. Jag backade och backade, men så kom jag emot ett träd,
och då tog det stopp. Jag försökte varva motorn för att skrämma bort
lejonen, men de flyttade inte på sig. De bara stod där och stirrade. Jag
försökte köra framåt igen, och då backade de en liten bit, men sedan kom de
emot oss än en gång. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade inget
annat val än att stanna bilen och vänta. Till slut gick de lite vid sidan av
vägen, så att vi kunde köra förbi. Sedan åkte vi raka vägen hem."
Jag tittar på Jean, tittar på motorcykelhjulet, och så på Jean igen. Hjulet
ser uppenbarligen ut att ha fått en rejäl smäll, och Jean är fortfarande
lite skakis efter upplevelsen.
"Hur snabbt backade du?" måste jag fråga. "Kom lejonen springande emot dig?"
"Inte särskilt snabbt," säger Jean undvikande, "men vi höll på länge. Fram
och tillbaka, jag backade och körde framåt, backade igen och körde framåt.
Det var en riktig fars. De ville inte släppa förbi oss!"
Det finns inget mer jag kan säga. Utifrån allt jag sett och hört hittills om
lejonen i vårt område har jag mycket svårt att tänka mig att de var ute
efter att anfalla bilen eller hindra den från att åka förbi. Förmodligen var
de bara lite nyfikna, men de hade aldrig kommit hela vägen fram, aldrig på
allvar utgjort ett hot mot Jean och hans passagerare. Jag låter Jean
fortsätta att lasta av motorcykeln och går för att fråga Housseini vad som
egentligen hänt. Han skrattar lite.
"Jean var livrädd," säger han. "Han backade rakt in i trädet utan att tänka.
Men de där lejonen, vad hade de kunnat göra oss? De var hur lugna som
helst."
I slutänden är ingen större skada skedd. Att Jean är nervös av sig visste vi
redan. Motorcykelhjulet går säkert att fixa. Men det finns en sak som jag
undrar över: Varför händer det så ofta att lejonen visar sig just för dem
som är mest rädda för dem? Det skulle jag gärna vilja veta.
25-årsdag i hemlighet
känner att jag är på gott humör. För en gångs skull minns jag inte vad jag
drömt, men det måste ha varit något bra eftersom jag är så glad. Theo, som
ligger bredvid mig i sängen, är också på väg att vakna. På Eriks plats
ligger en resväska, som skydd för att inte Theo ska ramla ner på golvet.
Erik själv är i vår fly camp Ngoy och jagar tillsammans med en kund.
Förutom Erik finns det ingen här som vet om att det är min födelsedag idag.
Vissa kanske tycker att det låter tråkigt. Själv tycker jag att det är
ganska skönt. Jag har ändå ingen lust att ställa till med födelsedagsfest
tillsammans med våra kunder, utan föredrar att skjuta upp firandet till ett
annat tillfälle, när jag kan vara tillsammans med vänner och familj. Till
exempel har jag och min yngsta syster redan bestämt att vi ska gå ut och
fika och fira våra födelsedagar gemensamt när jag kommer till Sverige. (Jag
längtar redan Elise.)
Theo sträcker på sig i sängen och kommer emot resväskan. Jag kan nästan höra
förvåningen i hans röst när han säger: "Pappa?" Det är fortfarande mörkt, så
vi tänder ficklampan och ligger och myser en stund. Jag öppnar grattiskortet
som mormor skickat med från Sverige. (Så klart att jag väntat till rätt dag
mormor!) Sedan är det dags att gå upp. Ingen varm choklad på sängen alltså,
men däremot frukost på ett av de vackraste ställena på jorden. Medan jag
dricker mitt kaffe och äter en hembakad "pain au chocolat" tittar jag ut
över Kochofloden, där den uppgående solen glittrar i det forsande vattnet
och dimslöjorna långsamt lättar.
Familjen ringer från Sverige och sjunger och hurrar, och jag blir väldigt
glad! När jag öppnar mejlen får jag en massa fina grattishälsningar. Tack
till er alla! Det värmer ända in i hjärtat.
