Safari

Det är varmt. Varmt, varmt, varmt och fuktigt. Jag tycker egentligen inte om
att klaga på värmen, att klaga på vädret över huvud taget, men just nu är
det faktiskt i värsta laget. Kanske framför allt för att det inte borde vara
så här nu. Vi är bara i mitten av februari. Det borde fortfarande vara
torrt, med heta dagar och kyliga nätter, men istället har det redan nu
slagit om till riktigt marsväder. Redan klockan åtta på morgonen är huden
fuktig av svett, och på kvällen när man ska lägga sig är det så varmt att
man sover utan täcke, utan kläder, helst utan myggnät också. Theo har svårt
att sova. Han ligger och snurrar runt, runt, runt, och han är ännu för liten
för att man ska kunna förklara för honom att ju mer han rör på sig, desto
varmare blir han. Som tur är har vi en liten batteridriven fläkt som en
amerikansk kund hade med sig hit förra året, och sedan lämnade här. Första
gången jag såg den skrattade jag åt den. Nu är jag tacksam att vi har den.

Vi får mejl från Sverige som berättar om en rekordkall vinter med massor av
snö, och det är faktiskt inte utan att jag blir lite avundsjuk. Minusgrader
och snötyngda granar, det låter lockande där jag sitter på mitt kontor,
fläktar mig med en liten pappersbit och lyssnar på regnfågelns eviga sång:
"It-will-rain. It-will-rain." (Tre korta toner i nedåtgående skala, som
repeteras om och om igen tills jag allvarligt börjar fundera på hur mycket
mer som behövs innan jag blir alldeles galen.) Men även om det egentligen
inte är dags för regn så önskar jag att fågeln faktiskt hade rätt. Eftersom
det ändå hänger i luften kan det lika gärna komma, så kanske den här
tryckande värmen lättar lite. Det är bara att hoppas. Och tills vidare är
det bara att stå ut. Försöka ignorera. Vara tacksam att man i alla fall har
vatten i obegränsad mängd. Och kanske hoppas lite på att det ligger kvar i
alla fall lite snö när vi landar i Sverige om en månad.