Safari

Det är söndag kväll, och anspänningen har äntligen lättat litegrann. I två dygn har vi levt med en malande oro. Det svåraste har varit att inte kunna göra något. På sätt och vis känns rubriken fel. "Vi har gjort vad vi kan". JAG har inte gjort någonting, mer än att gå och tänka, fråga Erik vad som händer, prata, komma med små idéer, fråga igen hur det går. Nej, jag har inte gjort mycket. Däremot finns det andra som gjort ett beundransvärt jobb. Vakterna som lyckades hålla liv i Harouna och samtidigt tryckte ner gräset på flygplatsen. Piloten som vågade flyga upp dit och landa trots den risk som det innebar. Co-piloten som själv råkade illa ut. Charlotte, Eriks syster i Bangui, som fick tag på en läkare trots att det var söndag och ingen fanns på arbetet. (Jo då, söndag är ledig dag även för läkarna i det här landet. Blir man sjuk på en söndag får de flesta vackert vänta till måndag innan de kan få någon vård.) Tack vare alla dessa befinner sig nu Harouna på ett sjukhus i Bangui. Det är inte ett av de bättre sjukhusen i världen, men det är ändå ett sjukhus. Mer än så här kan vi inte göra. Vi har lämnat över ansvaret till någon annan. Vi har gjort vad vi kan. Det känns bra.

Jag ska inte säga mycket om hur Harouna mår, för det vet jag inte, men han levde i alla fall när vi pratade med Charlotte nu ikväll. Co-piloten lever också, och hans läge är ganska stabilt. Han har brott på flera revben, men inga allvarliga inre skador.

Det är inte över. Än kan vi inte säga att allt gick bra. Men vi har i alla fall gjort vårt, och det känns så skönt, så otroligt skönt, att han åtminstone inte ligger och dör uppe i campen.

Det hela har dock inte varit riskfritt, och vi har fått några tankeställare inför kommande år. Man måste ha en plan B redan från början. Man måste försöka se till att det finns något sätt att ta sig ut, ifall någonting händer. Det är sådant vi får arbeta med under året.

En av våra vakter, Harouna, som varit kvar i campen under regntiden är allvarligt sjuk. Han har haft feber och varit svullen på olika delar av kroppen i fem dagar, men inte förrän igår ringde de till oss för att fråga vad de skulle göra. De är fyra stycken som varit i campen sedan vi lämnade i våras. Hittills har allt gått bra, men nu händer alltså detta, bara några veckor innan vi kommer tillbaka.

Vi ringde och pratade med en läkare, som sa att det kunde vara blodförgiftning eller något annat, och tyckte att de borde ge Harouna en kraftig dos med antibiotika, vilket de gjorde. Under eftermiddagen igår blev hans tillstånd bara värre, och vi var rädda att han inte ens skulle klara natten. Nu på morgonen lever han fortfarande, men situationen är kritisk. Mest överhängande är att han inte får i sig någon vätska, vilket i sig är livshotande, även utan feber. Egentligen skulle han så klart behöva akut läkarvård, men innan vår första bil kan ta sig in till campen, vilket kommer att dröja minst 10 dagar, förmodligen mer, finns det inget sätt för dem som är där inne att ta sig ut. Att det är så som förutsättningarna ser ut visste både de och vi om från början. Man är medveten om den risk man tar, men så länge ingenting händer så tänker man ändå inte mycket på det.

Vi håller på och undersöker möjligheterna att skicka upp ett flyg för att hämta honom, men det är komplicerat och riskabelt, eftersom hela flygplatsen är täckt av meterhögt gräs som måste tryckas ner för att man ska kunna undersöka marken och se om det över huvud taget går att landa där just nu. Dessutom måste det finnas någon som är villig att flyga dit. Vi har pratat med SIL i Kamerun, som kanske har ett plan, men det är inte säkert.

Man känner sig ganska maktlös som sitter här och inte kan göra mer, men kanske är det speciellt i sådana här situationer som man ändå måste våga tro att det finns något man faktiskt KAN göra, att man kan be. Jag har svårt att tro att det skulle göra skillnad att jag sitter här och ber att Gud ska låta honom leva, har svårt att se varför Gud skulle ändra på något bara för att jag ber honom om det. Vill han rädda Harouna kan han väl göra det oavsett vad jag säger? Men ändå ber jag: ”Låt honom leva, tänk på hans familj, på hans vänner, på de andra vakterna som står maktlösa och inte vet vad de ska göra!” Mänskligt sett finns det inte mycket hopp, men kanske måste man våga tro. Kanske är det ändå det bästa man kan göra.