Så är det dags att ta tag i dagens arbete. Föregående dag har vi fått upp
sju nya kunder, och eftersom planet som flyger hit våra gäster från Bangui
kan ta max åtta passagerare eller motsvarande vikt i bagage, har vi blivit
tvungna att beställa upp ett extra plan idag med frukt, vin och färskvaror.
Planet beräknas ankomma till vår lilla landningsbana runt halv nio, så strax
före åtta tar jag bilen och åker för att möta det. Med mig har jag Theo,
samt fyra killar som ska hjälpa till att bära.Vi kommer upp till flygplatsen
i god tid och får sitta och vänta i nästan en halvtimme innan planet landar.
Piloten, en alkoholiserad sydafrikan som trots sin svaghet för sprit är en
av de bästa bushpiloterna jag känner till, är på gott humör. Vi lastar ur
och byter några ord innan han fortsätter sin flygning mot Bria, Sam-Ouandja,
Birao och slutligen tillbaka till Bangui. Själva kör vi hem till Kocho med
en fullastad bil. Vi får köra långsamt eftersom vi har en hel del ömtålig
last, och Theo hinner bli ordentligt hungrig och trött innan vi är framme.
Jag äter lunch tillsammans med Fred, en av de nyanlända kunderna, som valt
att stanna i campen idag istället för att åka ut och jaga. Egentligen är han
ingen riktig jaktkund, utan en av våra försäljningsagenter som kommit hit
för att få se stället med egna ögon. Det är tydligen mycket lättare att
sälja safaris om man kan tala om för kunderna att man själv varit på plats
hos safarioperatören, ett argument som de flesta försäljningsagenter
använder för att bli bjudna på några gratis veckor i bushen. Detta är nog
sant, men jag misstänker att de flesta agenter inte kommer enbart i syfte
att bli bättre försäljare. Tre veckors vistelse med helpension i en
safaricamp, utan något egentligt arbete att utföra, är helt klart också en
billig semester.
På eftermiddagen har jag två resor att organisera. Den första är till Erik i
Ngoy. Ungefär en fjärdedel av allt som kommit upp med planet ska skickas
till honom och hans kunder. Dessutom ringer Erik ungefär femtioelva gånger
för att be om ytterligare saker. Listan är till slut ganska lång: handduk,
skofett, en extra bössa och skott, müsli, en pajform, kaffe, te, socker,
rött vin, vitt vin, amöbamedicin, maskmedicin, loperamid, några plastburkar.
Choklad glömmer han att be om, men det vet jag att han vill ha, så jag
skickar med litegrann.
Den andra resan är lite längre. Det är vår chaufför Ibrahim som ska åka ut
till Kongbo för att möta lastbilen som är på väg hit. Där ska han betala för
2400 liter diesel som ska fyllas i en tank på lastbilen. Sedan ska han ta en
del av lasten och köra den tillbaka hit. Jag förklarar noggrant hur de ska
skriva en lista på exakt vad som lastas över från lastbilen till pick-upen,
så att de två chaufförerna inte kan skylla på varandra sedan om det visar
sig att någonting saknas. Tyvärr är det något som ständigt händer här. Man
lastar tjugo säckar cement, men bara arton kommer fram, och när man frågar
chauffören, som rimligtvis borde vara ansvarig för lasten, så har han alltid
hundra olika ursäkter till varför de där två sista säckarna inte längre
finns. Det finns ingenting man kan göra för att helt undvika detta problem,
men man kan i alla fall försöka minska det så mycket som möjligt genom
kontrollsystem, packlistor, osv.
När allt äntligen är färdigt, när bilen till Ngoy har kommit iväg, när
Ibrahim har fått sin handkassa på två och en halv miljon (40000 svenska
kronor, som han för övrigt föredrar att förvara i en plastpåse eftersom det
drar minst uppmärksamhet till sig.), när spåraren Fernand har varit och
lämnat ett kuvert med pengar att skicka till hans fru i Bria och när
Barthelemy, som vill sluta arbeta, har fått sin lön, då är det redan mörkt.
