Safari

Lördagen är den dag då Erik äntligen ska komma hem. Han flög från Yaounde i Kamerun redan i tisdags och har därefter varit på väg med bil från Paris. På vägen har han träffat en del personer för jobbets räkning, men enligt programmet ska han kunna vara i Örebro på lördag eftermiddag. Theo vaknar tidigt. Han är speedad, trots att han rimligtvis inte borde kunna förstå vad som är på gång. Vi går upp för att äta frukost, och sätter på radion lagom tills dagens första sändning börjar med en väderleksrapport klockan sex, och det vi ser genom fönstren bekräftar vad meteorologen omständligt läser upp: det kommer att bli en blåsig dag.

Jag har städat. Igår hade jag en vän här som hjälpte till att dammsuga och leka med Theo, och det ser ovanligt rent ut i lägenheten. Lite för mycket ordning och reda, tycker Theo, och avhjälper snabbt detta genom att slänga ut alla plastburkar på köksgolvet och därefter ta skorna från skohyllan och lägga dem i en hög på tröskeln mellan hallen och vardagsrummet.

Jag får för mig att jag ska plocka lite blommor och ställa på bordet. Dessutom vore det ju skönt att komma ut lite, det dåliga vädret till trots. Jag packar en liten matsäck, stoppar ner Axel i vagnen och klär Theo i full regnmundering. Ståbrädan hakas fast på vagnen, och så bär det iväg. Vi tar vägen mot Varbergaskogen, och det går riktigt bra i ungefär tre hundra meter. Theo ropar ”hooo” i blåsten och vi ser en fågel som drar upp en fet daggmask ur jorden, bara för att överge den just när han ser ut som han tänker börja smaska på den. Kanske kom vi för nära.

Sedan vill Theo gå själv, och det kan han ju få göra, även om vår gånghastighet därmed minskar till ungefär en tiondel. Jag passar på att plocka mina blommor medan han vandrar på i sin egen takt, med de stövelbeklädda fötterna i Charlie Chaplin-ställning. Efter ytterligare tre hundra meter kommer vi fram till en jättestor vattenpöl. Där måste vi stanna! Uppenbarligen behöver ett barn inte lära sig att vattenpölar är roliga lekplatser. Den instinkten måste finnas naturligt i deras arvsmassa. Theo plaskar runt ett bra tag och får lera i ansiktet, och jag ger upp tanken på Varbergaskogen. Detta är ett tillräckligt stort äventyr i sig.

Att sedan äventyret slutar med ett framstupa fall rakt ner i asfalten är inte så mycket att göra åt. Inte spelar det så stor roll heller. Axel har vaknat och gråter lite, och det är hur som helst dags att börja dra sig hemåt. Men nu vill Theo inte gå själv längre. Stå på ståbrädan vill han inte heller, och jag får fortfarande inte lyfta honom efter snittet. Efter lite krånglande kommer vi på att han kan sitta på ståbrädan, och så påbörjar vi den dryga halvkilometern hem, med Axel på allt sämre humör där nere i vagnen och Theos stövlar släpande i asfalten. I en lekpark ett stenkast hemifrån äter vi vår matsäck. Det är kallt, och blåsten har tagit i ännu mer, men har man med sig fika ut så har man… Sedan går vi hem. Lite blommor fick vi med oss i alla fall. Det blir en fin bukett i köket.

Erik ringer och säger att han blir lite sen. Han kommer nog inte förrän framåt midnatt. Jag hade anat det men har ändå hoppats på att det ska bli tidigare, så det är inte utan att jag blir lite rastlös. Vad ska vi göra hela eftermiddagen nu då..? Jag städar lite till, och chansar sedan på att skicka iväg ett sms för att fråga om en vän som bor alldeles i närheten vill komma förbi på lite te och äppelkaka. Det vill hon.

När min vän har gått hem till sig igen bestämmer sig tydligen mina älskade barn för att det nu är dags för mig att genomgå det slutgiltiga testet för en ensam mamma. De lägger upp det bra. Först börjar Theo göra en massa ljud så att Axel omöjligt kan somna, trots att han är dödstrött. Axel blir mer och mer stirrig och gråter högljutt, vilket bara triggar Theo till att låta ännu mer. Det bankas och hojtas och trummas, allt på en gång. Axel lugnar sig ett litet tag och jag lägger honom i sängen för att laga kvällsmat, men jag hinner knappt börja förrän han meddelar att han känner sig väldigt övergiven och kräver att jag lyfter upp honom igen. Ibland kan jag låta honom skrika, men just ikväll är det illa. Det går helt enkelt inte. Axel dricker lite mjölk, gröten kokar, äggen måste tas bort från värmen och Theo skriker för att han inte får sitta i stolen… jag gör så gott jag kan men till slut blir det lite kaos och Theo äter gröt med fingrarna och slänger hälften på golvet medan Axel vägrar att låta sig tröstas utan bara skriker mer och mer...

