Safari

Dagen före midsommar var Saab tvungna att meddela sina anställda att de inte hade pengar att betala ut löner. Jag blev alldeles fängslad av nyheten och den uppmärksamhet det väckte i media. Jag lyssnade på P1 under hela förmiddagen, och man återkom igen och igen till det brännande ämnet. Hur kunde detta hända i Sverige? Vad tänker Saab göra åt situationen? Kunde de inte ha sagt något tidigare – de måste ju ha vetat att detta var på gång?
  
Intervjuer med anställda som inte skulle få sina pengar kunde låta så här:
- Hur känns det?
- Jo, det känns lite konstigt. Surrealistiskt.
- Hur klarar du dig nu när du inte får lön?
- Några dagar ska väl gå, men man hoppas ju att det inte dröjer för länge. Det känns ju lite oroligt. Det är ju slutet av månaden och jag har räkningar att betala.
- Hur blir det med midsommar?
- Nja, så där alldeles tomt i kassan är det ju inte. Men det är klart att man kanske tänker en gång extra innan man lägger ut pengar på firandet.

Frampå förmiddagen kunde Ekot meddela att IF Metall att de ordnat möjlighet för sina medlemmar att ta ett banklån för att täcka nödvändiga utgifter fram till dess att lönerna betalades ut. Ungefär samtidigt hölls en kort intervju med en representant från Försäkringskassan som menade att de kunde gå in med någon typ av tillfälligt socialbidrag ifall det fanns människor som saknade mat på bordet på grund av dessa uteblivna löner.

Som bakgrund till all denna, mycket berättigade, uppståndelse, surrade andra kommentarer i mitt bakhuvud: röster från bekanta i RCA, lärare och andra statsanställda, som inte heller fått ut sin lön som förväntat. Men där handlar det inte om några dagar, en missad midsommar, några räkningar som kanske får betalas lite för sent. Där pratar vi om månader, kanske rentav år. Ja, förresten är det inte bara statsanställda det handlar om. Vår förste kock i CAWA fick aldrig ut sin lön för det sista året han arbetade för sina förra arbetsgivare innan han började hos oss. Anledning: han hade bytt arbete. Men han hade inget kontrakt med den förre arbetsgivaren så det fanns inget som sa att han inte fick byta jobb. Det var bara de förra arbetsgivarna som tyckte att det var dålig stil. Och på min fråga till kocken om han inte tänkte försöka kräva ut sina pengar svarade han bara: ”Nej, det är bättre att skiljas från dem som vänner.”

Men åter till Saab. Utan att lägga in några värderingar om vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, så visar denna kontrast på några viktiga skillnader mellan RCA och Sverige, gällande vem vi litar på och vem vi vänder oss till för hjälp.

I RCA är det familjen och en människas sociala sammanhang som är hennes skyddsnät. Betalas inte lönen ut blir man förstås missnöjd, men missnöjet är trots allt ganska lamt. Man har helt enkelt inte särskilt mycket förtroende för överordnade som arbetsgivare. Kanske hade man inte ens väntat sig att lönen skulle betalas ut. Så vad gör man då när man står där utan några pengar på avlöningsdagen? Kontaktar media? Ber socialen om hjälp med mat på bordet? Nej. Man vänder sig till familjen. Familjen, som säkert vill hjälpa, men som också har en plikt att göra det, bara för att de är just familj. Om detta finns det mycket att säga och jag skulle gärna någon gång skriva en hel doktorsavhandling om just detta med den afrikanska familjens välsignelse och förbannelse, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera: en genomsnittlig centralafrikan skulle knappast ens fundera på att försöka få ut en lön som ändå inte kommer att betalas ut. Däremot skulle han, utan att skämmas, vända sig till familjen och be om hjälp om han var i behov av det.