Jag badar Theo och ger honom kvällsmat innan det är dags för honom att lägga
sig. Han somnar snabbt, och jag duschar och klär upp mig lite lagom mycket
inför kvällen.
Gästerna vid min hemliga 25-årsmiddag är en brokig skara med en sak
gemensamt: jakten. Jag är den enda kvinnan. Sedan har vi CAWA:s två
jaktguider, Anton från Sverige och Nicolas från Frankrike. Erik Nyman, som
går sitt första år som lärling för att bli jaktguide, har tillbringat dagen
med att hänga upp leopardbeten men har lyckats tvätta av sig lukten av
rutten babianmage så att han kan sitta tillsammans med oss andra utan att
skämmas. Nicolas kund, Michael, kommer från Texas och är en sådan som får en
att inse att de fördomar man har om amerikaner kanske trots allt är
befogade. Han pratar oavbrutet om sig själv, sitt land och sina jakter. ("I
tell ya what. I went to this elephant hunt in Mou-zam-bique, and there we
saw this hu-u-uge herd of elephants, I mean, they must have been like one
hundred, and I mean, we saw them just at the border to Tanza-ania where they
were crossing this river, and it was just ama-a-azing to see these animals,
I mean, there must have been ten new world records in that herd.") Antons
kunder, José och Marcelo Sodiro, är mer lågmälda. De kommer från Argentina,
där de driver ett eget safariföretag. José, den äldre av de båda, slänger då
och då ur sig en kommentar om att kvinnor bara är till besvär. Dock säger
han det på ett trevligt sätt, och jag tycker ändå att det finns något
sympatiskt över honom. Fred, försäljningsagenten som jag tidigare åt lunch
med, har stuckit in servetten under skjortkragen, som en haklapp. Han
dricker flera glas whisky till maten, trots att han berättat att hans läkare
förbjudit honom att dricka alkohol. Slutligen, bredvid mig, sitter Adam,
ännu en försäljningsagent på gratissemester. Han är amerikan men uppvuxen i
Tanzania, har ett eget safariföretag där sedan många år tillbaka men har på
senare år mer och mer börjat arbeta som reseagentur snarare än
safarioperatör.
Maten serveras, och först ut är förrätten, bestående av tonfiskfyllda
tomater. Nicolas har sedan önskat tartarbiff till varmrätt, men ingen av oss
andra är sugna på rå köttfärs, så det blir stekta biffar istället. Nicolas
ser lite besviken ut när även hans mat kommer in välstekt, men han säger
ingenting. Till efterrätt har kocken av en lycklig slump bestämt sig för att
göra gräddtårta. Jag ler lite för mig själv och blåser ut ett imaginärt
tårtljus innan jag börjar äta. Tårtan är fräsch, med en lätt smak av citron,
och jag njuter lite extra eftersom Michael, amerikanen, har tackat för sig
och gått och lagt sig, och därmed lämnat plats för lite behaglig tystnad.
Alla är trötta efter en lång jaktdag, och klockan halv tio bryter vi upp. På
väg hem till mig passerar jag genom köket, och i förbifarten tackar jag
Jaques, kocken, för födelsedagstårtan. "Vem fyller år?" frågar han. Jag ler
lite och pekar på mig själv. "Ah," säger Jaques och skrattar till. Mer än så
behöver inte sägas.
Min syster ringer från Island, och ett alltför långt samtal med henne, med
tanke på vad det kostar att prata på satellittelefonen, blir en perfekt
avslutning på min fina 25-årsdag. När jag lägger mig är jag på lika gott
humör som när jag vaknade. Kan det bli mycket bättre än så? Jag tror inte
det.
Sverigebiljett
från Bangui, via Tripoli i Libyen, till Paris. Vi sover en natt i Paris och
fortsätter till Arlanda och Sverige den 19. Sju veckor kvar i RCA för den
här gången. Alldeles för kort tid, och samtidigt alldeles lagom. Även om det
här är den plats jag allra helst vill vara på så vet jag att min gravida
mage kommer att vara alldeles färdig att resa härifrån i mitten av mars,
till ett ställe där vägarna inte är gropiga, där luften inte klibbar av
värme och där Theos badvatten inte behöver hämtas upp ur floden med en hink.
