Safari

Jag sitter och sammanfattar bokföringen för oktober månad. Jag börjar bli lite stressad över det hela. Det borde ha gjorts för länge sedan, men med alla resor och förflyttningar så har det inte blivit av. Dessutom lämnade vi Passi, barnflickan, i Berberati eftersom skolan hade börjat för henne, så Theo har tagit ganska mycket av min tid här i Bangui. Det är roligt, givetvis, men lite stressande också när jag inte hinner det jag känner att jag vill hinna. Till slut har jag insett att jag kanske måste ta hjälp, så nu har jag en annan tjej här under några dagar, Beni, dotter till vår före detta kock. Theo är inte förtjust, men det går bättre och bättre.

Så nu sitter jag alltså med mina siffror, sorterar utgifter och tar reda på hur mycket Charlotte har gjort av med i telefonpengar, hur mycket Mesmin har betalat för taxi och hur mycket vi har köpt bränsle för under oktober. Jag kontrollerar att alla handkassor som lämnats ut till anställda verkligen redovisats, jag bockar för överföringar så att jag vet säkert att de pengar som skickats också har kommit fram, och jag skriver listor på alla förskottsutbetalningar av löner som blivit gjorda. Detta är något som ständigt återkommer, förskottsutbetalningar av löner. Många vita säger att afrikaner inte kan handskas med pengar, att det är ett oskick och att man borde lära dem att ta hand om sin privata ekonomi genom att vägra att betala ut lön i förskott. Men problemet är mer komplext än så. Det handlar inte i första hand om den enskilde löntagarens oförmåga att hantera sin ekonomi. Det handlar om en hel kultur, en kultur där familjen är skyldig att ställa upp för varandra. Jag ska skriva mer om det en annan gång.

Jag sköter CAWA:s ekonomi med en blandning av intresse och tristess. Jag tycker att det är tråkigt att sitta och skriva siffror, tycker att ord är mycket mer spännande. Samtidigt tycker jag att det är roligt att bringa ordning i kaos, att alla siffror i alla olika kassaböcker, som var för sig inte säger så mycket, kan sättas samman till ett mönster utifrån vilket jag kan utläsa hur det går för företaget. Och att man sedan, utifrån min sammanställning, kan fatta beslut om huruvida vi kan sätta in en annons i en sydafrikansk jattidning eller inte, eller om vi har pengar över för att köpa ett par nya tält.

För övrigt pratade jag med Erik igår. De är framme i campen nu, hemma i Kocho, och har börjat röja upp och göra i ordning efter regntiden. Jag längtar dit nu. Om en vecka ungefär ska vi åka från Bangui, och jag vill åka nu! Men först måste jag bli klar med bokföringen. Dags att jobba.

Arbetsinspektören från Bangassou ringer mig i Bangui. Han är en bra kille, en av de få som faktiskt försöker att sköta sitt arbete någotsånär korrekt. Han frågar sällan om pengar under bordet, och försöker inte, som många andra, lura av oss mer avgifter än vi behöver betala enligt lag. Han har varit arbetsinspektör i Bangassou ända sedan vi startade företaget, och jag tror inte att han kommer att få sitta kvar i många år till nu. De brukar bli förflyttade ganska ofta, de som har sådana positioner. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att bekämpa korruptionen, kanske beror det på något annat. Hur som helst så är det ovanligt att någon sitter på samma post i mer än fem år.

Arbetsinspektören ringer alltså mig i Bangui. Det var länge sedan jag pratade med honom, och jag känner mig lite dum när jag inser att jag glömt bort vad han heter. Vi utväxlar de vanliga artighetsfraserna: Är allt väl? Mår familjen bra? Hur är det med Theo? Har det hänt något i Bangassou sedan sist? Allt enligt det gängse protokollet. Sedan undrar arbetsinspektören om jag kan göra honom en tjänst. Han har nämligen en släkting, en bror eller en kusin eller en morbror, jag förstår inte riktigt vilket, som arbetar i Bangui men som blivit sjuk. Han är redan på bättringsvägen, men han skulle vilja komma hem till Bangassou i några veckor för att få träffa sin familj och vila upp sig lite. Jag gör en snabb kalkyl. Jo då, vi borde ha en plats över i bilen när vi åker från Bangui om ungefär tio dagar. Dessutom kan det vara bra att göra arbetsinspektören en sådan tjänst. Det kan vi tjäna på i längden. Kalla det korruption, själviskhet eller vad ni vill, men sådan är verkligheten här. Man hjälper bara någon om man senare kan ha nytta av det, såvida det inte är en familjemedlem, då hjälper man honom oavsett, för familjen måste alltid ställa upp för varandra. Att hjälpa människor av ren snällhet eller medkänsla, det är att tänka som en vit. Det händer att jag gör det också, om jag verkligen tycker att personen ifråga är i behov av hjälp, men en sjuk man i sina bästa år som redan är på bättringsvägen och som bara vill hem och träffa sin familj, han faller inte inom den ramen. Hade han inte varit arbetsinspektörens släkting hade jag låtit honom åka med en buss eller lastbil som kör passagerare mot betalning.

Men jag säger alltså till inspektören att hans bror, eller vad han nu är, kan få åka med mig. Jag förklarar var jag bor i Bangui, och ber att han ska komma hit och presentera sig så att jag kan prata med honom personligen. Jag försäkrar mig också om att det bara handlar om en person och att han inte har mycket bagage. Ja då, han är ensam. Nej då, han har inget bagage, bara en väska med sina kläder. Om detta är sant vet jag förstås inte, men då har jag i alla fall varit tydlig med att jag inte har plats för några bihang eller säckar med maniok eller levande hönor eller annat som fripassageraren kan tänkas vilja ta med till Bangassou.

