Safari

Saint, kocken, kommer en dag och säger att en vän till honom har ett par saker som han vill sälja. Kunde jag kanske vara intresserad? Jag frågar vad för saker det handlar om och får en lite luddig förklaring:
”Den första saken är en blomma… eller en planta… nej, man kan inte plantera den, man har den inomhus. Folk brukar ha den vid jul tror jag. Och den andra saken är en häst, en prydnadshäst. Den gör så här med benen…”
Saint gör en vag gest med armarna som ser ut att föreställa en stegrande häst.
”…och man kan ha den i vardagsrummet eller så, den är fin att titta på. Och så har den plankor på fötterna, så att barn kan använda den när de tränar…”

Framför mig ser jag en stor julros i en kruka och någon sorts snidad träfigur som föreställer en häst, ingenting jag vill ha i mitt vardagsrum direkt. Men plankor på benen..? Kan det kanske vara en gunghäst? Jag säger till Saint att han kan få be sin vän att komma förbi med grejerna, men jag lovar inte att köpa någonting!

Nästa dag vid middagstid, när jag kommer ut från mitt kontor för att se efter om maten är färdig, ser jag till min förvåning att Saint och Adolphe sitter utanför köksdörren och hänger upp röda och vita julgranskulor i en meterhög plastgran. Det dröjer några sekunder innan det går upp för mig att det är detta som är julblomman! Granen är komplett med en tjock glittergirlang och en ljusslinga med färgade lampor. Och, som grädden på moset: När vi ansluter väggkontakten för att se om lamporna fungerar hörs ett tjutande ljud som vi först tror är en varningssignal för någon typ av elfel, men som visar sig vara början på en slinga med kända julmelodier!

Jag frågar vad som hänt med hästen.
”Den är på väg,” säger Saint, och mycket riktigt. Snart är också hästen levererad och står på grusgången utanför mitt hus i väntan på mitt utlåtande. Det är mycket riktigt en gunghäst, en rysligt ful sådan men likväl en gunghäst. På ett par stadiga medar står en ljusbrun, ca 70 cm hög varelse med ett enormt huvud i förhållande till den lilla kroppen. Ena örat är avslitet, svansen sitter bara fast med några trådar, och pälsen runt ögonen och nosen ser ut att vara målade med mörkrosa nagellack. Jag vet inte om det är moderskänslor eller om jag bara är lite knäpp, men jag blir genast förälskad. Med lite sytråd och tvål och omvårdnad blir detta en perfekt två-årspresent till Theo!

Jag försöker att inte verka alltför angelägen när jag frågar Saint vad hans vän vill ha för sakerna. Saint ger mig ett pris på ca 250 kr. Jag frågar om det går att pruta och Saint säger att det nog går bra. Vidare undrar jag om vännen själv skulle kunna komma och ta emot pengarna så att jag får veta varifrån dessa saker kommer. Saint säger att även detta nog går bra, och lovar att be sin vän komma förbi nästa dag.

Vännen kommer, och efter en halvtimmes pratstund har jag fått reda på att både hästen och plastgranen tillhört en libanesisk familj här i Berberati, som Saints vän jobbat för i många år. Nu har familjen åkt tillbaka hem till Libanon för en tid, men innan de åkte rensade de ut en del gamla saker ur huset och delade ut till sina anställda. De två grejer jag står i begrepp att köpa är alltså inget mindre än någon annans bortrensade skräp. Detta gör nu inte sakerna mindre åtråvärda för mig, snarare ökar mina moderskänslor för den stackars halvdöva hästen. Vi undersöker det lilla djuret ännu en gång och hittar en avsliten sladd som sticker ut ur hålet där det högra örat en gång suttit. Vännen förklarar:
”När barnen drog i öronen så gnäggade hästen, men du vet, barn är ju ganska hårdhänta, så de drog för mycket, det är därför den är sönder. Det är barnen som målat ögonen rosa också. Det finns två barn i familjen, en flicka och en pojke. De är stora nu, pojken ska börjat skolan, men de har lekt mycket med den där hästen.”