I sju veckor till ska jag njuta av detta liv, sedan tar ett annat vid, och
jag vet att jag kan älska båda.
Tio kartonger torkat kött
kartonger torkat kött att dela ut till olika myndighetspersoner. Köttet
kommer från djur som är skjutna i vårt jaktområde, det är buffel, vårtsvin,
eland och hartebeest i en salig blandning.
Den första kartongen ger jag till Chef de Cantonnement des Eaux & Forêts,
den lokale chefen för Eau & Forêt i Bakouma. Eftersom det är söndag hittar
jag honom hemma i hans hus, som ser nästintill förfallet ut. Han är full och
ser ungefär lika ovårdad ut som huset, men bjuder mig att sitta ner under
ett litet tak på gårdsplanen medan han själv går och hämtar en dunk
innehållande en rosa vätska. Han ställer fram två plastmuggar, en till sig
själv och en till mig, och häller upp.
- Var så god, drick lite saft, säger han.
Jag tittar misstänksamt på dunken, men etiketten - "US aid, Cooking oil" -
ger mig inga ledtrådar om innehållet. Eftersom jag inte vill verka oartig
tar jag en klunk. Det smakar faktiskt saft, eller egentligen mest socker och
färgämnen, men jag vill helst inte veta varifrån den kommer, och inte heller
varifrån vattnet är taget som den är utspädd med. När jag har smakat vill
Chef de Cantonnement att även Theo ska dricka saft. Mot bättre vetande ger
jag honom en klunk. Theo är överförtjust, och jag får vara mycket bestämd
för att han inte ska tömma resten av muggen.
Chef de Cantonnement pratar på, frågar hur det går med arbetet, om de första
jägarna har kommit än och om vi skjutit några djur. Sedan säger han att han
skulle vilja göra en liten ändring i våra arbetsrutiner. Tidigare har vi ju
betalat alla våra fällavgifter i slutet av säsongen, men vore det inte
bättre om vi kunde betala dem lite allteftersom under året? Jag säger att
det är en mycket bra idé och att jag ska framföra den till Erik - av
erfarenhet vet jag att detta är det bästa sättet att avfärda dåliga idéer på
ett fint sätt.
Den andra kartongen ska ges till Monsieur le Sous-Prefet, det högsta hönset
över Bakouma kommun. Han är dock inte hemma, men jag träffar hans fru, som
ser mycket ung ut. Hon får köttet och tackar blygt innan hon försvinner
tillbaka till det lilla köket bakom huset.
Den tredje kartongen går till Madame le Maire, Bakoumas borgmästare. Det tar
ett tag att leta sig fram till hennes hus, men till slut kommer vi rätt.
Även hon ber oss att sätta oss en stund under taket ute på gårdsplanen, men
någon saft har hon inte att bjuda på, och lika bra är väl det. Vi utbyter de
vanliga artighetsfraserna och konstaterar att ingenting speciellt har hänt
sedan senast. Theo avbryter samtalet tvärt när han ramlar framstupa och
skrapar näsan i marken. Han skriker rakt ut, men vi konstaterar snart att
han mest blivit rädd, och snart har han lugnat sig igen. När vi reser oss
för att åka vidare säger borgmästaren att hon tror att nästa barn blir en
flicka. Hon vinkar glatt hejdå och säger att hon hoppas få träffa oss snart
igen.
Den fjärde kartongen ska jag ge till den nye Contrôleur des Impôts,
skattekontrollanten i Bakouma. Det visar sig dock att han rest till Bangui,
så vi får åka därifrån med outrättat ärende. Efter en snabb måltid bestående
av gozo och tupp i tomatsås far vi vidare mot Bangassou med resten av vårt
kött. Vi kommer fram i skymningen. Jag och Theo lyckas få ett rum på
katolska missionen, och de andra killarna som är med, Alhadji, Hissene och
Joseph, tar in på ett vandrarhem. Vi önskar varandra god natt och stämmer
träff tidigt nästa morgon.