En eftermiddag för några dagar sedan kom en vän hit. Vi satt i flera timmar och pratade om allt och ingenting, blandade små vardagsfunderingar med stora tankar om situationen i det här landet. Vi kom in på hur det är att vara gravid och föda barn i ett land som detta, där den gamla sociala strukturen på många sätt har slagits sönder, men inte ersatts av en fungerande statlig organisation. Min vän berättade följande historia:

”En granne till mig fick barn för några veckor sedan. Jag följde med henne till sjukhuset när det var dags eftersom hennes man var ute på resa. Vi är egentligen inte släkt, men hon tillhör samma stam som min man, så jag var den granne som stod henne närmast. När vi kom till sjukhuset och in på förlossningsavdelningen blev vi mottagna av en kraftig barnmorska som vresigt sa åt min granne att lägga sig i förlossningssängen. ’-Ge mig pengar till handskar!’ fräste hon medan hon gjorde sig klar för att undersöka hur långt den blivande mamman var öppen. Min granne bad om ursäkt och sa att hon inte hade några pengar med sig. Hon hade tänkt köpa egna handskar, sa hon, men förlossningen hade kommit igång tidigare än väntat och hon hade därför inte hunnit. Om de bara kunde använda ett par av sina handskar nu så skulle hon betala så snart hon kunde. Barnmorskan drog muttrande fram en handske som bara täckte två fingrar och gjorde sin undersökning. ’Tre centimeter,’ sa hon. ’Det kostar 1000 CFA för handskarna (ungefär en dagslön för ett arbete utan krav på utbildning, min anm), och så kan ni gå och sätta er ute i väntrummet.’

Vi gick ut och satte oss, men värkarna tog snart i ordentligt, och plötsligt tog min granne tag i mig och skrek: ’Barnet är på väg!’ Jag hjälpte henne tillbaka till förlossningssalen och kallade till mig barnmorskans uppmärksamhet. ’Vad gör ni här?’ frågade hon surt. ’Det är inte dags än!’ Men mammans plågade skrik och mina envetna böner om att hon skulle släppa in oss fick henne till slut på andra tankar: ’Nå ja, upp i sängen då, skynda dig!’ Jag fick inte komma in, med stod kvar i dörren för att hålla ett öga på vad som hände. ’Nu kommer barnet!’ skrek min granne, och i en enda lång värk gick först vattnet, och sedan kom barnet ut. Det var en flicka. Barnmorskan tog emot barnet med en hand och la det på ett bord bakom sig. Sedan vände hon sig till mamman igen. ’Där har du din unge!’ muttrade hon. Men jag, som stod i dörren, såg att något var fel med den nyfödda. Hon andades inte. Jag kunde inte längre bara stå där och se på, jag gick in i rummet och fram till barnet. ’Hon andas inte,’ sa jag till barnmorskan. ’Ni måste göra något, fort!’ Men barnmorskan bara tittade på mig, så jag vände och sprang till salen bredvid för att kalla på hjälp. En annan barnmorska följde med mig tillbaka. Snabbt klippte hon navelsträngen, bad mig om ett tygstycke att svepa in barnet i, och sedan sprang hon iväg med den nyfödda till rummet där man kunde koppla in syrgas.

Vi hade tur, barnet överlevde, och nu är de hemma igen och mår bra. Men innan vi fick lämna sjukhuset beordrade de mig att städa förlossningssalen. Jag gjorde som de ville. Jag gjorde det inför Gud. Han kommer att ge mig min belöning en dag.”

Jag satt alldeles tyst när min vän berättat klart, önskade att historien inte var sann. Kanske var den överdriven, kanske var det inte så farligt egentligen. Men faktum är att även om man tar bort de värsta detaljerna, även om man slätar ut och försöker snygga till, så är det ingen vacker historia. Någonting är fruktansvärt fel om det är så här det går till. Det må vara ont om resurser, det må vara svårt att få tag på material, men det ger inte människor rätt att bete sig illa mot andra, i synnerhet inte de människor som genom sitt arbete ansvarar för andras liv.

Men det som berör mig allra djupast är ändå inte barnmorskans likgiltighet över ett barn som håller på att dö. Det som stannar kvar och mal i mina tankar är det där tysta accepterandet. Att handskarna ändå betalades. Att rummet ändå städades. Och att min vän efteråt visserligen för historien vidare, men att hon ändå avslutar med att uppgivet slå ut med händerna och säga att det gick ju bra, och en dag kommer nog Gud att belöna dem som handlat rätt.

Det finns mycket gott i att ställa upp och göra saker som man inte måste göra, men om alla bara ställer upp, vem ska då någonsin resa sig och säga ifrån? Säga att vi accepterar inte detta, det räcker inte att ett barn har räddats till livet, vi vill se en förändring och vi vill att den börjar här och nu.