Efter lite prutande köper jag både granen och hästen för 150 kr. Vännen är nog mycket nöjd med affären, och jag ställer lyckligt in mina nya ägodelar i containern som vi använder som förråd. Nu ska jag laga och tvätta lite, sedan är det bara att vänta, först på Theos födelsedag och sedan på julafton!

”Familjen”, eller vårt lilla kollektiv, har fått en ny medlem. Eller, först av allt ska jag kanske berätta att en av våra tidigare medlemmar, ”lill-Erik”, dragit österut sedan några veckor. Han är nu ute i skogen någonstans vid Ouanda, syd-öst om Bakouma, för att leta efter ställen där vi kan jaga sitatunga. I måndags kom så Alexis, en fransman som även han ska börja som lärling hos oss. Detta innebär att det nu dagligen talas fyra språk i vårt hus: svenska, sango, engelska och franska. Det märks i Theos vokabulär, som är en salig blandning av ord och uttryck från alla fyra språken.

Vi vuxna roar oss med att försöka lära oss varandras språk och hitta skillnader och likheter:
duscha – sukula ngu – shower – doucher
sitta – duti – sit – être assis
ananas – ananas – pineapple – ananas
kom – ga – come – viens

Alla hävdar så klart att det är just det egna språket som är originalspråket, och att de andra har lånat ord därifrån. Dock tror jag att vi svenskar och centralafrikaner är en aning ödmjukare i detta avseende än engelsmannen och fransmannen.

Att läsa barnböcker är ett utmärkt sätt att träna språk. Roligt kan det också bli. Eller vad sägs om denna tolkning av en känd svensk barnvisa:
I ett huus i skogens sluut, liten tomat tittar uut. Herren skottar fram saa foort, knackaar paa dess poort. Tjalp ack tjalp ack tjalp duu miig, annars skuuten jaagar miig. Kom, jaa, kom i stuugan in, rack miig handen diin.

Vi har varit på yakan, på Esperances mammas maniokfält. Några timmars promenad under dagens varmaste timmar gav solen ett bra tillfälle att måla oss ordentligt röda, trots solskyddsfaktor och solhattar. Dock var det väl värt besväret. Vi fick en trevlig förmiddagsutflykt, och dessutom både majs och ngunza med oss hem till köket. Det ska väl i ärlighetens namn sägas att jag, Theo och Axel inte gjorde så mycket nytta. Väl framme på fältet satt vi på en bädd av bananblad, åt kex och tittade på gräshoppor och fjärilar, medan Frida fick bära maniokrötter. Läs mer på hennes blogg!

Det är regn på gång. Visserligen lider det mot slutet av regntiden, det märks på de svala nätterna och dimmiga torrtidsmorgnarna, men det dröjer några veckor än innan vi kan glömma de häftiga skyfallen och åskovädren, och ikväll är det dags igen. Det var en vecka sedan sist, men idag har vi känt ända sedan middagen att det är något på gång. Luften är kvav och fuktig, och när jag spelar lite fotboll med Theo ute på gårdsplanen dröjer det inte många minuter innan det fullkomligt dryper om mig. Jag spanar mot norr och ser att himlen börjar mörkna åt ”regnhållet” till. Ovädren kommer nästan alltid från samma håll, så även idag. Vi börjar plocka in lite tvätt. När regnet väl kommer brukar det komma fort!

Jag läser just nu en bok, Söndra och Härska, där Henk Wesseling berättar om uppdelningen av Afrika under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Där står det att centrala Afrika länge undveks av européerna för att man såg det som en ”otillgänglig plats med mördande klimat”. Det där med ”mördande klimat” vet jag inte om jag vill hålla med om, jag trivs bra i värmen, men det ligger ändå något i uttrycket. I Europa kan man få en känsla av att människan trängt undan naturen så till den grad att hon fullständigt behärskar den. Så är inte fallet i Afrika. I Afrika är det naturen som har övertaget.

När regnet kommer tvingar det alltså till sig all min uppmärksamhet. När de första dropparna faller är tvätten, som väl är, redan under tak. Däremot ligger fortfarande Theos halmhatt, ett tygstycke, en handväska samt Axels badbalja, kvar utanför huset. Trots att det inte tar mer än några sekunder att få in det hinner Frida bli genomblöt innan hon skrattade dyker in genom dörren! Själv styr jag mot sovrummet för att dra ut alla sladdar ur väggkontakterna. Om åskan kommer – och det gör den nästan varje gång det regnar – är det annars väldigt stor risk att både datorer och skrivare ryker. Bokstavligt talat.