Sedan frågar arbetsinspektören vad jag har tagit med till honom som present från Sverige. ”Du vet, i det här landet slutar vi aldrig att be om saker”, säger han, ”och det var ju så länge sedan vi sågs. Någonting måste du ju ha till mig.” Jag säger att han får ge sig till tåls tills jag kommer. Då ska han få någonting, men jag tänker inte tala om nu vad det är. I mitt huvud börjar olika idéer snurra. Vad ska jag ge honom? Ett pennställ? Ett skrivbordsunderlägg? En almanacka med CAWA-bilder?

”Vad vill du äta när du kommer hit?” Frågan överraskar mig. Jag förstår inte riktigt, frågar vad han menar. ”Ja, vad tycker du om för mat? Vad ska vi bjuda dig på när du kommer hit?” Jag ler för mig själv. Tjänster och gentjänster. Åtminstone väntar han sig inte bara att jag ska hjälpa honom utan att få ett tack för det. Han vill även ge någonting tillbaka. Jag säger att jag tycker om gbutu, en sorts blad som man brukar använda i olika såser. Han tycker att det låter lite ynkligt. Det är fattigmansmat. ”Vad vill du ha mer? Blir det bra med fisk?” Jag säger att fisk är utmärkt, och så är det bestämt. Om två veckor ungefär ska jag äta gbutu och fisk hos arbetsinspektören i Bangassou. Men först ska jag köra dit hans släkting. Tongana Nzapa aye da, så klart. Om Gud vill. Det är bäst att lägga in den lilla reservationen, för man kan ju aldrig veta säkert.

Det är kväll, och jag sitter ensam vid matbordet i vår lägenhet i Bangui. Theo sover sedan några timmar. Erik är i Bakouma. Charlotte och hennes Olivier är hemma hos sig. Det är ensamt att vara utan sällskap i Afrika. Förmodligen finns det inte många fler i den här staden som sitter tysta ikväll, utan att ha någon att prata med. Kanske några vita. Kanske även några enstaka centralafrikaner. Men inte är det många.

Egentligen är det ganska skönt att ha lite tid för sig själv, tid att ta igen en del saker som jag behöver få gjort, tid att tänka och tid att skriva. Men hela tiden går tankarna till alla människor i den här staden som sitter tillsammans, om det så är runt ett dukat bord eller runt en gryta på marken, och jag avundas dem litegrann. Jag tycker inte synd om mig själv, det är inte det. Jag känner mig bara just lite ensam.

På ENERCA, det allmänna elnätet, är det förstås strömavbrott, som det är varje kväll i den här delen av stan. Elen, som produceras i vattenkraftverket i Boali, tio mil härifrån, och transporteras hit i två ledningar som är dragna parallellt med den stora vägen, räcker inte till för att försörja hela staden. Därför stängs strömtillförseln till olika stadsdelar av vid olika tillfällen, och just den här delen stängs alltså ungefär mellan klockan sex och klockan tio varje kväll, just den tiden då man behöver elen som allra bäst. Som tur är har vi ett eget litet elverk, så vi klarar oss bra ändå. Den senaste veckan har det varit väldigt svårt att få tag på diesel på stan för att driva det, men vi hade ganska mycket i reserv. Hoppas att det går att köpa igen när vårt lager tar slut.

Idag har det varit en sån där dag när man inte får så mycket gjort. På morgonen skulle vår nye professionelle jägare, en fransman som heter Nicolas, komma hit för att hämta pengar. Han hade sagt att han skulle komma klockan åtta, men han dök inte upp förrän efter nio. Sedan åkte vi till läkarmottagningen på den franska ambassaden med Theo. Han har varit förkyld länge och väldigt rosslig i halsen, så när vi var där häromdagen i ett annat ärende så tog läkaren och lyssnade på hans lungor, skrev ut antibiotika och slemlösande medicin och sa åt oss att komma tillbaka om några dagar. Det hela kändes lite överdrivet, men vi gjorde som vi blivit tillsagda, och kanske var det bra, för han verkar må bättre nu. Det vore ju faktiskt skönt om förkylningen och rosslandet var borta när vi sedan ska ut i bushen om några veckor.

När vi var klara hos läkaren var det redan lunchdags. Vi har en ny kock (igen!) som vi testar, och han verkar riktigt bra. Idag åt vi kålsallad, panerade kotletter med stekt potatis, och chokladmousse till efterrätt. Väldigt gott! Det verkar faktiskt som att vi nu har hittat den tredje kock som vi har letat efter ända sedan vi kom hit. Efter lunch blev Charlotte och Olivier kvar här hos mig ett tag. Det kom en kille och sålde en fisk, en capitaine, även kallad nilabborre. Den vägde tio kilo, och var alltså ganska liten med Banguimått mätt. Olivier rensade och skar upp den i bitar som vi frös in i portionspåsar, så nu har vi fisk till många måltider framöver.

Sedan blev det sen eftermiddag och Charlotte och Olivier åkte hem till sig. Jag och Theo tog en promenad till Grand Café, köpte bröd och stod och pratade en stund med tre servitriser som inte hade några andra gäster att ta hand om. Vi kom hem i sista stund innan den hastiga skymningen övergick i natt, och efter kvällsmat och bad somnade Theo gott i sin säng. Erik ringde från Bakouma. Allt var bra med honom, men han hade fått ett sms från Adam och Erik Nyman där det stod att de behövde ha dit en bil för att dra upp den lilla korta jeepen som stod ”halvt under vatten på andra sidan floden”. De hade inga batterier kvar i satellittelefonen och ingen möjlighet att ladda den, så Erik kunde inte ringa dem och ta reda på mer än så, men imorgon skulle han försöka ta sig till dem.

För mig är det dags att sova nu. Om en halvtimme försvinner strömmen, om inte ENERCA kommit tillbaka då. Då finns det inget mer att göra uppe. När det är mörkt ska man sova. När det är ljust kan man vara vaken. Det är en bra tumregel, åtminstone här, där mörkret är regelbundet. Jag älskar de afrikanska nätterna. De är beräkneliga, till skillnad mot så mycket annat i Afrika.

God natt.

