Safari

De senaste veckorna har vi varit ute och rest en del, vilket ni som även följer Fridas blogg nog förstått. Det är därför det inte har gått så bra, det där med en text i veckan. Men nu är jag hemma och ska försöka leva upp till mitt löfte. Vi börjar med den första delen i en följetång:

Troféexport
eller
Det är inte färdigt bara för att jakten är slut
eller
Dödskallarnas långa resa
eller
Hur man får centralafrikansk pappersexercis att bli godkänd i EU

En mycket viktig del i ett safariarrangemang är hanteringen och exporten av jakttroféer. Troféerna är ju det som för många år framåt ska påminna om jaktupplevelsen och ge jägaren tillfälle att i tankarna återuppleva ögonblicken om och om igen, och i princip kan man därför säga att om trofén blir förstörd så är safarin ogjord. Inte för alla, givetvis; det finns de som jagar endast för upplevelsens skull, men för de allra flesta är trofén, själva beviset på en lyckad jakt, ytterst viktig. Så viktig att vi ger en ”trophycareguarantee” till alla våra kunder: om någon av de viktigaste troféerna är förstörda när de kommer fram till slutdestinationen, och om det kan konstateras att det beror på dålig hantering från vår sida, så erbjuder vi en ny safari.

Det är jägarna själva som bestämmer vilka delar av de nedlagda djuren som ska sparas: horn, hudar, klövar, betar, svansar… Våra ”skinners” flår djuren och preparerar skinn, horn och skallar så att de inte ska förstöras under transporten till den konservator som jägaren valt för att stoppa upp djuren. Konservatorn brukar vara en person i jägarens hemland, och alltså måste troféerna skickas dit. Men innan det kan göras krävs en hel del pappersjobb. Skinn och horn får inte transporteras hur som helst över landsgränser, utan ska åtföljas av en ordentlig dokumentation. Utmaningen för oss ligger i att få denna dokumentation gjord på ett sådant sätt att den räknas som giltig i EU. I RCA är det inget problem att ett originaldokument är rättat med tipp-ex eller att man strukit över några ord på den maskinskrivna blanketten och istället lagt till några rader med kulspetspenna. Vid införseln i Europa däremot kan ett sådant tilltag få allvarliga följder och i värsta fall leda till att hela försändelsen beslagtas och förstörs.

Till att börja med behövs ett Certificatd’Origine, ett ursprungscertifikat. Detta utfärdas av Mr le Chef de Cantonnement des Eaux&Fôrets, den lokale representanten för vildmarksministeriet i Bakouma, i samband med att fällavgifterna betalas. I början av februari åker jag ut för att ordna detta för de jägare som avslutat sina safaris under januari månad. Bara resan i sig är ett helt litet projekt: att åka från Kocho till Bakouma tar en hel dag med bil, och eftersom jag därefter ska vidare till Bangassou måste jag ha med mig båda barnen och Frida. Dessutom har vi med en chaufför eftersom vi behöver sitta med varsitt barn i knät (inga bilbarnstolar här inte!), så vårt lilla sällskap fyller upp en hel bil. I min väska har jag packat ned pengarna som jag ska använda för att betala fällavgifterna. Endast kontant betalning gäller, och eftersom den lokala valutan, CFA, inte är värd så mycket, tar pengarna upp mer plats än mina kläder.

Vi kommer iväg på måndag eftermiddag, sover en natt i Mbari på vägen och kommer fram till Bakouma nästa förmiddag. Efter lite kaffe och bananer åker vi hem till Chef de Cantonnement, men möts av hans gravida fru som säger att han gått ut. Vart? Hon vet inte. När kommer han tillbaka? Hon vet inte. Vi åker vidare till skatteinspektören, och det är inte förrän jag nästan pratat färdigt med honom som Chef de Cantonnement plötsligt dyker upp, en mager liten man med en plufsig keps nedtryckt över det vitnande håret. Han visar in mig på sitt kontor, som ligger alldeles bredvid skatteinspektörens. Det är ett mörkt, unket litet rum på bara några kvadratmeter, som helt domineras av ett rangligt skrivbord. I ett hörn står en skalle av en ung bongoantilop, och på en hylla ligger ett torkat skinn av en colobusapa, en art som är fridlyst i RCA.
”Jag vill bara att du ska ta dig en titt på mitt kontor,” säger Chef de Cantonnement och slår ut med handen. ”Titta, golvet är sprucket, och se på väggarna! Det går inte att arbeta här. Kan du fråga Erik om han kan skicka mig lite cement? Eller, jag ska ta och skriva ett brev till Erik, det ska jag göra, kan du ta med det när du åker tillbaka..?”
Han pratar på, och jag nickar och håller med om att kontoret skulle behöva en upprustning, och visst, jag ska fråga Erik om han kan skicka cement.
”Nu går vi hem till mig,” säger så Chef de Cantonnement. ”Du ville väl betala fällavgifter?”