Idag kommer vinden från väster, och det betyder att det regnar in genom vårt sovrumsfönster. Kommer vinden från öster är det toan som blir blöt, men nu är det alltså sovrummet. Det har bara regnat några minuter, och redan har det bildats pölar på fönsterbrädet. Snart kommer det att droppa ned på golvet. Jag hämtar trasor och för att försöka suga upp det värsta. Lägger plastad frotté över skrivaren också, och lägger upp alla lösa sladdar på bordet innan jag går vidare för att kontrollera de andra rummen, allt medan regnet dånar mot plåttaket, så högt att jag kan sjunga för full hals utan att någon hör.

Visst, man borde kunna bygga bättre hus som inte läcker. Täta alla springor och dessutom se till att inte glömma handväskor ute i trädgården. Men det skulle ändå inte hjälpa. Regnet skulle ändå inte lämna mig opåverkad. Regnet och den tillhörande stormen är en förödande kraft som sliter kvistar och grenar från träden, förvandlar vägarna i Berberati till lervälling, gräver djupa raviner i marken och titt som tätt lyfter taken av husen…

Stormen är över. Jag städar upp, jag startar datorn och jag konstaterar att vårt Internet i alla fall inte blivit utslaget. Inte den här gången.

Inspiration till dagens inlägg har jag hämtat från en kommentar som jag fick igår. Det var en av mina gamla lärare från Svenska Skolan i Berberati som önskade mig lycka till med namnvalet och sedan fortsatte: ”…men välj inte MajLis Dahlqvist (det är lite långt och tungt) och inte Karlsson (det låter så fult på franska)!”

Namngivningslagarna i Sverige verkar ha luckrats upp en del på sista tiden, det märkte jag när jag satt och googlade på namn och försökte hitta idéer till vad mina egna små busar skulle heta. Namn som Hallón, Sommar och till och med Trollet (och Yangere!) blir godkända. Jämfört med RCA är Sverige dock fortfarande ganska restriktivt. Här finns det över huvud taget ingen myndighet som lägger sig i namnvalet, och därför kan barnen få heta lite vad som helst. Faktum är att det springer runt ganska många ungar (och vuxna med för den delen) med minst sagt innovativa namn.

Dels är det ganska vanligt att ge barnet namn efter en bekant till föräldrarna, kanske en respekterad släkting eller varför inte en utländsk missionär. Ovanstående MajLis Dahlqvist och Karlsson är exempel på detta. Här i Berberati vet jag en liten flicka som heter Anita, och någonstans ska det också finnas en pojke med det stolta namnet Hippopotame Bengt-Åke Gustavsson. Dessutom har jag ju min egen lilla Emelie Rebecca, Geres dotter i Ndele.

Namnet kan också berätta något om hur det var när barnet föddes, som Passis Trois Mois, Tre Månader, eller en pojke i Gamboula som jag och mamma träffade en gång när jag var liten, som hette Handa Mbi, Lurade Mig. En vän till mig här i Berberati döpte sin pojke till Duracell efter en ovanligt lång förlossning. Duracell är ju ett batteri som är känt för att räcka länge.

Kära läsare, jag vet att många av er har bott i RCA, och ni har säkert fler exempel. Om ni vill får ni hemskt gärna dela med er av dem i en kommentar, så lägger jag upp dem i nästa inlägg.

Namnet till Barthelemys dotter då? Efter mycket funderande bestämde jag mig för Lina Othilie. Lina efter min syster (fast mest för att det betyder ”kraftfull”, och det tyckte jag passade på en flicka som vägde så mycket som 3,7 kg). Othilie som en fransk form av min gammelmormors andranamn Ottilia (hennes förnamn Sigrid är alltför svårt att uttala på sango.) Gammelmormor blev nästan hundra år och bodde hemma i sin egen lägenhet ända till slutet, lagade sin egen mat och bäddade åt sig i kökssoffan varje kväll. Om egenskaper följer med namnet så är detta något som är värt att föra vidare.