Vi svenskar, å andra sidan, är ibland stolta över att vi är så självständiga och klarar oss själva. ”Ensam är bäste dräng” heter det ju. Och visst skulle det ligga långt inne att gå och be en bror eller förälder eller kusin om ekonomisk hjälp när man var i knipa. Men sådär helt ensamma står vi ju ändå inte mot världen. Istället för att ställa krav på familjen tycker vi istället att det är arbetsgivarens ansvar i första hand att lösa våra problem, och i andra hand samhällets.

Som sagt, jag vill inte lägga någon värdering här i vad som är rätt och fel. Det är två olika sätt att ordna tillvaron. Antingen har man en stor organisation som ska fånga upp människor i hela samhället och där personliga relationer inte ska spela någon roll. Eller så har man familjen och det personliga nätverkandet som säkrar trygghet i tillvaron. Det svåra är väl detta hur man i en globaliserad värld ska kunna kommunicera och förstå varandra över de kulturella gränserna – utan att vare sig säga att det är synd om ”de andra” eller att de är dumma eller opersonliga eller dåligt organiserade eller… helt enkelt bara inte lika smarta som ”vi”.

På onsdagen kommer det kunder, och eftersom de ska sova i lägenheten så måste vi hitta någon annan stans att ta vägen. Vi bokar rum på ”Frerernas” (uttalas frärernas på vackraste svensk-franska), ett amerikanskt missionsgästhus som ligger centralt i Bangui, endast tre minuters promenad från hantverksmarkaden. Det här stället har en lite speciell plats i mitt hjärta, för det var här jag sov min första natt i Afrika.

Det är drygt tjugo år sedan nu. Jag var fem år och hade kommit till Bangui med flygplan från Arlanda, via Paris, tillsammans med mamma, pappa och min lillasyster Lina. Mina minnen från den här dagen har med tiden börjat tappa konturerna, men några saker är fortfarande glasklara. Först av allt, mitt allra första intryck av Afrika: värmen som slog emot mig som en vägg när jag klev ur flygplanet! Detta hade föregåtts av en del krångel eftersom Lina, då två år, när planet väl landat i Bangui trotsigt hade deklarerat att hon minsann inte tänkte stanna i Afrika! Eftersom min syster var ganska bestämd av sig (och är fortfarande, för den delen…) så fick pappa helt enkelt ta henne på axlarna, och jag fick hjälpa till att bära hennes ryggsäck. Således mötte jag för första gången RCA bärandes på två små ryggsäckar. Värmen slog emot mig när jag gick ut genom flygplansdörren och jag minns att jag tänkte att ”jaha, då var det alltså helt sant att det är varmt i Afrika”.

Sedan är minnena suddiga, jag minns inte hur vi tog oss från flygplatsen eller var vi åt kvällsmat. Nästa minne som jag klart och tydligt kan återkalla är på kvällen samma dag. Vi sitter i vårt rum på ”Frerernas”, jag och Lina ska gå och lägga oss, och mamma förklarar att vi måste ha myggnät över sängen, för annars kan vi bli bitna av malariamyggor. Jag tycker att det är läskigt, och jag frågar ängsligt hur jag ska göra om jag vaknar på natten och vill gå till mamma och pappa. Är det i så fall okej att öppna på myggnätet och oskyddat gå några steg över golvet, eller är det bättre att jag stannar i min säng? Mamma lugnar mig och säger att det inte är någon fara om jag vill komma till dem, och jag suckar lättat.

Mitt tredje tydliga minne är grodorna. Under min första natt i Afrika vaknade jag av ett förfärligt oljud: en konsert av kväkande grodor. Jag minns inte om detta föranledde en djärv promenad bland malariamyggor bort till mammas och pappas säng eller om jag valde att stanna i tryggheten innanför myggnätet, men vaknade gjorde jag, och tänkte ännu en gång att ”jaha, så här är det alltså i Afrika”.

Värme, malariamyggor och grodor. Mina allra första intryck av Afrika. Därefter följde en lång bilresa, gräsbränder som jag blev rädd för, en schimpans i en bur, kvällsmat i Berberati, ytterligare en bilresa till Gamboula tillsammans med skolbarn som pekade ut ”halvvägsmasten” för mig. Så småningom blev allt vardag, men det var här på ”Frerernas” som det började: Värme, malariamyggor, grodor.