Bangui och jag är inte vänner. Det är något med personkemin, något som inte klaffar mellan oss. Jag känner mig malplacerad här, malplacerad och lite hjälplös. Delvis har det nog att göra med att jag inte är någon storstadsmänniska. Jag passar helt enkelt inte in bland höghus och trafikerade gator, även om staden i fråga egentligen inte är mycket mer än en stor by. Men det är något mer, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Någon beskrev en gång Bangui som ett inte infriat löfte. Det är en träffande beskrivning. Bangui är en wannabe av sällan skådat slag. Hollywoodskylten som lyser på kullarna ovanför staden på kvällarna – BANGUI la Coquette – är bara ett alltför talande exempel. Bangui är en stad som försöker vara något som hon inte är. Bangui vill ha rinnande vatten i kranarna och lysrör som lyser upp hennes nätter, men alltför ofta brusar kranarna bara ihåligt utan att leverera en droppe vatten, och skulle det gå en kväll utan strömavbrott så är man evinnerligt tacksam. Ändå envisas Bangui med att försöka hålla uppe fasaden. Ändå har hon en vräkig rondell mitt i centrum, med det stolta namnet Place de la République, där det finns en fontän som nästan alltid står torr. Ändå har hon sina asfalterade gator som hon vill se trafikeras av fina bilar, trots gatorna består mer av hål än av gata.

När jag bor ute i bushen behöver jag inte oroa mig för vare sig el eller vatten. Dels är livet där inrättat så att jag lever närmare naturen och därför inte är i behov av en massa elektriska lampor eller kranvatten på samma sätt som här. Dels är det vi själva som har kontroll över de resurser som finns. Mängden elektricitet är begränsad, men jag kan sätta på och stänga av elverket när jag vill. För att jag ska få vatten i kranen måste någon klättra upp med en hink och hälla vatten i en tunna som fungerar som vattentorn till vårt lilla hus, men även om det inte skulle bli gjort så har jag alltid vatten i floden, bara 100 meter från min dörr. Och så kommer jag till Bangui, och kan gå en kväll utan att kunna tända en lampa och utan att kunna tvätta händerna.

Men det är inte bara detta. Det är något mer med Bangui, något som gör mig lite illa till mods. Kanske är det avgrunden som blir så tydlig här. Avgrunden mellan vita och svarta, mellan fattiga och rika. Här kolliderar två livsstilar, och jag känner till båda och vet inte vilken jag egentligen hör till. Jag kan gå och fika på Grand Café, det kostar inte mer än att gå och fika på Fröken Brogrens i Örebro, men vid borden intill mitt sitter en minister och Banguis överklassdamer. Jag tycker mig inte höra till dem, men till vilken grupp hör jag egentligen? I Bangui passar jag inte in någonstans. Jag är en lantis bland stadsmänniskorna, en vit bland svarta, en halvafrikan bland de vita, eftersom jag är mer bekväm på sango än på franska.

Nej, det är något mellan mig och Bangui som inte riktigt klaffar, men vad tjänar det till att sitta här och klaga? Erik åkte vidare upp mot campen igår, och jag måste säga att jag gärna hade följt med, men nu är jag kvar i Bangui och ska vara det i några veckor, så det är bara att göra det bästa av det hela, njuta av de saker som finns att njuta av. Framför allt ska jag umgås med Eriks syster Charlotte. Vill ni ha en annan bild av Bangui så har hon också en blogg. Många av er läser nog redan den, men om ni inte gör det så finns den på www.charlottemararv.blogg.se.

Följande morgon gav vi oss åter iväg redan klockan fyra. Bilen som hade kommit från Berberati med den nya kylaren åkte med som följebil, ifall det trots allt skulle vara något problem med vår bil. Från Baoro till Bangui är vägen asfalterad, och den första biten är i riktigt bra skick, så det var bara att gasa och köra. Liksom dagen innan fortsatte vi att stanna var tionde minut för att se efter att allt var ok med kylaren. Vid det första stoppet var allt lugnt, vid det andra och tredje likaså, men den fjärde gången vi stannade kokade kylarvattnet igen… Då hade alltså motorn tagit skada ändå. Det var inte något som vi kunde laga där längs vägen, så det var bara att packa om och byta bil. Vi skulle fortsätta till Bangui i Eriks pappas bil, medan vår pick-up långsamt kördes tillbaka till Berberati. Sagt och gjort. Vi packade om, vilket inte var det lättaste eftersom den nya bilen inte hade lika mycket lastutrymme. Vi fick stå där i den tidiga gryningen och försöka komma på vad som var viktigt att ta med nu, och vad som kunde vänta några dagar.

Sedan gick resten av resan faktiskt bra. Frukost, bestående av sött te, vitt bröd och en sorts friterade bullar gjorda på rismjöl, intogs på stående fot en knapp timme efter bilbytet, i Bossemptele. Efter Bossemptele blir asfalten sämre, och hela vägen förbi Yaloke och fram till Bossembele (jo då, det är två olika städer som har så snarlika namn) får man antingen kryssa mellan hålen eller välja att köra rakt igenom dem. Ibland är det till och med bättre att köra av själva vägen och köra en bit på gruset som finns bredvid asfalten. Vägen håller faktiskt just nu på att göras i ordning, men sedan vi åkte från Bangui senast kan arbetet ha gått max 500 meter framåt. Det kommer alltså att dröja ett tag innan de 30 dåliga milen är lagade. Men det mest irriterande av allt är trots allt inte den dåliga vägen, utan det faktum att man måste stanna fem gånger mellan Baoro och Bangui för att betala vägavgifter. På en slät och fin asfaltsväg hade det känts helt okej, men när vägen är det sämsta tänkbara, med djupa potthål som sliter mer på bilen än en riktigt dålig grusväg, då känns det inte helt rättvist att man ska behöva betala vägavgift för just dessa vägar.