Jag går till banken, Ecobank i Berberati centrum, alldeles intill bensinstationen. Här ser allt ut precis som förra året. Samma blå-vit-rutiga gardiner med blommor på. Samma flammiga rödmålade golv med en list av vita kakelplattor. Samma affischer med reklam för Internetbank och kontokort på väggarna och samma porträtt av Hans Excellens President Francois Bozizé placerat över samma väggur med bilder från Paris och London. Minsann hänger porträttet lite på sned också, som det brukar om jag inte minns fel.

Bankkontoret består av ett stort rum som delas av på mitten av en stor disk. I vardera ände av disken finns en kassa där man, enligt datorskrivna papper prydligt upptejpade på de glasrutor som skiljer kunderna från banktjänstemännen, kan göra inbetalningar, kontantuttag och överföringar. I taket lyser två gulsvarta Western Union-skyltar, och över fönstren sitter ett par surrande luftkonditioneringsaggregat som ger hela kontoret en förvånansvärt behaglig temperatur.

Kundernas sida av rummet är sparsamt möblerad. Ett antal plaststolar i bleka färger är uppställda längs ena väggen, och alldeles vid ingången står någon sorts pulpet med en anteckningsbok uppslagen, i vilken kunderna uppmanas att skriva ned förslag på förbättringar för att banken i fortsättningen ska kunna ge ännu bättre service.

Utrymmet bakom disken fylls nästan helt och hållet upp av ett stort skrivbord, vid vilket ett antal banktjänstemän sitter och fördriver sin tid. Arbetstakten kan knappast kallas hektisk, men då och då kommer det i alla fall ut något papper ur en skrivare i ena hörnet, och rätt som det är kommer en ung man in med en bunt sedlar i handen. Han slår sig ned bredvid en kollega, och de börjar tillsammans räkna pengarna.

Själv går jag fram till disken, och hälsar glatt på samme unge man som alltid brukar sitta där.
   ”Mo kiri awe?” frågar han glatt. ”Har du kommit tillbaka?”
Efter de vanliga hälsningsfraserna (nej, man hoppar aldrig över dem) ber jag att få saldo på mitt konto. Efter en stunds knappande på datorn hittar han rätt, skriver en summa på en liten papperslapp som han lämnar över till mig. 16758425. Jag ber att få ta ut tio miljoner, och han hjälper mig att fylla i en uttagsblankett medan han frågar om mina barn och konstaterar att jag är en bra kvinna som fött två söner så tätt efter varandra. Jag skriver under blanketten och får sedan sätta mig på en av plaststolarna och vänta. Efter tio minuter dyker en annan banktjänsteman upp bakom disken med ett tjockt kuvert i handen. Han nickar åt mig och jag reser mig och går in genom en dörr som leder in till ett litet rum där de kunder som gör större uttag kan få sitta i lugn och ro och räkna sina pengar.

Tio miljoner CFA, det motsvarar ungefär 150000 svenska kronor, en ansenlig summa att ta ut kontant, men så är kontant betalning också det enda som fungerar i det här landet, reklamaffischerna för kontokort till trots. Den största sedeln som finns är tio tusen CFA, så tio miljoner ger alltså tusen sedlar att räkna igenom. Medan jag bläddrar mig igenom sedelbuntarna (ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tionde vikt runt bunten, ett, två, tre fyra, fem, sex, sju, åtta, nio…) tänker jag på alla ställen som dessa pengar kan ha förvarats på innan de hamnade i mina händer: under madrasser, inknutna i sjalar, i luftfilter på bilar, i folks kalsonger…

Summan stämmer och jag lägger tillbaka pengarna i kuvertet innan jag stoppar dem i en plastpåse, vinkar hejdå och går ut till bilen. Med den dyrbara lasten åker jag sedan raka vägen hem till kassaskåpet. Nu har vi pengar för den närmaste veckans utgifter.

Jag anställer Passi, barnflickan som tog hand om Theo förra året. Absolut inte för att Frida gör ett dåligt jobb, utan för att de kan bli mer rörliga om de tar hand om ett barn var, och på så sätt kan också Frida få en chans att se sig lite om i Berberati.