Först ut på måndag morgon är OCSS-gubbarna. OCSS är den myndighet som ska
tillhandahålla barnbidrag, pensioner och sjukpenning till alla som arbetar i
RCA, en sorts motsvarighet till den svenska Försäkringskassan alltså. Som
arbetsgivare betalar man varje månad in en summa motsvarande 19 % av alla
utbetalda löner till OCSS-kontoren. Arbetstagarna själva lägger till 3 %,
och dessa pengar ska sedan finansiera de bidrag som OCSS betalar ut. Tyvärr
fungerar systemet bara i teorin. Jag vet fram till idag ingen som faktiskt
fått ut de bidrag som han eller hon har rätt till.
På OCSS-kontoret i Bangassou arbetar två personer, en chef och hans
assistent. Oftast är det bara assistenten som finns där. Han har befogenhet
att ta emot betalningar, men får däremot inte lämna ut kvitton, så jag
brukar få med mig provisoriska kvittenser med löfte om att de senare ska
bytas ut mot originalkvitton. Idag har jag tur. Chefen finns på plats i
Bangassou. Dock har han inte kommit till arbetet än, säger assistenten när
han tar emot mig. Kan jag komma tillbaka lite senare? Sedan frågar
assistenten om köttet är till honom eller till chefen. Jag säger att de får
dela på det, och assistenten ser uppenbart besviken ut.
Min vän arbetsinspektören tar emot mig den sjätte kartongen torkat kött med
ett leende. Han frågar hur länge jag ska stanna i Bangassou. Kan han kanske
få bjuda på lunch? Jag tackar ja. Inspektörens ropar på sin fru och ber
henne att ta hand om Theo en stund, så medan vi går igenom några
arbetskontrakt får Theo ett bad, och när han kommer tillbaka luktar han
afrikansk välparfymerad hudlotion.
Så far vi vidare till Inspecteur des Impôts, skatteinspektören, som ska få
den sjunde kartongen kött. Hans sekreterare, en välbyggd kvinna i
femtioårsåldern som ser riktigt söt ut trots en stor glipa mellan
framtänderna, sitter bakom ett tomt litet skrivbord och tittar längtansfullt
på den åtråvärda presenten när hon visar in mig till sin chef.
Skatteinspektören kör på skrämseltaktiken för att sätta sig i respekt. Han
ser mycket bister ut och säger att vi minsann har en del skatter att betala.
När jag försäkrat honom att jag inte bara kommer med kött utan även med en
hel del pengar tinar han upp lite. Vi skriver de papper som behöver skrivas,
och efter en dryg halvtimme går jag därifrån, fyra och en halv miljon CFA
fattigare än när jag kom.
Kartong nummer åtta och nio ska gå till Inspecteur des Eaux & Forêts och DR
des Eaux & Forêts, de båda herrarna Eau & Forêt-inspektören och Eau &
Forêt-direktören (fråga mig inte om vad som är skillnaden mellan dessa
två.). Till deras egen olycka har båda rest till Bangui. Deras underhuggare
sitter och pratar på några stolar framför kontoret, men jag bedömer inte dem
som tillräckligt viktiga för att ödsla något kött på, så jag behåller mina
kartonger.
Kartong nummer tio, den största av dem alla, är en gåva till Monsieur le
Prefêt, han som står högst i hierarkin i vårt län, Mbomou. Men han finns
inte heller på plats. Hans mor har nyligen dött, och han har därför åkt till
hennes hemstad för att sörja henne.
Av mina tio kartonger kött finns alltså fortfarande fyra kvar. En ger jag
till OSCC-assistenten när jag åker tillbaka för att hämta ut mina kvitton.
På så sätt slipper han och chefen dela. Nästa kartong ger jag till Guys
mamma. Guy är CAWAs sjukvårdsansvarige, och när jag lämnade Kocho bad han
att få ta lite kött och skicka till sin mor. Eftersom vi inte hade så mycket
att avvara sa jag nej, men nu är alltså situationen en annan. Mamman, en
skelögd och mycket trevlig kvinna, blir glad och ber mig att hälsa så mycket
till Guy.