Förutom vägavgifterna på sammanlagt 2500 CFA (ca 30 kr, kanske inte så farligt ändå…) fick vi även betala böter i en polisspärr. Anledningen var att vi åkte sex personer i en bil som var avsedd för fem. Detta är visserligen en helt korrekt anmärkning, men det känns ändå lite löjligt att behöva åka fast för det eftersom det förmodligen inte finns en enda bil som passerat den spärren den senaste månaden som INTE har haft för många passagerare. Hur som helst fick vi kvitto på betalningen, så nu ska vi kolla om poliserna vid spärren i sin tur har betalat in pengarna till Bangui som de ska. Om de har gjort det så är ju allt korrekt, då är det heller inga problem att vi har fått betala böter. Det mest troliga är dock att pengarna inte kommit till Bangui, utan att de delades upp mellan poliserna i spärren.

Framåt middagen närmade vi oss äntligen Bangui. Utanför bilfönsten susade välbekanta bilder förbi: kvinnor som lägger maniok på tork på asfalten, högar av ved som folk har samlat ihop för att sälja till uppköpare från Bangui. I Boali tankade vi, något som även det är lite av en konst för sig. På de flesta ställen säljs bilbränslet inte i mackar, utan av privata återförsäljare som kommer med 20-litersdunkar med ibland ganska tvivelaktigt innehåll. Det gäller att kolla noga att man verkligen får diesel och inte en blandning av diesel och fotogen eller, ännu värre, diesel och vatten.

Vid 12-tiden passerade vi genom spärren i PK12, infarten till Bangui. 20 minuter senare var vi framme i vår lägenhet, där Eriks syster Charlotte väntade på oss, och resan var över. För den här gången.

Och bilen då, vår pick-up som körts tillbaka till Berberati? Den är lagad och är nu, på söndag morgon, på väg tillbaka till Bangui. Imorgon åker Erik vidare norrut, vilket i slutänden betyder att vi ändå bara ”förlorat” en dag. Inte så illa i alla fall.

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Vi är i Bangui nu, så långt är allt rätt, men resan hit var en ganska utdragen historia. På grund av diverse olika saker, bland annat en elektriker som tog en evighet på sig för att fixa belysningen till bilen, kom vi till slut inte iväg från Berberati förrän på torsdag morgon. Då var dock allt i god ordning. Vi hade packat och var helt klara på kvällen, så på morgonen gick vi upp klockan kvart över tre, åt lite frukost och satte oss i bilen, inställda på en lång dags körning. Förra gången körde vi, som jag skrev, från Berberati till Bangui på elva timmar, men nu hade vi en tyngre lastad bil samt en släpkärra, så vi visste att det förmodligen skulle ta några timmar extra. Vi var sammanlagt nio personer i pick-upen: Jag, Erik och Theo i framsätet, och Guy, Daouda, Gabi, Saint-Claire samt en vän till familjen, Marie-Hélène, med sitt två-åriga barnbarn Tischy, på det täckta flaket. Den första sträckan, Berberati – Carnot (drygt 10 mil) som egentligen är den sämsta delen av vägen, vållade oss inga större problem. Vid åttatiden var vi i Carnot, vilket får räknas som bra med tanke på att vi då tagit en ordentlig frukostpaus vid halv sju-tiden för barnens skull. Innan vi åkte ut ur Carnot ville Erik byta fläkt till kylaren eftersom den vi hade inte fungerade så bra. Givetvis hade vi en extra fläkt med oss (det har man väl alltid när man är ute och kör?), så vi bytte och kunde snart rulla vidare igen. Det dröjde dock inte länge förrän Erik stannade tvärt. Han kände på sig att något var fel, sa han. Och mycket riktigt, när vi öppnade motorhuven möttes vi av en motor som var mycket varmare än den borde vara! Det riktigt rykte om den, så vi fick hälla på vatten för att kyla ner den. När vi sedan kunde titta lite närmare på vad som hänt så insåg vi att fläkten hade slagit hål på kylaren och allt kylarvatten hade runnit ut. Eftersom temperaturmätaren mäter temperaturen på kylarvattnet och inte temperaturen i själva motorn hade instrumenten inne i bilen inte visat något speciellt. Det fanns ju inget kylarvatten att mäta temperaturen på, därför hade termometern visat låga siffror.

Där stod vi alltså, några mil efter Carnot, med en tom kylare och inte mer än drygt 10 liter vatten i reserv. Saint-Claire och Guy gick för att leta efter mer vatten. Under tiden monterade Erik, Daouda och Gabi bort fläkten igen för att korta av bladen på den så att de inte skulle slå mot kylaren längre. De undersökte kylaren och försökte laga den med ”super-anti-fuite”, ett pulver som ska kunna hällas i en trasig kylare och täppa igen hålen. Vi offrade allt vårt vatten, förutom Theos och Tischys små flaskor, men det räckte inte långt, så vi fick fortsätta att fylla på med den leriga sörjan i en liten vattenpöl som, lägligt nog, fanns precis bredvid bilen. Så försökte vi köra framåt en bit, men lagnings-pulvret fungerade inte alls och kylaren läckte som ett såll. Efter ungefär ett hundra meter var vi tvungna att stanna igen. Saint-Claire och Guy hade fortfarande inte kommit tillbaka, trots att de varit borta i nästan en timme, så vi slöt oss till att det måste vara svårt att få tag på vatten. Erik monterade bort kylaren och försökte laga den genom att kombinera det bästa från två världar: någon sorts lagningspasta från Sverige blandat med bark från en speciell sorts centralafrikanskt träd, som blir som lim när man krossar den. Klockan började bli mycket, och solen stekte, så kvinnorna och barnen, dvs jag, Marie-Hélène, Theo och Tischy, fick gå och sätta sig under ett träd och vänta. Det tröttnade dock Theo ganska snart på. Han ville istället ut och springa på vägen, vilket var ok eftersom det inte passerade mer än ungefär en bil varje halvtimme. Sedan ville han sitta lite på förarsätet, och när han tröttnat även på det började han bli lite sur. Men med lite mosad potatis och en barnmatsburk som vi hade kvar från Sverige blev humöret snart bättre igen.