På något sätt lyckas jag duscha av Theo den värsta lingonsylten och få dem båda i säng. Så ligger jag där med den lille pojken på min ena arm (han har äntligen somnat men jag vågar inte lägga bort honom) och den store med huvudet på min mage. Klockan är tio och när jag börjar sjunga godnattsång tänker jag att nu är det ganska stor risk att jag också somnar. Sedan ringer Erik. Klockan är kvart i tolv och han står utanför dörren och undrar om jag tänker släppa in honom. Lite yrvaken tumlar jag upp med Axel på armen, och nu är han som en liten ängel när han får träffa pappa för första gången.

Så är familjen samlad igen. Det känns skönt. Väldigt skönt. Jag säger "välkommen hit" till Erik, inte "välkommen hem", för jag vet inte riktigt vad som är hemma för honom just nu. Men ändå. Där familjen är, där kan man få vara hemma, oavsett var man är i världen.

Visst är det vackert, mytiskt, berusande, detta nattliga ljus, de svenska sommarnätterna. Men ack så svårt det är att sova! Jag vet inte om det är extra svårt för oss som normalt lever vid ekvatorn och har ställt in den biologiska klockan på att vakna med ljuset, eller om alla känner likadant. Det är fantastiskt så länge man är vaken, men sen, när jag ligger i min säng, vill jag helst omges av svart mörker. Och nattliga ljud, inte drillande fågelsång. Man borde skaffa mörkläggningsgardiner!

En vän här på Irisgatan visade mig en rolig liten film om Barbapappa som räddar några afrikanska djur från elaka storviltjägare. Jag skrattade så jag fick tårar i ögonen. Ni som följt min blogg borde ha förstått att det inte är så här det går till. I alla fall inte hos CAWA. Samtidigt är det faktiskt till viss del ganska träffande karikatyrer. Speciellt gillar jag jaktguiden själv: Snygge Jim. Jag känner faktiskt några guider som inte är helt olika denne macho jägare. Kanske skriver jag mer om dem en annan gång.

Se filmen här!

Igår var det nästan sommar. Igår var Sverige sådant som jag bäst känner till det. Under många år av mitt liv, och i synnerhet sedan jag blivit vuxen, har jag nämligen tillbringat större delen av vinterhalvåren i RCA och bara kommit till Sverige på sommarsemester. ”Hem på semester”, ett uttryck som många skrattat åt men som jag själv alltid har tyckt låter helt naturligt.

Ja, igår var det alltså nästan sommar. Jag, Theo, Axel och min lillasyster Elise var på Stora Holmen och lekte i lekparken och åkte Lilleputtetåget. Sedan blev det lite oväntat lunch på stan eftersom bror min råkat stoppa min lägenhetsnyckel i sin ficka och åkt hem till sig med den. Efter lunch gick vi på gatorna i centrum och tittade på människor som slängt av sig jackorna, åt glass och njöt av värmen, kisande mot solen som om de nyss vaknat ur en lång vintersömn. Även vi njöt, det är svårt att inte göra det när man går i solsken bland idel leende ansikten.

Men låt oss nu backa ett par månader i tiden, tillbaka till den 19 mars när jag och Theo landade i Sverige. Då låg snön fortfarande i höga drivor. Vintern sjöng på sista versen, och vi fick aldrig uppleva det där riktigt kalla, långa, mörka… men vi fick i alla fall en aning om vad som varit. Sedan började förändringen. Drivorna krympte, kvällarna och morgnarna blev allt ljusare, och så en söndag fanns de där, i skogskanten när vi promenerade till kyrkan: de första blåsipporna!

Jag har njutit gränslöst av denna vår. Jag minns inte riktigt hur många år det är sedan jag senast såg en nyutslagen tussilago eller kisade mot aprilsolen, men det har i alla fall inte hänt sedan jag och Erik gifte oss, för fem år sedan. Förmodligen kommer det heller inte upprepas på många år framöver. Våren är CAWA:s mest intensiva arbetsperiod. Utan de synnerligen speciella omständigheter som varit i år finns knappast någon ursäkt för att lämna Kocho och arbetet där under de månader då alla jobbar som hårdast.

