Safari

Ett gevärsskott.
 
Den kompakta tystnaden på några tiondels sekunder som följer är tillräckligt 
lång för att man ska hinna man tänka: Vem? Vad? Ibland vet man, eller tror 
sig åtminstone veta. Andra gånger är skottet en obesvarad fråga.
 
Tystnaden bryts av ett ensamt jubel:
 -Wewewewe!
 
Andra röster stämmer in:
 -Oooooo!
 -Lo kui awe!
 -Lo kui aweee!
 
Bank, bank, bank, bank, bank!
 
Någon slår på en tom plastdunk.
 Jag tittar på Theo, som ler med hela ansiktet.
 -Akui awe! säger han förväntansfullt. "Den är död."
 
Alla släpper vad de har för händer och beger sig mot infarten till campen, 
för nu ska det firas! Om man lyssnar noga hör man redan sången på håll. 
Ibland ger riktningen en ledtråd: Kommer de från Kocho-hållet? Ja, då måste 
det ju vara Anton och hans jägare, för de andra åkte mot Mbari i morse. 
Bilen närmar sig och fler stämmer in i sången. Den stackars pick-upen, som 
redan är tungt lastad med flera hundra kilo kött, får snart kämpa under 
tyngden av ett 20-tal män som hänger som klasar runt sidorna. De sista 
hundra metrarna är det knappast att den tar sig fram.
 
Tut, tut, tuuuut!
 
Bilens signalhorn tutar i takt med sången. Bilen svänger in på uppfarten, 
flankerad av ett dansande hov. På passagerarplatsen sitter en jägare som 
ibland är rörd till tårar av det överväldigande välkomnandet efter den 
lyckade jakten.
 
På den lilla runda öppna platsen framför ingången till själva campen stannar 
bilen, och dansen sätter igång på allvar. Till ackompanjemang av hemmagjorda 
trummor och det vassa ljudet av två järnbitar som slås mot varandra avlöser 
sångerna varandra:
 - Oooh, den är död, heja CAWA, oooh den är död.
 - Elanden har fallit vid Kochos källa, elanden har fallit, den lyckades 
nästan komma undan, elanden har fallit.
 - Oh vårat CAWA, ii-oo, här ska vi alltid vara, ii-oo.
 
Luften fylls av damm och någon drar tag i jägaren och vill att han ska vara 
med och dansa. Stämningen är hög. Många har klätt ut sig med gröna löv 
fastknutna runt benen och i midjan. En tomkartong har målats med kol och 
gjorts om till en grinande mask som döljer bärarens ansikte. En bit gult 
plastband har blivit en provisorisk slips, en vit uppfransad säck blivit 
klänning, grått damm har målats på läppar som läppstift.
 
Dansen fortsätter men de vita männen drar sig långsamt ur, går och tittar på 
trofén, dunkar varandra i ryggen och gratulerar. Nu vill de helst av allt 
dra sig tillbaka och ta en kall öl, men festen är fortfarande i full gång 
och sången ger inget intryck av att klinga av. Istället hörs nya texter, en 
tydlig uppmaning fast med glimten i ögat:
 - Oooh, den är död, ge oss cola, oooh, den är död.
 - Vissa får dricka, andra inte, vissa får dricka, andra inte.
 - Erik din bandit, vi får inte äta, inte dricka, inte ens dricka te, Erik 
din bandit.
 Så lätt ska de inte få slippa undan, de vita jägarna. Ska det firas så ska 
det firas ordentligt.
 
Till slut kliver Erik fram, sträcker knytnäven i lyften och ropar:
 -Courage!!!
 -Courage! svarar en samstämmig kör, och sången tystnar för ett ögonblick. 
En spårare sätter sig vid ratten och startar bilen för att köra iväg med 
trofén och lämna till dem som ska flå djuret. Jägarna drar sig mot 
restaurangen och den efterlängtade ölen. De andra tar upp sången och dansen 
igen och beger sig mot den stora planen framför garaget, där de kommer att 
dansa en liten stund till innan de också bjuds på något att dricka.
 
Theo är lite besviken att det redan är slut. Han har försiktigt hållit sig 
lite på avstånd när festen pågick som mest intensivt, men nu vill han dansa 
mer. Vi går hem. På verandan leker vi "akui awe" en sådär fem gånger till.
 
Efteråt infinner sig alltid en viss lättnad. Jakten har varit lyckad, och vi 
kan andas ut lite, för den här gången.