Kombinationen med lagningspasta och barklim verkade fungera bra. Kylaren sattes tillbaka, och ungefär samtidigt kom Guy och Saint-Claire och meddelade det som vi redan hade förstått: att det var väldigt svårt att få tag på vatten. De hade dock några flaskor med sig, och med hjälp av det samt ännu en smutsig vattenpöl fyllde vi än en gång kylaren och försökte så fortsätta framåt. Vi hade ungefär sju och en halv mil till nästa lite större samhälle, Baoro, där vi skulle stanna och vänta på en bil som Eriks pappa hade skickat efter oss med en ny kylare. Om vi nu kom så långt… Det gick långsamt framåt. Ungefär var tionde minut var vi tvungna att stanna eftersom kylarvattnet kokade. Så småningom kom vi till en by där det fanns en pump så att vi kunde få dricka (äntligen!), hälla rent vatten i kylaren, och fylla på våra vattenreserver. Så fortsatte vi vägen fram i sakta mak, medan vi undrade över anledningen till att kylarvattnet kokade. Var det kylaren som ändå inte var i bra skick, var det på grund av det smutsiga vattnet som vi hällt i, eller, värst av allt, var det så att motorn hade tagit skada av att bli så varm? Klockan närmade sig två, det var varmt och vi började bli ordentligt hungriga, men vi visste att vi inte skulle få något att äta innan Baoro. Jag och Erik hade en påse med något som vi trodde var m&m:s, men till vår stora besvikelse visade det sig att det var någon sorts äckliga smågodisar som smakade lite som menthos, fast med jättemycket artificiella smakämnen i. Trots hungern föredrog vi faktiskt båda två att avstå.

Vi kom till Baoro vid halv fyra och körde upp till den katolska missionen, där vi blev välkomnade med en utskällning av portvakten, som undrade hur vi kunde understå oss att komma oanmälda till en missionsstation! När vi förklarat för honom att vi kände missionärerna lugnade han dock ner sig och släppte in oss. Vi parkerade och började jobba på bilen samtidigt som Guy, Gabi och Saint-Claire gick för att köpa mat till oss alla. Strax efteråt gick även jag och Marie-Hélène iväg för att se oss omkring, och då hittade vi killarna på ett litet café där de stod i godan ro och drack välling… Någon mat hade de inte köpt än ”eftersom det var för dyrt”. Jag och Marie-Hélène tog pengarna och gick och köpte shuia, grillat kött, mangbere, maniok tillagad i små bladpaket, och bröd. Sedan gick vi tillbaka till missionsstationen och fick äntligen äta!

Klockan var fem innan bilen från Berberati med den nya kylaren kom fram. Då hade vi redan bestämt oss för att stanna i Baoro över natten. Jag och Erik fick ett rum på missionsstationen, och jag gick och badade Theo medan Erik bytte kylare och provkörde bilen. Marie-Hélène gick hem till en bekant, och de andra killarna tog in på ett vandrarhem. Det hade hunnit bli mörkt innan Erik kom tillbaka och sa att han trodde – men visste inte säkert – att bilen fungerade bra. Vi åt kvällsmat med de sju italienarna på missionsstationen, gick sedan och la oss och sov gott trots en fladdermus som envisades med att flyga i cirklar tätt över våra huvuden.

Fortsättning följer…

Ibland önskar jag att jag kunde ha en videokamera med mig i fickan för jämnan. Jag var ute och sprang i morse. På vägen hörde jag sång, kvinnoröster som sjöng högt och ljudligt i den disiga morgonen. Efter en stund kom jag ifatt en flicka i åttaårsåldern och en kvinna som kan ha varit hennes mamma eller kanske storasyster. Kvinnan hade ett litet barn på ryggen och ett stort fat med ngunza, maniokblad, på huvudet. Jag gissade att de var på väg in till torget för att sälja bladen. Den tioåriga flickan hade knutit fast en vattenflaska på ryggen, ungefär på samma sätt som kvinnan hade knutit fast barnet. Sången som jag hört kom från detta lilla sällskap. Den lilla flickan gick inte, hon dansade fram på vägen, och svängde på rumpan så att vattenflaskan guppade på ryggen på henne. Kvinnan kunde inte låta bli att ryckas med, trots bördan på huvudet. Hon klappade i händerna och gick med gungande steg i takt till sången som de tillsammans framförde i två stämmor. Jag sprang förbi, lämnade dem att fortsätta sin vandring in till torget, men jag önskar så att jag hade kunnat föreviga ögonblicket med ljud och bild.

Översättningen av gårdagens meningar var klurigare än jag tänkt mig. Förmodligen är det just därför som vi använder ord på sango och franska, för att det i många fall inte finns någon riktigt bra motsvarighet på svenska. Här kommer i alla fall ett försök till översättning:

”Knyt om med lite kamba och lance för att vara säker på att remorquen sitter fast ordentligt.”
Knyt om med lite rep och gummiremsor (skurna av kasserade innerslangar) för att vara säker på att släpkärran sitter fast ordentligt.

”Idag ska vi äta gozo och crevette med koko och kpi. Vi steker lite babolo och matbanan till det också.”
Idag ska vi äta maniok och en sås med räkor, koko (strimlade lianblad) och jordnötssmör. (Kpi betyder egentligen bara pasta, som i jordnötspasta eller sesampasta eller liknande.) Vi steker sötpotatis och matbanan till det också.

”Det är någon panne på nattgruppen, så vi får köra daggruppen på natten också.”
Elaggregatet (fast visst kan man säga elgrupp även på svenska?) som vi brukar köra på natten är sönder… osv, resten förstår ni ju.

”Summorna på inbetalningarna correspondrar inte med summorna på fakturorna.”
Ok, detta är en helt onödig grej. ”Correspondrar” kan helt enkelt översättas med ”överensstämmer”. Jag ska försöka hålla mig till svenska i det fallet.

”Det är någon som bippar mig, men jag har ingen kredit så jag kan inte ringa upp.”
Att ”bippa” någon är att ringa en signal på mobilen för att visa att man vill prata men att man inte har några pengar att ringa för. ”Kredit” används om pengar som man laddar på mobilen. När man i Sverige köper refill så köper man alltså i RCA kredit.