Sedan har vi inte så mycket mer att göra i Bangassou, så efter lunch hos
arbetsinspektören och ytterligare ett parfymdoftande bad för Theo, tar vi
vägen tillbaka till Bakouma. De två återstående kartonerna med kött ger jag
till Monsieur le Commandant de Brigade, Bakoumas polischef, och Monsieur le
Secretaire Generale, Sous-Prefetens generalsekreterare. (Om det ännu inte
har framgått av denna text så kan jag berätta att centralafrikaner älskar
titlar!)
Sedan är mitt uppdrag slutfört. På tisdag förmiddag lämnar vi Bakouma på väg
tillbaka mot Kocho, dit vi anländer ungefär ett dygn senare. Den sista biten
åker vi tillsammans med Erik, som lyckas skjuta två babianer och ett
vårtsvin längs vägen. Men denna gång är köttet inte tänkt som människoföda.
Det ska bli leopardbeten, för leopardjägarna har ännu inte lyckats med sin
jakt. Men mer om detta en annan gång. Själv ska jag återgå till mitt
skrivbord och min dator.
Kunder, resor och torkat kött
enda jag kan skylla på är att vi har lite mycket att göra. De första
kunderna har åkt efter tio dagars safari. Efter dem har det kommit en
belgisk och en svensk kund som just nu jobbar på att skjuta varsin leopard.
Själv är jag idag på väg ut till Bangassou för att än en gång träffa
arbetsinspektören, samt betala en del skatter och avgifter. Inatt sover jag
i vår fly camp i Mbari, och tidigt imorgon bitti fortsätter vi mot
civilisationen. Med mig i bilen har jag bland annat tio kartonger torkat
kött att ge bort som nyårspresent till alla viktiga personer som jag ska
träffa. Torkat kött är hårdvaluta här. Korruption? Nja, i min mening inte
värre än att vår kontakt på banken i Sverige berättade att hon hade kunder
som titt som tätt brukade komma med nybakade bullar till henne. Det handlar
om att hålla uppe goda kontakter.
Imorgon lämnar vi alltså bushen, och därmed också datorn. Förhoppningsvis är
vi tillbaka på onsdag, och förhoppningsvis kommer då ett lite längre inlägg.
So long.
Elefantinvasion?
kunder befinner sig i våra olika fly camps. Jag och Theo har ätit en tidig
kvällsmat och ska just gå och lägga oss när jag hör ett konstigt ljud. Det
kommer från det håll där vår gemensamma toalett ligger. Jag går ut på
grusplätten framför huset och försöker få tyst på Theos prat, för att kunna
höra bättre. Visst är det något som knakar? Jo, där hördes det alldeles
tydligt, det är någonting på gång där borta! Hundra tankar far genom mitt
huvud, mer eller mindre logiska. Kan det vara elefanter? En stor babianflock
som ruskar i träden? Eller är det bara någon av våra anställda som är ute på
villovägar?
Jag tar Theo på armen och börjar gå längs stigen som leder bort mot
toaletten. Jag hinner inte många meter förrän jag ser att skogen är upplyst
av ett orangegult sken. Det brinner! Vad är det som har hänt? Har det blivit
kortslutning någonstans? Eller kan någon av de tända stormlyktorna ha ramlat
ned på marken och antänt de torra löven? Stigen jag går på delar sig, går
jag åt vänster kommer jag till köket och tar jag höger kommer jag till
toaletten. Jag funderar ett ögonblick på att springa till köket på en gång
och hämta hjälp, men bestämmer mig för att först gå och titta vad det är som
brinner. Alltså tar jag höger. Eldskenet framför mig blir starkare,
knakandet och knastrandet likaså. Det är en stor brand! Mitt hjärta börjar
slå snabbare.
Så ser jag plötsligt en gestalt i silhuett mot eldskenet, en människa. Jag
känner genast igen Guy, vår sjukvårdsansvarige. Han har en kvast med
brinnande gräs i handen. En bit bort står Jaques, personalchefen. Guy vänder
sig mot mig, och plötsligt förstår jag. De bränner gräset! Det fanns
nämligen en liten plätt med torrt högt gräs här som ännu inte hade brunnit,
och för att undvika att det antänds på dagen när det är stor risk att elden
sprider sig till de närliggande husen, så har de bestämt sig för att sätta
eld på det nu på natten, när det brinner relativt lugnt och stilla.