Men nästan alla som jag träffar accepterar bara tyst. Säger att det ändå inte går att ändra på något. Säger att det måste till hjälp utifrån, att det måste komma fler vita och investera i landet, att det behövs pengar, bilar, skolor, fabriker, vita chefer som lär centralafrikanerna hur man ska arbeta. Men behövs det inte först och främst en vilja och en tro? Måste det ändå inte vara de som lever hela sina liv här, som är beroende av att landet fungerar, som måste ta det första lilla steget? Sedan kan saker rulla igång. Sedan kan det kanske skjutas till pengar, arbeten, företag som investerar. Men det måste börja här. Och vem ska sätta stenen i rullning? Vem?

Jag kan inte gå in på min blogg längre. :( Jag kan logga in på den här sidan som jag publicerar nya inlägg ifrån, men jag kan inte komma till själva bloggen och läsa den. Måste därför testa om jag kan publicera...

Det kommer en kvinna som säljer apelsiner. Det är inga fina apelsiner, jag vill egentligen inte ha dem, men jag känner igen kvinnan. Hon har varit här många gånger tidigare, brukar kanske komma en gång i veckan.  Hon har alltid med sig något att sälja: halvdåliga tomater, omogna apelsiner, några små torra passionsfrukter. Jag vet egentligen inte mycket om kvinnan, men jag förstår att hon inte lever ett enkelt liv. Hon är mager och ser tärd ut. Sist hon var här – då med en hel korg omogna avokado – sa hon att hennes barn var sjukt och att hon inte hade pengar till att köpa medicin. Jag vet inte om det var sant, men det är i alla fall en fullt trolig historia, som bara är alltför vanlig här.

Nej, jag vill inte ha några apelsiner, men jag frågar ändå vad de kostar. Hon ser lite förnärmad ut. Det är samma pris som vanligt, så klart: tre stycken för 50 CFA. Tror jag att hon ändrar sina priser? Nej, så klart. Jag ler lite ursäktande, går in i huset och hämtar en korg. Hon börjar lägga över apelsinerna i min korg, tre och tre, räknar: ”femti, hundra, hundrafemti, tvåhundra…” Antalet apelsiner i min korg fortsätter att växa, och jag har inte ork att säga stopp. Det känns trots allt bättre att hjälpa genom att köpa något, än genom att bara ge. Till slut är alla apelsinerna mina, till ett pris av 1350 CFA, ca 20 kr. Jag betalar, kvinnan tackar, frågar om hon får hålla i Theo litegrann, och det är klart att hon får.

Så står det alltså en korg omogna apelsiner på min diskbänk, och imorgon när de som arbetar i köket kommer hit så kommer de att tycka att jag gjort ett dåligt köp, att jag slänger mina pengar i sjön, och jag kommer att säga att jag vet det, men jag ville så gärna hjälpa den där kvinnan, och de kommer att titta lite på mig och le, och jag vet att mitt handlande bara befäster bilden av att jag är väldigt väldigt rik och har råd att slänga bort mina pengar på sådant som inte är värt någonting. Och därmed uppmuntra kvinnan med apelsinerna att fortsätta sälja saker som jag inte vill ha.

Hur man än vänder sig…

Jag är på en datakurs. Det är egentligen inte jag som ska lära mig, utan två av våra anställda, David och Guy, men jag följer med för att se hur undervisningen går till, så att jag senare under året kan hjälpa dem att bygga vidare på sina kunskaper. Kursen ges på kvällstid, och håller på under en vecka. Ikväll är den andra kvällen, och vi håller på och går igenom grunderna i Word och textformatering. Lektionssalen är ett dåligt upplyst rum på Centre Culturel Catholique här i Berberati, ett utbildningscenter som drivs av den katolska kyrkan. En fläkt står och går i ena hörnet och blåser bort alla papper som man inte sätter fast under datorn. I rummet intill övar en kör. På svarta tavlan (som är grön) kan jag urskilja resterna av ett skolschema som någon ritat upp, och på de vitkalkade väggarna finns överallt dammröda handavtryck.

Läraren för kursen arbetar egentligen på hjälporganisationen ICDI, men extraknäcker som datalärare för att dryga ut hushållskassan. Eller alkoholkassan. Eller vilken kassa han nu behöver mest pengar till. Kursen kostar 30000 CFA, ca 500 kr, en kostnad som CAWA givetvis står för. Igår gick vi igenom de olika delarna på en dator. För mig var det bra att få alla termer på franska. Tyvärr pratade dock läraren så tyst att det var svårt att uppfatta vad han sa. Eftersom vi skulle koppla upp oss mot internet under den lektionen höll vi till på internetcafét, där det också satt ett 10-tal andra internetanvändare. Antagligen ville läraren inte störa dessa, så han viskade i princip fram det han hade att säga. Vi fick fråga och fråga om. Sedan, när Guy och David precis hade öppnat varsitt mejlkonto och skulle skicka mejl till varandra försvann internet, och vi fick avbryta lektionen. Jag misstänker ibland att det hela inte är så välplanerat… Idag när vi kom hit fick läraren leta i ett bra tag efter nyckeln innan han kunde låsa upp lektionssalen. I Sverige skulle jag nog ha klagat och sagt att jag faktiskt betalat en del för den här kursen och att jag inte vill att hälften av tiden ska försvinna på att internet lägger ner och att nycklar försvinner, men i den här delen av världen förväntas tålamodet räcka lite längre. Man ska inte alltid kräva sin rätt. Man ska ”kanga be”, stänga hjärtat, stå ut en stund och hoppas på det bästa. Och faktum är att det är lättare att göra det här. Hakuna matata, inga bekymmer, det ordnar sig alltid. Till slut får vi nog upp dörren, och i slutet av veckan kommer Guy och David i alla fall att kunna lite mer om datorer än vad de kunde tidigare.