”Var det ingen dounge med till den här shuian?”
Var det ingen stark krydda med till det här grillade köttet?

”Vi får väl debruyera oss så gott det går.”
Att ”debruyera sig”, ”se débrouiller” på franska betyder helt enkelt att klara sig eller att reda ut något. Ofta används det när man behöver reda ut en situation trots att man inte har de bästa förutsättningarna. Om man till exempel ska slå i en spik men saknar en hammare så får man ”debruyera sig” med en sten.

”Både kekena och bambupannåerna i taket måste bytas ut.”
Både pinnarna/slanorna (som sitter som stomme i taket) och palmbladsmattorna måste bytas ut.

”Det är bara yanga senge.”
Det är bara prat.

”Det gjorde han på ren mbana.”
Det gjorde han på pin tji, eller, ursäkta ordvalet, det gjorde han bara för att jävlas.


Slutligen, eftersom den här bloggen från början tillägnades min mormor: Grattis på födelsedagen mormor! Jag vet att det är en dag för sent, men bättre sent än aldrig. Hoppas att du hade en bra dag! Kram!

När man ständigt lever med flera språk omkring sig dröjer det inte länge förrän man utvecklar sitt alldeles egna språk, som kan vara nog så svårt för utomstående att förstå. Här följer några meningar hämtade ur vårt vardagsspråk. Jag vet faktiskt inte hur pass oförståeliga de är för någon som inte pratar sango eller franska. Vissa ord använder jag så ofta att jag inte längre vet om det är riktig svenska eller inte.

Förstår ni? Annars kommer översättning imorgon.

”Knyt om med lite kamba och lance för att vara säker på att remorquen sitter fast ordentligt.”

”Idag ska vi äta gozo och crevette med koko och kpi. Vi steker lite babolo och matbanan till det också.”

”Det är någon panne på nattgruppen, så vi får köra daggruppen på natten också.”

”Summorna på inbetalningarna correspondrar inte med summorna på fakturorna.”

”Det är någon som bippar mig, men jag har ingen kredit så jag kan inte ringa upp.”

”Var det ingen dounge med till den här shuian?”

”Vi får väl debruyera oss så gott det går.”

”Både kekena och bambupannåerna i taket måste bytas ut.”

”Det är bara yanga senge.”

”Det gjorde han på ren mbana.”

På onsdag morgon vaknar jag klockan fem av att Theo börjar vrida på sig och gnälla i sin säng, och jag konstaterar lättad att tröttheten från igår är borta. Tisdagen var för både mig och Erik en utdragen ”dagen efter”. Den långa resan till och från Bangui kändes i hela kroppen och, som Erik uttryckte det, till och med att tänka var jobbigt. Men onsdag morgon vaknar jag alltså upp med nya krafter. Jag flyttar över Theo till vår säng, och vi ligger och myser en stund och läser böcker i ficklampans ljus medan dagen vaknar utanför. Det regnar, gryningsljuset är grått och luften kall och fuktig. Klockan halv sex går Erik upp och kokar gröt till Theo och te till oss. Jag och Theo ligger kvar en stund till och kurar under lakanet.
Sedan äter vi frukost. Det regnar fortfarande och jag vet redan nu att det kommer att bli en långsam morgon. Här är regn en fullt legitim anledning att komma lite sent till jobbet, och mycket riktigt dyker Vanessa, eller Passi som hon oftast kallas, barnflickan, inte upp förrän kvart över sju. Elisa dröjer nästan till klockan åtta. Då har hon varit på torget för att mala maniokmjöl till oss på vägen hit, men i alla fall…

Erik har gått ut till verkstaden, Passi tar hand om Theo, Elisa börjar diska och jag själv borstar tänderna och bäddar sängen innan jag slår mig ned vid skrivbordet. Jag skriver ett nyhetsbrev om CAWA till en av våra reseagenturers hemsida och sätter mig sedan för att försöka lista ut vilka som gjort de olika betalningarna som kom in på vårt konto igår. Det är inte det enklaste, eftersom ingen kund har betalat exakt den summa som det står på fakturorna. (Fråga mig inte varför…) Efter en stunds funderande och ett samtal med Erik, som kommit in från verkstaden, ger jag upp och bestämmer mig för att skriva till banken och fråga om de kan se varifrån överföringarna kommer.
Jag tar med datorn och kör upp till internetcaféet. Vägarna i Berberati har blivit till en enda lervälling, och överallt klafsar människor omkring med risk för att halka eller åtminstone tappa skorna i den slippriga, sugande sörjan. Internetcaféet är nästan tomt på folk. Jag hälsar på mannen i kassan och går och sätter mig längst in i rummet, stoppar i nätverkssladden och lyckas till slut koppla upp mig mot nätet. Jag pratar en stund med min syster, som befinner sig på Island, över en lite osäker men ändå fullt acceptabel skypeanslutning. Jag kollar mejlen, lägger in ett nytt inlägg på bloggen och loggar in på banken. Allt går utan problem, uppkopplingen strejkar inte och en dryg timme senare är jag färdig.
Jag kör vidare upp på stan. Det regnar fortfarande, om än inte lika kraftigt. Jag svänger in till Kodro, den såvitt jag vet mest välsorterade matbutiken i Berberati. Här kan man hitta mjölkpulver, havregryn, olika konserver, matolja, godis och en hel del annat. Jag hälsar på libanesen som sitter i kassan, en smal man som jag gissar kan vara i 30-årsåldern. Han ler och rynkar på näsan på samma gång, just så som han alltid brukar göra. Jag börjar plocka varor och lägga på disken. Ris, socker, olja. Ett butiksbiträde kommer fram och hälsar. Trots att jag inte vet hans namn tycker jag att jag känner honom vid det här laget. Han brukar alltid hjälpa mig att plocka varor, och sedan bära ut dem till bilen. Han springer också och köper saker i andra affärer åt mig, ifall det som jag vill ha inte finns i butiken. Jag fortsätter att plocka i hyllorna, nu med biträdets hjälp. Marmelad, havregryn, sardiner. Jag frågar om det finns Coca Cola i halvlitersflaskor. Det gör det inte, men mannen som jag inte känner namnet på springer genast iväg för att leta rätt på några åt mig. Under tiden pratar jag med libanesen i kassan. Vi beklagar oss lite över regnet, pratar om den dåliga vägen till Bangui, om skolsystemet i Libanon och om att svenska är svårt att lära sig. De vanliga enkilosförpackningarna med socker är slut och jag frågar när det kommer in nya. I nästa vecka. Butiksbiträdet kommer tillbaka med colan. Jag betalar och säger hejdå, får varorna utburna i bilen och ger 50 CFA i dricks som tack. Innan jag sätter mig i bilen går jag rakt över den leriga gatan för att köpa refill till min mobil hos min kompis pojkvän, som har en liten smyckeaffär där han också säljer refill till mobiltelefoner. Jag köper påfyllningskort för tio tusen, betalar och ska just vända mig och gå tillbaka till bilen när en kvinna som står bredvid mig i kassan frågar: ”Och vem är det som är här?” Jag vänder mig mot henne. Det är Marie-Helene, min kompis mamma. Hon frågar om jag känner killen som äger butiken och blir uppenbart förvånad när jag säger att jag vet vem det är. Vi växlar några ord, men klockan närmar sig tolv och jag måste åka hemåt. Jag kör tillbaka på den leriga vägen och aktar mig för att spruta lera på skolbarn som klafsar fram genom rondellen i centrum. Erik ringer och frågar om han ska behöva sitta och vänta på mig hela dagen. Jag kan se hans ironiska leende framför mig. Det brukar vara jag som ringer till honom i verkstaden och säga att det är dags att komma in och äta.