Men just i år har jag alltså fått uppleva våren, och mitt i denna vår slås jag gång på gång av hur speciellt detta ändå är för mig. Jag har levt ungefär halva mitt liv i RCA, jag älskar den afrikanska bushen och tycker att Kocho med omnejd är ett av de vackraste ställena på jorden. Men jag kan ändå inte komma ifrån faktum: den svenska våren fyller mig med något som den afrikanska naturen aldrig kan komma i närheten av. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men likväl är det en högst påtaglig känsla. Det närmaste jag lyckats komma en förklaring är att det har med mina tidigaste barndomsminnen att göra. De gula tussilagoblommorna vid vägkanten är mer än bara blommor. De tar mig tillbaka i tiden till en treårig flicka med röda gummistövlar på en lerig väg. De svällande blåsippsknopparna döljer inte bara blåsippor. De rymmer minnen av små knubbiga händer som lämnar över blommor med alldeles för korta stjälkar till mamma, som ler, går ut och plockar lite mossa från en sten och gör ett pyttelitet vårarrangemang i en äggkopp på köksbordet.

Kanske är det så att vi aldrig kommer ifrån vårt ursprung, att de tidigaste barndomsminnena sätter sin prägel i oss för alltid. Är man född vid havet kommer man alltid att längta till vågskvalp mot stranden, och har man tillbringat sina första år i en höglänt bergsby kommer bergen aldrig riktigt släppa sitt grepp om en. Man kan lära sig att älska även annat, men det blir aldrig riktigt detsamma. Vem som helst kan titta på en blåsippa och säga att den är vacker, att det är ett under att knopparna legat där under snön och väntat. Men bara den som själv ivrigt letat med smutsiga barnfingrar mellan blåsippsbladen och förundrats som bara barn kan göra, kan förstå vidden av undret.

Och ändå, trots denna starka känsla av samhörighet med mitt ursprung, kan jag också känna mig så hemma i en annan del av världen. Sverige är för alltid mina rötter, det är för alltid ett ”hem” på samma sätt som man alltid kan komma ”hem till mamma och pappa”, trots att det var många år sedan man flyttade därifrån. Men livet för mig till nya platser, och dessa platser kan jag lära mig att älska och fylla med andra minnen, tills de också blir en del av mig. Och rötterna, de får sitta kvar där de först blev planterade. Det är inte något som begränsar mig. Det är en trygghet.

Det skulle komma bilder, jag vet. Jag skulle kunna skylla på tidsbrist för att de ännu inte kommit. Ingen skulle väl misstro mig om jag säger att det är fullt upp med en nyfödd Axel, en 18 månaders Theo och en pappa som befinner sig flera hundra mil bort. (Tack gode Gud att man har en så snäll familj som ställer upp!) Men jag kan också skylla på tekniken. Datorn vill helt enkelt inte ladda upp några bilder på Axel, jag har försökt minst 20 gånger men resultatet är alltid detsamma: det försöker och försöker och försöker, och sedan kommer det upp en informationsruta som säger att jag har problem med anslutningen. Trots att det inte är något annat som krånglar med mitt Internet. Konstigt, minst sagt. Men tyvärr, några bilder blir det alltså inte tills vidare. Om någon kunnig har ett tips att komma med tar jag tacksamt emot det. Annars väntar jag några dagar innan jag försöker igen. Förr eller senare måste det ju fungera.

Så kom han till slut, efter många vändningar fram och tillbaka (huvud upp, huvud ner, huvud åt höger, huvud åt vänster, huvud ner, huvud upp igen...), som till slut ledde till ett lite halvakut kejsarsnitt söndagen den 2 maj. Förlossningberättelse kommer INTE på denna blogg, då jag inte anser det vara något man lägger ut till allmänt beskådande. Däremot kommer foton, och de kommer snart, men nu ska jag passa på och sova medan mina båda pojkar gör det. God natt!

För er som undrar: Koffi är fortfarande kvar i magen. H*n hade vänt sig alldeles av sig själv, så det blev inte tal om vare sig vändning eller igångsättning. Skönt. Nu är det bara att vänta alltså. Idag är den stora dagen då det ska ske enligt alla beräkningar, men Koffi verkar inte vilja dela födelsedag med kungen. Ikväll hoppas jag alltså på att få se valborgsmässoelden - det var ju några år sedan sist. Sedan kan det gärna få vara dags när som helst.

Jag har aldrig vare sig matbloggat eller modebloggat, men idag kommer en "dagens meny". Simon Andersson, som jobbat för oss under två tidigare år, kommer hit för att hälsa på, och vi ska servera gryta med torkat kött från bushen och till det majsboule, i brist på maniok. Återkommer med bilder och recept.