Första dagen som Passi jobbar är på tisdagen, två dagar efter det att vi kommit fram till Berberati. Innan hon går hem sätter vi oss och pratar en liten stund. Jag frågar om hon verkligen vill jobba och säger att jag inte vill förstöra möjligheten för henne att gå i skolan i år. Skolstarten är om bara någon vecka. Hon tittar ned på sina händer och svarar lite undvikande att det inte är någon fara med skolan.

På fredagen går vi och hälsar på Honorine. När Passi sätter upp Axel på ryggen tycker jag mig ana att hennes mage ser lite större ut än vanligt, men det är så lite att det lika gärna kunde vara inbillning. Honorine, som följer oss hem senare på kvällen, bekräftar dock: jo då, Passi är gravid.

Tisdagen därpå knackar Passi på min dörr precis innan lunch.
  ”Jag blöder,” säger hon. ”Kan jag få gå hem och komma tillbaka imorgon igen.”
Eftersom hon verkligen inte ser gravid ut (och eftersom jag tydligen ibland är lite trög i huvudet) är min spontana tanke att hon har mens, så jag säger bara att hon självklart får gå om hon behöver. Inte förrän hon stängt dörren efter sig går det upp för mig: Hon ska ju inte blöda nu heller!

Elisa, som också jobbar hos oss, bor i närheten av Passi, så när hon går hem skickar jag med henne 5000 CFA att lämna till henne, ifall hon behöver gå till sjukhuset. Under hela eftermiddagen och kvällen funderar jag sedan på vad som hänt och hur det gått.

På morgonen är Saint, som är Passis storebror, sen till jobbet. Jag har just börjat bli lite orolig när han dyker upp med ett leende på läpparna.
   ”Passi fick barn inatt,” säger han. ”En flicka.”
Jag blir stum. Saint fortsätter:
   ”Vi ska döpa henne till Trois mois, Tre månader, för alla trodde att Passi var i tredje månaden, till och med hon själv, men egentligen var hon i åttonde.”
   ”Mår barnet bra?” lyckas jag till slut få fram. ”Vad vägde hon.”
   ”Hon mår bra, hon vägde 2 kg så det är ingen fara.”
Saint skrattar lite och jag måste skratta med. Passis arbete som barnflicka blev inte långvarigt i år, men jag är glad att allt gått bra. Och om någon vecka kan vi se fram emot att få gå och hälsa på en liten bebis.

Arbetsinspektören i Berberati är hungrig. För att försöka göra något åt saken kommer han och gör en inspektion i vår verkstad. När Erik kommer in för att äta middag har han med sig två papper som han lämnar till mig. Det ena är en convocation, ett papper där Erik Mararv ombeds att infinna sig på arbetsinspektionen klockan 10:00 följande dag för att lösa ”affären med arbetskontrakten”. Det andra är en lista över de dokument som ska tas med visas upp för inspektören: registeringsbevis för CAWA, arbetsgivarintyg, intern regelverk, osv. Erik tycker att detta är ett jobb för mig och lämnar med varm hand över uppgiften.

Eftersom vårt företag är registrerat i det län där själva jaktområdet ligger, Mbomou, så har egentligen arbetsinspektören i Berberati ingenting med oss att göra. Det har Erik redan ringt och fått bekräftat av vår vän arbetsinspektören i Bangassou. Men inspektören i Berberati blir ju inte mätt av att vi har alla papper i ordning i Bangassou, så han tänker inte låta sig avfärdas så enkelt.

Klockan tio över tio parkerar jag min bil utanför arbetsinspektionen. Solen gassar när jag går över den sandiga gårdsplanen mot en liten rosamålad byggnad med gallerförsedd veranda. Över en öppen dörr sitter en handmålad skylt: Inspection de travail régional. Dörren leder in till en kort korridor. Första dörren till vänster i korridoren står öppen, och inne på ett litet kontor sitter en medelålders man med blå skjorta vid ett skrivbord. Jag annonserar min ankomst med ett försynt: ”Kokoko” Mannen tittar upp och antar en viktig mig. Jag säger att jag fått en kallelse, han ber mig att vänta och försvinner sedan ut ur rummet. Efter någon minut kommer han tillbaka och visar mig in i ett rum längst ned i korridoren. Där inne sitter en mager man i khakikostym bakåtlutad med benen i kors bakom ett enormt skrivbord som är överbelamrat med papper och skrivböcker. I en askkopp ligger en cigarrettfimp, bredvid den står en liten centralafrikansk flagga.