Jag kommer hem och hittar Theo och Vanessa på verandan. Theo babblar nöjt på sitt eget språk. När han får syn på mig ler han ett stort leende. Vi går och tvättar händerna under ljudliga protester från Theo, och jag mosar potatis och kanda, en sorts köttbullar gjorda på köttfärs och malda pumpafrön, till honom. Vi äter alla tre och sitter sedan och pratar ett tag innan det är dags att återgå till arbetet.
På eftermiddagen bakar jag havrekex med helgonet i köket. Helgonet heter egentligen Saint-Claire, men kallas mest för Saint, vilket betyder just helgon på franska. Kexen blir goda, smakar som en blandning mellan mariekex och digestivekex. Dessutom är det ett väldigt bra recept. Alla ingredienser finns att få tag på i RCA. Saint smakar på ett kex och det riktigt lyser ur ögonen när han säger: ”De smakar ju precis som köpekex.” Det var det bästa betyget han kunde tänka sig.
Saint berättar också att Olivier har släppts ut från arresten. Det känns bra, men samtidigt undrar jag hur många andra som sitter där på lösa grunder och som INTE släppts.

Jag kör upp en snabb sväng till internetcaféet igen för att skicka iväg några mejl till olika kunder. Det har slutat regna, och trots att det fortfarande är mulet har vägarna torkat upp förvånansvärt bra. När jag är färdig med internet måste jag upp till affären en gång till för att köpa två saker som jag glömde tidigare: mjölk och tändstickor. Libanesen ler sitt vanliga rynka-på-näsan-leende och säger att de har tur som får se mig två gånger idag. Anonymitet? Existerar inte här. Jag kör hem på gator som vimlar av människor och motorcykeltaxis som vågat sig fram efter regnet, och jag är som alltid lite rädd att köra på någon. Inte för att jag kör dåligt, utan för att jag hört att det finns människor som med flit ser till att bli påkörda för att kunna få ut ett rejält skadestånd och därmed pengar att leva för.
På vägen hem betraktar jag gatulivet: mammor som bär sina barn på ryggen, småpojkar som rullar cykeldäck framför sig, getter som letar efter något ätbart i dikena, en flicka som ligger på alla fyra utanför den lilla biografen vid Baba Salao och försöker att få en skymt av filmen som visas där inne genom den lilla glipan mellan marken och draperiet som täcker dörröppningen. Jag måste le för mig själv.

Väl hemma är Theo trött. Han har inte sovit mycket under eftermiddagen. Jag försöker ge honom lite mat, men han vill inte ha. Han dricker lite juice, och av det piggnar han till och vill plötsligt ner på marken och öva sig på att gå. Man behöver bara hålla honom i ena handen nu. Ibland är det lite vingligt men det dröjer nog inte alltför länge innan han går själv. Tur bara att barn inte slår sig lika mycket som vuxna när de ramlar…
En vän, Gere, ringer från Ndele i norra RCA. Hennes man dog förra året, blev skjuten när han arbetade i ett projekt som skulle bekämpa tjuvjakt. Min vän har blivit lovad att få ut ett engångsbelopp som någon typ av pension eller skadestånd, men för att få pengarna måste hon ta sig till Bangui. Hon ber mig att betala resan. Jag är tveksam. Inte för att jag inte vill betala, det kostar inte så mycket, men jag tvivlar på att Gere någonsin kommer att få ut några pengar för sin mans död. Jag har redan pratat med en av våra spårare, som kommer från Ndele, om detta. ”Det sämsta hon kan göra är att komma till Bangui,” sa han. ”I Ndele har hon det bra, hon har tillräckligt att leva av. Hon kommer inte att få ut några pengar i Bangui, det enda som kommer att hända är att hon gör av med det lilla hon har till ingen nytta. Och tänk på hennes barn. Vem ska ta hand om dem när hon är borta?” Jag tror att spåraren har rätt, men hur förklarar jag det för Gere? Hon, som aldrig varit längre än 20 mil hemifrån, hur ska hon kunna förstå att det inte finns något för henne att hämta i Bangui?
Erik kommer in. Vi badar Theo och lurar i honom gröt genom att mata honom medan han sitter i badet. Borstar hans tänder och lägger honom. Jag somnar också och får tvinga mig att vakna igen för att gå upp och äta oxsvanssoppa och pannkakor med Erik. Kvällen är råkall och jag fryser trots långbyxor och tjock tröja. Jag borde gå och duscha, men tanken på att klä av mig kläderna är inte särskilt lockande, så jag sitter kvar framför datorn medan Erik pratar i telefon.
Till slut finns ingen återvändo. Jag fyller en hink med varmvatten, tvättar mig snabbt och skyndar mig sedan till sängen där jag kurar ihop mig under täcket. Ligger ett tag och lyssnar på tystnaden som ibland avbryts av smällar när små frukter ramlar ner på husets plåttak. Erik och Theo snusar rofyllt. Snart gör jag det också. God natt.

