Safari

Idag ska det handla om maten, som är ett ständigt huvudbry här hos oss,
egentligen under hela säsongen men kanske framför allt under dessa första
månader i bushen, innan jakten har kommit igång. I genomsnitt har CAWA en
arbetsstyrka på ungefär 60 man, något fler i början av säsongen och något
färre i slutet. Alla dessa människor behöver givetvis äta, och det är en
självklarhet att det är vi som företag som står för maten.

Jag vill på en gång göra klart att när jag i fortsättningen talar om svarta,
vita och muslimer, så handlar det inte om någon generell uppdelning av
människor som jag vill göra giltig världen över. Det är endast ett sätt att
avgränsa tre olika grupper av människor som finns här i Kocho, med
sinsemellan ganska olika beteende. Jag är fullt medveten om att dessa
olikheter inte beror på religionstillhörighet, och ännu mindre på hudfärg,
utan att det snarare handlar om kulturella skillnader, men det finns inga
andra benämningar för att enkelt beskriva dessa grupper, och alltså använder
jag följande ord:
- "vita" för alla vita som arbetar här
- "svarta" för de afrikaner som hör till de folkgrupper som traditionellt är
kristna eller naturtroende
- "muslimer" för de afrikaner som hör till de folkgrupper som traditionellt
tillhör islam

För oss vita är maten egentligen inget problem. Vi äter vad som finns, och
det är ingen som brukar klaga. Det går inte heller åt några orimliga mängder
för alla ska bli mätta, och om det är så att det inte finns kött på en vecka
så är det ingen som strejkar för det.

För de övriga har vi ett system där alla får en viss mängd mat varje månad,
som de får göra vad de vill med. Under vårt första år hade vi fri tillgång
till mat för alla, men när så tio personer satte i sig 18 kilo ris på en dag
(!) så förstod vi att det var ohållbart. Mitt första försök att ransonera
maten slutade i en smärre katastrof. Jag minns hur jag stod och tittade på
det tynande förrådet ris, och insåg att det skulle vara slut om bara ett par
dagar om jag inte gjorde något, och jag bestämde då att den dagen skulle
alla få ta max 2 dl okokt ris var för att koka till lunch. Det blev nästan
upprorsstämning. Hur kunde jag vara så snål?! Ville jag att alla skulle
svälta ihjäl? Den dagen åt ingen någonting, i ren protest. Vi fick tänka om
och började långsamt utforma det ransoneringssystem som vi använder än idag.
Enligt det systemet får varje anställd varje månad följande matvaror:
- 1,5 liter olja
- 1,5 kg socker
- 0,5 kg kaffe
- 100 g te
- 0,5 kg salt
- 25 buljongtärningar
- 1 mugg (ca 2,5 dl) jordnötssmör
- 40 liter maniokmjöl eller 10 liter ris
- kött efter tillgång, ibland ersatt av blad, bönor, torkad fisk, etc

De som behöver mer än detta har möjlighet att köpa till lite extra för en
billig peng. I övrigt är alla förstås fria att ta med sig vad de själva vill
hemifrån. På det stora hela fungerar systemet bra. Många brukar köpa till
ett extra kilo socker eller en halv liter olja, men annars klarar de sig på
vad de får. De allra flesta brukar till och med ha ett litet förråd av
tomatburkar och buljongtärningar att ta med hem till familjen i slutet av
säsongen. Det som brukar kunna orsaka problem är den sista punkten: "kött
efter tillgång". I början av säsongen, innan vi fått hit några jaktkunder,
är tillgången på kött inte imponerande. Vi brukar därför köpa med ett lager
av torkade blad, torkad fisk och bönor att äta under denna tid. Det spelar
dock ingen roll hur mycket man än köper - efter en månad är allt slut.
"Efter tillgång" verkar nämligen av de flesta tolkas som "så mycket ni bara
orkar äta". Och när bladen och bönorna är slut - om inte förr - så börjar
det: "Patron, vi har inget att äta." "Madame, vi har inget kött." Jag skrev
tidigare att ingen vit har strejkat på grund av att det inte finns kött. Vi
skulle kunna servera ris och tomatsås till våra guider och lärlingar i
veckor. Det skulle vara tråkigt, men ingen skulle börja tjura och sluta
arbeta för det. Muslimerna brukar inte heller ha några större problem med
maten. Men för de svarta är det annorlunda. De vill ha kött, och de vill ha
mycket! Så länge det finns gott om blad och bönor så fungerar det hjälpligt,
men när det bara är tomatsås och jordnötssmör kvar så går det inte längre.

Till slut måste alltså någon jägare alltså trotsa havet av torkat gräs och
ge sig ut för att försöka hitta något att skjuta. Han kommer hem med ett par
vårtsvin och några pärlhönor. Vi vita tar en bit vårtsvinsfilé. Muslimerna,
som inte äter vårtsvin, tar pärlhönorna. Resten går till de svarta. Så
hoppas man att det ska vara lugnt några dagar. Men redan nästa dag är det
samma sak igen:
"Madame, vad ska vi äta?"
"Men vårtsvinen då, vad är det för fel på dem?"
"Dem åt vi upp igår, vi hade ju inte ätit kött på så länge..."

Jag upphör aldrig att förvånas över vilka mängder kött en människa kan sätta
i sig. Man skjuter fem pärlhönor - det är bara förrätt. Man skjuter ett
vårtsvin - det räcker en halv dag. Man skjuter en buffel (vilket hittills
inte har hänt den här säsongen) - den räcker i två dagar. Och finns det
ingen mat (läs: inget kött) så går arbetstakten direkt ned på lågvarv.
Misstolka mig inte, jag tycker att det är jätteviktigt att mina anställda
får äta sig mätta. Men när de äter flera kilo kött var på en enda kväll, och
när jag kan se med blotta ögat att de ökar markant i vikt under den tiden de
arbetar för oss, då är det inte utan att man ibland tappar tålamodet när ett
gäng killar bara sätter sig och vägrar att arbeta, med hänvisning till att
de är hungriga.

Men till slut är det ändå bara att acceptera faktum: en hungrig arbetare är
en dålig arbetare. Och det är inte jag som kan avgöra hur mycket han behöver
för att bli mätt. Alltså fortsätter vi att göra vad vi kan för att hela
tiden ha tillräckligt med mat, och längtar till den dagen då kunderna kommer
och börjar skjuta stora djur så att vi kan börja torka kött och lägga upp
ett litet förråd - som i alla fall räcker ett par dagar.