Jag fick en kommentar idag – inte en kommentar här på bloggen utan från en person som jag mötte i det verkliga livet – om att det var länge sedan som det kom upp något nytt här. Det är sant. Jag har inte riktigt haft någon inspiration. Anledningen går att hitta i själva namnet på min blogg: Safari – berättelser från bushen, vägarna och byarna i Afrikas hjärta. Hela tanken med att börja skriva var ju att berätta om ett liv som är min vardag men som ofta är så långt ifrån det svenska. Nu, när större delen av min vardag utspelar sig i en lägenhet i ett bostadsområde i utkanten Örebro, är det svårt att hitta några uppslag att skriva om. Inte för att det här livet behöver vara mindre intressant än mitt afrikanska liv, absolut inte, men skillnaden är den att ni, kära läsare, redan känner till så mycket om det. Ni vet hur det är att gå och handla på ICA, att läsa en busstidtabell, att sortera sopor i en mängd olika sopkärl, att köra bil på vägar där det är risk för ishalka, att upptäcka de första vårblommorna... Detta är sådana saker som jag berättar om för mina afrikanska kompisar, och där, under ekvatorns sol, låter allt så exotiskt, men att skriva om det här, på svenska, för svenska läsare, känns ganska tamt.

Men lugn, bara lugn. På statistiken på min blogg ser jag att det finns en liten trogen skara som tittar in ibland för att se om det kommit något nytt att läsa, och ni ska inte behöva vänta ända till september och min återresa till RCA. Jag vill ju trots allt skriva, och när nu tankarna har fått ligga i träda ett tag så börjar små uppslag dyka upp i huvudet igen. Långsamt tar de form i mitt medvetande och kommer så småningom att förmedlas vidare via fingrarnas knattrande på tangenterna till min rödmönstrade sida, mitt eget lilla utställningsrum i cyberspace, som jag med tiden kommit att tycka riktigt bra om.

Jag och Theo vaknar klockan sju i ett litet hotellrum på ett flygplatshotell i närheten av Charles de Gaulle-flygplatsen. Vi är båda ordentligt förkylda, men åtminstone utsövda, till skillnad från igår. Resan hittills har gått bra, även om det finns roligare saker att göra än att flyga nattflyg med en ettåring. De största problemen orsakades dock av Koffimagen, som tydligen inte var särskilt välkommen på flygen.

I Bangui vill de från början inte ens checka in oss, eftersom jag inte har ett läkarintyg som visar att det är ok för mig att flyga. Detta trots att jag uttryckligen frågade när jag bokade biljetten om det behövdes ett intyg, och fick till svar att det absolut inte skulle vara någon som frågade om det. Jag påpekar detta för damen som ska checka in oss, men får till svar att tjejerna som jobbar på biljettkontoret inte gör ett särskilt bra jobb – hur kunde jag bara utan vidare lita på dem? Till slut får jag följa med in på ett kontor och skriva en intygan om att jag tar på mig hela ansvaret om något eventuellt skulle gå snett under flygningen på grund av graviditeten. Mannen som dikterar vad jag ska skriva har inte 100% koll på franska, och så här lyder till slut texten, översatt till svenska:

”Jag, fru Emelie Mararv, åtar mig att vara ansvarig för problem som beror på min graviditet utan läkares godkännande, och att företaget Afriqiyah Airways ansvar inte är inblandat. Bangui den17 mars 2010.”

När denna text är kopierad i ett antal exemplar och utdelad till alla som eventuellt kan vara berörda får vi komma igenom, och inckeckningspersonalen lovar att föra vidare informationen till flygvärdinnorna och till flygplatsen i Tripoli, där vi ska mellanlanda. Trots det blir min lämplighet att resa allvarligt ifrågasatt ytterligare tre gånger innan vi kommer fram till Paris, men vi lyckas i alla fall komma vidare.

Nu ska vi snart iväg till flygplatsen igen för att flyga vidare till Arlanda. Återstår att se om personalen på Worldtravels i Örebro, genom vilka vi köpt biljett till denna sista etapp av resan, gör ett lika dåligt jobb som tjejerna i Bangui. Även här har vi nämligen blivit informerade om att ett läkarintyg inte alls behövs.

Idag vaknade vi vår sista morgon i Bangui. Imorgon bitti är vi i Tripoli. På fredag morgon är vi i Paris och på lördag morgon vaknar vi hemma hos mamma och pappa i Holmstorp. Jag läste en gång att när ångloket uppfanns var det någon som sa att det var förödande för människans välbefinnande. Det kunde aldrig vara bra att förflytta sig i så höga hastigheter som 40 km/h. Själen skulle inte hänga med.

Vi får väl se hur det går med min själ. Men min kropp kommer i alla fall, tongana Nzapa aye, att befinna sig i Sverige om ett par dagar. Vi ses!