Tillbaka i Berberati, med ett Internet som inte fungerar. Dagen innan vi åkte till Bangui slog blixten ner här och förstörde någonting, vilket gör att vi nu bara har tillgång till ett lokalt nätverk men ingen anslutning till Internet. Förhoppningsvis är det bara säkringar som bränts, i så fall är det ganska enkelt fixat. Erik håller på och kollar upp det nu. Om det är mer än bara säkringar som förstörts är det värre. Då får vi nog räkna med att använda internetcaféet hos katolikerna under den sista veckan här i Berberati. Det fungerar ju bra det också, även om det är mycket mer tidskrävande.

Dagen innan vi åkte härifrån hände också något annat. Olivier, som arbetar här i köket, blev arresterad av den lokala polisen. Han hade under en tid haft en liten motorcykel hos sig, som han hyrt av en äldre släkting för att köra motorcykeltaxi med och på så sätt tjäna lite extra pengar. I förra veckan blev motorcykeln stulen. Olivier anmälde stölden och försökte själv hitta tjuven, men utan resultat. Sedan, i torsdags, kom Olivier inte till jobbet på morgonen som han brukar, och vid niotiden kom hans pappa och meddelade att han var arresterad. Eftersom det gått flera dagar utan att de hade hittat vare sig motorcykeln eller tjuven så hade den äldre släktingen börjat anklaga Olivier och sagt att han bara iscensatt stölden, men att han egentligen själv låg bakom alltihop och hade sålt motorcykeln och behållit pengarna. Det var inte mycket vi kunde göra. Dyker man upp som vit och försöker medla blir det oftast bara värre. Då finns det alltid någon som ser att det finns pengar att hämta, och så höjs eventuella bötessummor flera gånger om. Vi lät alltså det hela bero och hoppades att det skulle vara löst när vi kom tillbaka från Bangui.

Idag är dock Olivier fortfarande kvar i arresten. Det har bestämts – med största sannolikhet utan någon som helst typ av rättslig prövning - att han inte ska släppas förrän han betalat motorcykeln. Familjen har bett om att han ska få bli fri så att han kan arbeta och tjäna ihop pengar att betala med, men det har inte blivit beviljat. Anledningen? Jo, att ”hans vita” har kommit tillbaka och att de säkert kommer att resa bort med honom om han släpps, och så kommer släktingen aldrig att få några pengar för sin motorcykel. Igår när Elisa, som också arbetar här i köket, var uppe för att hälsa på Olivier fick hon inte ens se honom utan de fick prata med varandra genom en stängd dörr, som om han vore en farlig brottsling som var tvungen att sitta isolerad.

När jag tog bort min tidigare publicerade text ”laglöst land” så skrev jag att jag skulle återkomma med ett mer objektivt inlägg i frågan. Här är ett sådant inlägg, säkert kommer det fler. Exempel på liknande situationer finns det gott om, situationer där de så kallade lagens väktare inte bryr sig ett dugg om att ta reda på vad som egentligen hänt, utan helt enkelt lyssnar på den person som är mest inflytelserik, på den som har mest att erbjuda om ett fall döms till deras fördel. Jag vet inte hur det ligger till just i fallet med Olivier, men jag vet att det alltför ofta händer att den ena av två parter i en konflikt helt enkelt säger: ”Döm ut den högsta bötern ni kan, så får ni 20 % av beloppet i egen ficka.” Självklart blir den ”skyldige” då dömd att betala böter. För vem bryr sig egentligen om rättvisa? Det enda som betyder någon är väl att jag och min familj har mat på bordet, kläder att sätta på kroppen och tillräckligt med pengar för att kunna köpa en ny flashig mobiltelefon?

Jag vet inte om man ska göra något eller inte. Om man gör saken bättre eller sämre genom att lägga sig i. Jag vet inte. Jag blir bara så arg. Det kan inte få fungera så här.

Man säger ofta att utvecklingen går bakåt i det här landet. Jag hör det både från vita och från centralafrikaner som bor här, alla är ganska eniga om att det i alla fall inte går särskilt mycket framåt. Men det finns faktiskt saker som utvecklas till det bättre. Litegrann i alla fall. Nyss var jag uppe på banken och plockade ut pengar från ett konto som ursprungligen öppnades på ett bankkontor i Bangui. Det låter kanske inte så konstigt, men så sent som förra året var det stört omöjligt att få  ut pengar från bankkontoret här i Berberati om kontot ursprungligen hade öppnats i Bangui, och detta trots att det är samma bank. Men nu har det alltså hänt något. Jag var inne på banken för ett par veckor sedan och frågade om jag inte kunde öppna ett konto här i Berberati för att sedan göra en överföring från mitt konto i Bangui. Bankchefen tittade lite konstigt på mig. Sedan bad han om mitt namn, knappade lite på sin dator, och skrev sedan en lapp som han gav till mig. Där stod kontonumret till det konto som jag öppnat i Bangui samt saldo på kontot. "Du har ju redan ätit upp alla dina pengar, du har inget kvar att ta ut," log han lite retsamt. Jag bara gapade.

Samma dag såg jag till att det gjordes en överföring från vårt konto i Sverige, och idag kunde jag alltså gå och hämta ut pengarna. Imponerade.