Vi sätter oss under det lilla palmbladstaket på hans rensopade gårdsplan, och jag skickar Alhadji, chauffören, att köpa coca cola att bjuda på. Om möjligt vill jag undvika den rosa saften som jag blev bjuden på förra gången jag var här. (I inlägget ”Tio kartonger torkat kött”, om ni minns…) Cantonnement låtsas bli överraskad, öppnar sin cola med tänderna och dricker ur hälften i ett svep. Sedan erbjuder han sin många år yngre fru att dricka upp resten, men hon bara rynkar på näsan och tar en egen cola. Själv har jag ingenting att öppna drickan med, och tänderna vågar jag inte ta till, så det vill sig inte bättre än att Cantonnement får lov att öppna även min cola med tänderna. Jag torkar diskret av flaskhalsen på min skjorta innan jag börjar dricka.

Så tar jag fram mina papper och visar uträkningen på hur mycket jag ska betala, sammanlagt knappt fem miljoner CFA. Chef de Cantonnement nickar och begrundar siffrorna, och bestämmer sig för att det stämmer utan att kontrollräkna. Medan jag plockar fram sedelbuntarna ber han frun att hämta en ryggsäck inne i huset. I den stoppar han ned pengarna.
”Det är så här man måste göra,” förklarar han ursäktande, ”så att ingen hittar pengarna. Imorgon ska jag ge dem vidare till AgenceSpeciale och vi ska se till att de hamnar där de ska.”
Jag rycker lite på axlarna. Om pengarna hamnar där de ska i slutänden är inte mitt problem. Så länge jag får ett statligt kvitto på att jag gjort min inbetalning så är jag nöjd. Om sedan Cantonnement super upp pengarna eller faktiskt ger dem vidare till dem som ska ha dem, det är upp till honom.

Sedan är det dags för usprungscertifikaten. Chef de Cantonnement rotar bland sina papper och hittar några blanketter, som jag känner igen eftersom det var jag som hjälpte honom att kopiera upp ett antal förra året. Jag har sammanställt en lista över exakt vilka troféer som ska exporteras för respektive jägare. Med hjälp av den börjar Cantonnement att fylla i blanketterna med en något skakig handstil: ”Uurspruungsceertifiiiiikatnummmmmmmer 109… jääägareeee: SteeeeeefannnnnBeeeeeenggtsssoooonnnnnnn….troféeeer att exxxporrrtteeeeeraaaaaa: Hyloochèeere: ennnnskalllleeeeee, fyyyyraaabeeetaar…”

Jag vet att detta kommer att ta tid, jag har redan förutsett det. Därför har jag planerat att åka vidare till Bangassou, för att sedan komma tillbaka nästa dag och hämta de färdiga certifikaten tillsammans med kvitton på betalningen. Chef de Cantonnement tycker att detta är en bra idé.
”Du kan vara lugn, jag ska jobba hela natten så att det säkert är färdigt imorgon.”
Jag tackar och tänker att denna tjänstvillighet, som så ofta i Afrika, givetvis mest beror på att jag avrundade lite uppåt när jag betalade fällavgifterna.

Vi äter lite lunch bestående av ris och sardiner och far sedan vidare till Bangassou. Arbetet där tar lite längre tid än vi tänkt, så det dröjer två dagar innan jag är tillbaka hemma hos Chef de Cantonnement igen. Han säger att han har väntat på mig och ber mig sätta mig ned vid hans lilla bord. Hans fru bär omkring på Axel medan jag kontrollerar certifikaten i tur och ordning. Till min häpnad stämmer allt till punkt och pricka, och ingenting behöver skrivas om, något som annars är ganska vanligt. Efter mindre än en halvtimme är vi klara och jag samlar ihop mina dokument och önskar dem allt gott, innan jag beger mig hem till Frida och Theo som väntar vid CAWA’s lilla förrådshus i Bakouma. Arbetet är slut för den här gången och nu väntar en lång resa tillbaka hem till Kocho. Men först en måltid bestående av gozo och kött i en vattnig tomatsås, ett långt telefonsamtal med min bror, och sedan en natts sömn.