Safari

Det är torsdag kväll och i Kocho är det lugnt och fridfullt eftersom alla
kunder befinner sig i våra olika fly camps. Jag och Theo har ätit en tidig
kvällsmat och ska just gå och lägga oss när jag hör ett konstigt ljud. Det
kommer från det håll där vår gemensamma toalett ligger. Jag går ut på
grusplätten framför huset och försöker få tyst på Theos prat, för att kunna
höra bättre. Visst är det något som knakar? Jo, där hördes det alldeles
tydligt, det är någonting på gång där borta! Hundra tankar far genom mitt
huvud, mer eller mindre logiska. Kan det vara elefanter? En stor babianflock
som ruskar i träden? Eller är det bara någon av våra anställda som är ute på
villovägar?

Jag tar Theo på armen och börjar gå längs stigen som leder bort mot
toaletten. Jag hinner inte många meter förrän jag ser att skogen är upplyst
av ett orangegult sken. Det brinner! Vad är det som har hänt? Har det blivit
kortslutning någonstans? Eller kan någon av de tända stormlyktorna ha ramlat
ned på marken och antänt de torra löven? Stigen jag går på delar sig, går
jag åt vänster kommer jag till köket och tar jag höger kommer jag till
toaletten. Jag funderar ett ögonblick på att springa till köket på en gång
och hämta hjälp, men bestämmer mig för att först gå och titta vad det är som
brinner. Alltså tar jag höger. Eldskenet framför mig blir starkare,
knakandet och knastrandet likaså. Det är en stor brand! Mitt hjärta börjar
slå snabbare.

Så ser jag plötsligt en gestalt i silhuett mot eldskenet, en människa. Jag
känner genast igen Guy, vår sjukvårdsansvarige. Han har en kvast med
brinnande gräs i handen. En bit bort står Jaques, personalchefen. Guy vänder
sig mot mig, och plötsligt förstår jag. De bränner gräset! Det fanns
nämligen en liten plätt med torrt högt gräs här som ännu inte hade brunnit,
och för att undvika att det antänds på dagen när det är stor risk att elden
sprider sig till de närliggande husen, så har de bestämt sig för att sätta
eld på det nu på natten, när det brinner relativt lugnt och stilla.

Jag hälsar på Guy, och hoppas att min röst inte avslöjar den oro som jag
nyss känt. Så står jag och Theo och tittar på elden en stund. Eldskenet
speglas i hans ansikte och han är andäktigt tyst. När elden börjar avta går
vi tillbaka hem till oss. Knastrandet hörs fortfarande svagt, och jag
skrattar lite åt mig själv som kunde tro att det var elefanter. Nu när jag
vet är det helt uppenbart att det är ljudet av brinnande gräs.