Jag hälsar på Guy, och hoppas att min röst inte avslöjar den oro som jag
nyss känt. Så står jag och Theo och tittar på elden en stund. Eldskenet
speglas i hans ansikte och han är andäktigt tyst. När elden börjar avta går
vi tillbaka hem till oss. Knastrandet hörs fortfarande svagt, och jag
skrattar lite åt mig själv som kunde tro att det var elefanter. Nu när jag
vet är det helt uppenbart att det är ljudet av brinnande gräs.
De första kunderna
innan deras ankomst är det som att vi går på någon drog: vi blir inte
hungriga, inte trötta, glömmer nästan bort att gå på toa. Det enda som
räknas är att allt ska vara på topp när jaktsäsongen startar.
På lördag morgon är det dags. Vi har gått upp tidigt för att hinna fixa det
allra sista. Erik och Anton ser än en gång över sina jaktbilar och sin
utrustning och har en sista genomgång med spårarna. Jag tar kommandot i
köket, vilket även innefattar kundernas hus. Deadline för campen är klockan
halv tio. Då ska husen vara skinande rena, sängarna bäddade och alla saker
på plats, och bordet ska vara dukat till en sen frukost. Det mesta är
egentligen klart, men jag har en lista med en del småsaker som fattas:
- häng upp galgar
- soppåsar i papperskorgarna
- dukar och dekoration på de små borden i kundhusen
- prydnadskuddar på sängarna
- papperskorg under baren
- ställ fram en drickaback att ställa soda-streamen på
- flasköppnare
- stryk gardinerna igen (Den nye tvättaren Colabo har nämligen fortfarande
samma uppfattning om att stryka som de flesta centralafrikaner har, nämligen
att man bör göra pressveck på allt. Att släta ut eventuella skrynkliga
partier är däremot mindre viktigt, och gardinerna ser också ut därefter.)
Klockan kvart över åtta åker Erik och Anton upp till vår lilla landningsbana
som ligger ungefär en halvtimmes bilfärd från Kocho. Från och med halv tio
kan vi alltså räkna med att de kommer tillbaka hit. När allt är klart följer
ett märkligt lugn. Vi är färdiga, men stressen hänger ändå i luften, och vi
vet att snart, snart gäller det.
Strax före tio hör vi bilarna komma. Kunderna, A tillsammans med hans tjej
Y, och R tillsammans med den mer tillfälliga bekantskapen M, har varit här
tidigare, och det blir ett glatt återseende. Snart sitter vi i restaurangen
och äter bröd, ost och stekta ägg, och allt är precis så fint som det ska
vara.
Efter maten åker jägarna ut för att provskjuta sina bössor. Jag och Theo
packar och ger oss iväg till vår fly camp i Mbari, dit A och Y ska åka nästa
dag för att jaga regnskogsantilopen bongo. Det finns en del kvar där som
måste ses över innan vi kan ta emot gäster, och jag är den som bäst vet vad
som ska göras, alltså blir det jag som åker. Det blir en lång resa. Klockan
tolv på natten är vi framme, och efter några timmars sömn är det dags att gå
upp igen för att börja arbeta. Erik kan beräknas komma tillsammans med A och
Y från och med klockan halv tolv. Ännu en deadline alltså.
Och så där håller det på. Det fixas och grejas och vi gör allt för att
kunderna inte ska märka alla de små missar som hela tiden inträffar, som att
kylskåpet inte fungerar som det ska, att vi har glömt att packa ned överkast
till Mbari, eller att vattenslangen som går till toaletten gång på gång
korkas igen av smuts. Det är det som är utmaningen, att aldrig behöva säga
"ursäkta, det här fungerar inte än", utan att hela tiden kunna improvisera
och låtsas som att allt är som det ska, medan det bakom kulisserna kan vara
ett enda stort kaos.