Vi hälsar och mannen ber mig med en gest att sitta ned mitt emot honom. Sedan sätter han sig själv till rätta och plockar fram en hög med brev som han noggrant studerar, utan att bevärdiga mig med en blick. En minut går och jag undrar om han väntar på att jag ska ta initiativ till ett samtal, men bestämmer mig för att vara tyst.

Dörren öppnas och in kommer mannen som nyss visat mig in i detta rum, tillsammans med en något yngre välväxt kollega. De slår sig ned på varsin sida av mig, lägger upp sina papper på bordet tillsammans med en kopia av den senaste Code de travail, flyttar lite demonstrativt på flaggan så att den hamnar i allas blickfång, och så kan vårt möte börja.

De tre herrarna fortsätter sin maktdemonstration genom att säga att de är besvikna att Monsieur Erik har skickat sin fru istället för att komma själv. Vidare har den en rad anklagelser mot oss efter inspektionen de gjort på vår arbetsplats igår, och allt som allt har vi inte mindre än 750000 CFA att betala i böter. Jag, som börjar kunna det här spelet, säger i min tur att jag är tacksam för att den viktiga myndighet som dessa herrar representerar vill hjälpa oss att komma tillrätta med våra fel och brister, och så är diskussionen igång. I ungefär en kvart spelar de sitt spel, med bistra miner och ständiga påpekanden om hur lagvidrigt vårt företag har handlat. Sedan mjuknar de plötsligt, mannen i khakikostym rätar på sig och säger att vi kan gå och lösa resten i den kraftige mannens arbetsrum. Han frågar hur mina barn mår och tar mig i hand innan vi lämnar honom bakom skrivbordet och går in i nästa rum.

”Bötern”, som tidigare var på 750000 CFA, har nu bantats ned till 270000 CFA. Jag vet fortfarande att vi egentligen inte skulle behöva betala någonting, då vi i realiteten inte gjort oss skyldiga till något lagbrott, men i ett land som detta där hungern, läs pengahungern, är ständigt närvarande, vet jag också att det enklaste sättet att få slut på denna affär är att överlämna en liten gåva och skiljas som vänner. Det må kallas korruption, själv har jag faktiskt inga större samvetskval. Märk väl: jag betalar inte för att skaffa mig rättigheter som jag egentligen inte borde haft. Jag ger endast bort en mindre summa i utbyte mot att slippa bråk. Det är tyvärr så det fungerar här, och det är ingenting som vi kan ändra på i en handvändning genom att vägra att anpassa oss till systemet. Vad vi kan göra är att försöka hålla ned summorna, och det är just vad detta spel går ut på.

Den kraftige – jag har förstått att det är han som är själva arbetsinspektören, medan mannen i kostym var direktören – plockar med några papper och frågar om jag har med mig pengar för att betala bötern idag. Jag säger att jag har hundra tusen och hoppas på att det ska räcka. De säger att jag kan betala vad jag har idag och komma med resten imorgon, då jag också ska få kvitto på hela summan.

En sedelbunt lämnas över och hamnar under inspektörens skrivbordsunderlägg. Ett mindre passande ställe att förvara pengar på kan tyckas. Sedan går jag. Resten av affären får lösas imorgon. Eller i övermorgon. Eller när det kan tänkas passa. Ikväll ska inspektören dricka öl.

Det är torsdag kväll, och för första gången sedan vi lämnade Irisgatan för tio dagar sedan har någon sorts lugn infunnit sig. Theo och Axel sover i sina egna sängar, Erik och Frida sitter liksom jag framför sina datorer, och Nyman hjälper David med uttal på sango inne i deras gemensamma rum. Det har regnat så luften är sval och kvällen är på det stora hela ganska behaglig.