Tack, mamma och pappa, för att ni tog med mig hit! Vem hade jag varit idag annars?

Vår tid i Berberati börjar lida mot sitt slut, för den här gången. I lördags åkte David och Alexis tillsammans med ett tiotal av våra centralafrikanska anställda till Bangui, och igår åkte också Erik. Idag eller imorgon ska de så fortsätta vidare österut, mot vildmarken och jaktcampen.

Jag, Frida och barnen är kvar i Berberati i ytterligare ungefär en vecka, tillsammans med Eriks föräldrar, som kom från Sverige förra söndagen. Sedan åker vi till Bangui, för att den 25 november ta flyget till Paris och Arlanda för en snabb Örebrovisit. När vi så fått vår beskärda del av höstmörker och lucialjus bär det av tillbaka till Bangui den 14 december, och efter flera dagars bilresa räknar vi med att vara framme i campen strax före jul.

Vårt liv är onekligen fyllt av en massa hejdå, men också av fina återseenden. Det är den där med den andra sidan av myntet… man kan inte komma ifrån den. Det går inte att bara välja den ena och ta bort den andra.

Jag har fyra anställda som jobbar för mig i köket. Inte för att jag egentligen behöver så många när vi bara är vår familj och ett par personer till (det är en helt annan grej sedan när vi har safarikunder!) men för att det är så svårt för folk att hitta jobb. Jag kan helt enkelt inte med att säga nej till dem som vill jobba. Vi har alltså först och främst Elisa, en äldre dam som nästan hör till inventarierna här i huset i Berberati. Sedan har vi Saint, en av de kockar som kommer att följa med ut i jaktområdet och laga mat under säsongen. Vidare är det Olivier, som diskar och går upp till torget varje dag för att handla, och Adolphe som tar hand om tvätt och städning. Allt jag behöver göra är att peka och bestämma, och lämna ut pengar till inköp. Ja, och så peka och påpeka lite till vartefter jag upptäcker saker som inte fungerar som de ska, och det händer ganska ofta. Den centralafrikanska kulturen uppmuntrar inte direkt folk till att tänka själva. Här är det en dygd att lyda order, BARA lyda order. Den som tar egna initiativ är en potentiell bråkmakare, och således händer det ganska ofta att jag, när jag frågar varför ingen slängt de gamla matresterna i kylen eller gjort sig av med de tomma matförpackningarna som samlats på kökshyllan, får svaret:
”Men Madame, ni sa ju ingenting om det.”

Hur som helst. På söndagen är alla lediga, och jag, Frida och Alexis ger oss för en gångs skull själva i kast med disk och matlagning. Till en början är allt frid och fröjd, men det dröjer inte länge förrän en viss irritation smyger sig på. Först hittar jag en gammal gurka i kylen som är så rutten att den känns som en vattenfylld ballong när jag plockar ut den och slänger den i papperskorgen. Därefter dyker det upp ett tiotal matbananer som är mer svarta än gula, och när jag sedan får öppna fyra havregrynsburkar med olika innehåll innan jag hittar vad jag söker så bestämmer jag mig för att här måste bli en ändring.

Följande måndag är det således dags att städa. Allt gammalt och dåligt ska bort, och alla burkar ska märkas så att man vet vad de innehåller!
”Oui Madame, bra idé! Det behövs verkligen!”

Hela dagen städas och plockas det, och på eftermiddagen, när alla gått hem, kommer jag in i ett nytt kök. ALLT har fått etiketter! Inte bara de fem havregrynsburkarna med olika innehåll, utan också plastburkar, hyllkanter, ja, till och med konservburkar! Allt är staplat i prydliga högar, och längst upp står en vit plastburk med etiketten ”vide”, tom. Så bra. Då vet jag.