Först nu, på onsdag morgon, har det lugnat ner sig så pass att jag kan sätta
mig och skriva detta. Jag är tillbaka i Kocho, det mesta börjar rulla på av
sig själv, och jag har åter lite tid över till andra, mindre akuta
sysselsättningar. Men imorgon kommer ytterligare en kund, som ska jaga med
vår tredje guide Nicolas i vår andra fly camp Ngoy. Precis nu kom en bil
därifrån med en beställning. Nicolas behöver:
- dukar och servetter
- askkoppar
- cola, mineralvatten och öl
- lite plaströr för att dra in vatten i kundhuset
- en elektriker för att dra el till kundhuset
- en skinner för att ta hand om kundens troféer
- salt
- en tunna för att värma vatten
- tvålar
- vin
- fisk
- tyg att hänga på stolar
- 6 plåtar för att bygga ett större kök
Nu är det han som är stressad och bara har en dag kvar. Ska gå och plocka
ihop detta och skicka till honom omedelbart.
Hemma igen
Efter fem dagars resa, och ett spartanskt nyårsfirande i Bakouma på vägen, är vi nu hemma i Kocho igen.
Resan har gått bra, utan några större överraskningar. Vi var en halv dag i Bangassou, betalade arbetsgivaravgifter och lite annat, och blev äntligen bjudna på den sedan länge planerade måltiden hos arbetsinspektören. I Bakouma, det sista samhället innan man åker ut i den riktiga bushen, bytte vi bil. Den bilen vi kommit med skulle tillbaka till Bangui för att hämta ytterligare ett lass med förnödenheter, och en annan bil skulle komma från Kocho och hämta oss. Det var bara det att bilen som skulle komma från Kocho var en aning försenad, så vi fick lov att tillbringa en och en halv dag i Bakouma.
Vi kom dit på nyårsaftons kväll, och då var hela byn redan som en enda stor bar. Folk drog runt och skrattade och sjöng, och vi, som inte var särskilt sugna på öl och palmvin utan snarare ville ha något att äta, fick nöja oss med en kvällsmat bestående av ett par friterade bullar och ett glas kaffe. Det var allt som fanns att få tag på.
Vid halv tio var vi färdiga för sängen, så vi önskade varandra gott nytt år och gick och la oss. Ett par timmar senare, vid tolvslaget, vaknade jag av en skottsalva från automatvapen. Halvsovande som jag var vände jag
bara på mig och somnade om igen...
Hela nyårsdagen var likadan som nyårsaftons kväll. Folk drog omkring och skrattade och ropade "Bonne année! Bonne annéeeee!". Vi lyckades få tag på en höna att äta, och framåt förmiddagen kom även kommersen på marknaden igång så att vi kunde köpa maniok, olja, lök och lite kaffe.
Dagen därpå kom så äntligen bilen som skulle hämta oss, och vi kunde ta oss de sista 25 milen från Bakouma till Kocho.
Här i campen har det lagts i en högre växel. De första kunderna kommer om fem dagar, den 9 januari, och mycket är redan klart inför deras ankomst, men det är väl så att vi aldrig är riktigt nöjda, utan så länge vi har tid så försöker vi att förbättra och bygga vidare. Det är många bollar i luften på samma gång.
Erik och Adam bygger en fly camp i Mbari, Anton jobbar på en annan fly camp i Ngoy, Nicolas öppnar vägar, Erik Nyman likaså. Och jag själv, jag organiserar utdelning av arbetskläder, skickar beställningar till Charlotte, plockar ihop köksutrustning till fly camps och fållar gardiner.
Det kommer att bli klart i tid, det är jag alldeles säker på. På lördag kväll sitter vi här med årets första kunder och äter trerätters och dricker vin, och de kommer inte att kunna tänka sig att vi, bara några timmar innan deras ankomst, har sprungit runt som yra höns och bäddat sängar, lagt ut mattor, sopat grusgångar, gjort en sista koll av bilarna, hällt fotogen i alla de stormlyktor som lyser upp campen på kvällarna...
Snart är kulisserna färdigbygda. Snart kan spelet börja.
