Safari

Vi som bor på Irisgatan lär oss snart att känna igen de människor som brukar röra sig ute på gården mellan husen. Sittande vid köksbordet tittar vi ut genom fönstret och ser barnen leka. Där är flickan med fräknar, och där är hon som alltid har så fina leggins. Där är pappan som ofta ses ute tillsammans med sin blonde son, och där borta, där går damen med långt gråvitt hår, hon som har en så söt liten hund, Molle heter han visst.

Men ikväll har det dykt upp en ny person. Det är en ung man, kan kanske vara någonstans i 25-årsåldern. Iklädd jeans och vit skjorta står han och hänger mot staketet vid grillplatsen. Honom har vi inte sett förut. Eller... har vi? Några kan svära på att de känner igen honom. Jo, visst har han varit här tidigare? Eller inbillar vi oss bara? 

Den unge mannen har något i handen. En telefon ser det ut som, större än en mobil, och med en med dagens mått mätt gigantisk antenn. Det ser ut som om han försöker få kontakt för att kunna ringa. Han håller upp telefonen framför sig, med antennen rakt upp mot himlen, och stirrar på skärmen. Efter ett tag slår han ett nummer och sätter telefonen mot örat. Det ser ut som om han får svar, som om han pratar lite. Efter en stund avslutar han, stänger av telefonen och skjuter in antennen. Styr stegen mot nummer 48 och försvinner in...

...jag vet vem mannen är. Han är min. Och Theos, och Axels, så klart. Han har just ringt till de vakter som är kvar i Kocho över regntiden, och nu kommer han tillbaka in till oss. Säger att vakterna mår bra, att allt är lugnt. Lika lugnt är det här, på Irisgatan. Pojkarna sover och det känns som en sådan lyx att ha en pappa, en man, en vän, att dela vardagen med igen. Lycklig, det är vad man är.