Resan hit var lång. Bil från Örebro till Paris, flyg via Zurich till Yaounde, där vi sedan tillbringade några dagar innan vi åter satte oss i bilen och körde hela vägen till Berberati på en dag. Denna den sista dagsetappen var faktiskt alldeles för lång. Egentligen hade vi tänkt sova i Gamboula och köra de sista tio milen till Berberati nästa dag, men eftersom allt gått så bra och vi kom fram till Gamboula så tidigt, bestämde vi oss för att fortsätta hela vägen samma kväll. Utan barn hade det varit det bästa, men nu var det istället denna sista sträcka som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter att ha varit hur snälla som helst under resten av resan satt till slut både Theo och Axel i mitt knä och grät högt och ljudligt, och vi ångrade förstås vårt beslut, men det var inte mycket att göra än att fortsätta. Fram kom vi i alla fall till slut, och efter en del letande efter nycklar och stökande och bökande i vårt nya tillfälliga hem kom vi också i säng.

Sedan var det, för att använda min mammas uttryck, bara som att trycka på en knapp, och så var vi tillbaka i det här livet. Vi byter miljö som man vänder sida i en bok, och inget känns nytt utan allt är bara som vanligt. Värmen, maten, språket, människorna… det är som om man aldrig varit borta.

Men det är förstås inte alla av oss som bara kan ”trycka på en knapp”. För Theo har det varit en bitvis tuff resa. Jag tror att han minns en del av RCA, men det är ändå en stor omställning och det kommer att ta en stund innan han landar. För Axel, som är för liten för att riktigt förstå vad som händer, har det varit lättare, och bortsett från en massa värmeutslag (som han för övrigt inte verkar ha några besvär av) verkar han må precis som vanligt. För David och Frida, som aldrig varit i Afrika förut, är det förstås också mycket som är nytt. Jag kan inte tala för dem, men för er som är intresserade så har även Frida en blogg: fridaiafrika.blogg.se. Titta in på den och få ett annat perspektiv än mitt!

Efter att ha tröttnat på både duplo och trummor smiter Theo in på kontoret och river ut alla pärmar på de två lägsta hyllorna i min bokhylla. När jag plockar tillbaka dem faller blicken på en smal grå pärm. På ryggen står det: "CAWA 05-06: ANSTÄLLDA & BOKFÖRING". Jag öppnar den och ögnar igenom innehållet. Bakom fyra färgglada flikar, en blå för anställningskontrakt, en orange för lönespecifikationer, en grön för bokföring och en röd för kvitton, sitter ett femtiotal papper insatta. Detta är i stort sett allt pappersjobb som gjordes under företagets första år. Det enda som tillkommer är en rapport på ca 20 sidor som lämnades in till Eau & Forêt, och som sedan låg till grund för vår ansökan om att få hyra ett jaktområde och börja arrangera safaris. Jag ler lite. Vi har fortfarande ingen enorm kontorsavdelning, men mängden papper som produceras varje år har ändå ökat väsentligt. Bara anställningskontrakten fyller numera två stora pärmar varje säsong.

Jag bläddrar i den lilla grå pärmen och minns det första årets anställda: Baba, chauffören, som alltid drog med handen över huvudet när han blev generad. Hervé, som skröt om sin styrka och ville jobba med släggan och slå sönder de största stenarna när vi byggde vägar. Juslin, som tvärt om alltid drabbades av yrsel eller bråck så snart det var dags att utföra något tungt arbete. Patrice, som inte ville tilltalas med det respektfulla ”papa” trots att han var äldst, men som var tacksam att han, av samma anledning, slapp att laga mat åt oss andra, en uppgift som annars cirkulerade mellan deltagarna i vår knappt tio man starka grupp.

Av det första årets anställda finns två fortfarande kvar i företaget: Lido och Housseini. Ibland pratar jag med dem om ”den gamla goda tiden”, tiden då vi åkte runt och högg vägar och sedan satt runt en eld under stjärnorna på kvällen och inte hade någon annan att tänka på än oss själva. Jag har, som jag sagt tidigare, svårt att hitta saker att skriva om när jag är här i Sverige. Kanske ska jag berätta om den här tiden, kanske ska jag ta er med till hur allt började…