Och till alla er som undrar: nej, jag tycker inte alltid att man ska stå ut. Ibland ska man kräva sin rätt. Men ibland kan man också låta saker passera. Inte stressa upp sig så. I vissa lägen mår man bättre av att luta sig tillbaka, låta någon annan hålla i trådarna och nöja sig med att vara en tyst betraktare.

Som det säkert har framgått av tidigare inlägg befinner vi oss alltså i Berberati nu, i västra RCA. Det var här som Erik växte upp, och det var också här som vi båda gick i skolan. Berberati ligger långt från vår safaricamp, faktiskt i andra änden av landet, men anledningen till att vi ändå befinner oss här är att vi har tillgång till den verkstad som en gång var Eriks pappas. Han hade ett brunnsborrningsföretag, som han sedan gav bort till en amerikansk NGO, men enligt avtalet ska vi få fortsätta använda verkstaden när vi behöver.  Alltså är vi här i en dryg månad för att gå igenom alla våra bilar, innan det bär av österut.

Själv håller jag inte till särskilt mycket i verkstaden. Istället passar jag på att skriva kontrakt, ordna med inköpslistor och sådana grejer. Men låt oss ta det hela från början. Så här kan en vanlig dag i Berberati se ut:

Vi vaknar för det mesta vid femtiden på morgonen. Om inte böneutroparen väcker oss så gör Theo det. RCA är officiellt ett kristet land, men speciellt här i Berberati finns många muslimer, och böneutropen blir således en del av dygnsrytmen. Klockan sex ungefär äter vi frukost, bestående av hemmagjord yoghurt, te och vitt bröd med jordnötssmör och/eller marmelad. Lite ost har vi också, som vi köpt med från Yaounde. Det går inte att få tag på här, så det är lite av en lyxvara, men vi brukar alltid köpa lite när vi är i Yaounde eller Bangui. Detsamma gäller smör, grädde och ägg. Just ägg är lite konstigt, det finns ju hönor här, men ingen säljer lokala ägg.

Vid sjutiden dyker de tre som arbetar i köket upp: Elisa, Saint-Claire och Olivier. Tre är egentligen långt mer än vi behöver, men folk är desperata efter arbete, så detta är vårt sätt att dra ett litet strå till stacken. Dessutom lagar de mat inte bara åt oss, utan också åt de 15 anställda som arbetar med Erik i verkstaden, så de har ändå lite att göra. Samtidigt med dem kommer också barnflickan, Vanessa. Erik och Erik försvinner ut i verkstaden och jag slår mig ned vid skrivbordet.

Sedan jobbar vi. Jag sitter för det mesta hemma, men ibland åker jag upp på stan för att gå till banken eller handla något. Igår var jag och köpte tyg för att sy upp skjortor till dem som ska arbeta i safaricampen. Andra arbeten som jag har på gång just nu är att skriva om våra arbetskontrakt och att skriva en ”règlement intérieur” till företaget (ett internt regelverk kan man säga). Det har kommit ut en ny arbetslag, så det är en del som måste anpassas till den. Jag väntar med spänning på att se om de har höjt landets minimilöner. Senast minimilönerna fastställdes var någon gång på 60-talet om jag har förstått det rätt. De är pinsamt låga, så en höjning behövs verkligen. Ska bara bli intressant att se hur stor höjningen blir.

Vid 12-tiden äter vi lunch. Eller middag som vi kallar det, för det är ju faktiskt mitt på dagen. Vi äter fantastiskt god mat! På dagarna blir det olika centralafrikanska rätter: koko (strimlade lianblad) i jordnötssås, yabanda ti gbutu (en annan sorts blad) med svamp, kött i tomatsås… och till detta ris, maniok eller kanske stekta matbananer och sötpotatis. Vi har alltid färska grönsaker och färskpressad juice. Det känns mycket lyxigt.

Efter att själva ha ätit och sedan diskat går Elisa, Saint-Claire och Olivier hem. Vanessa, barnflickan, stannar lite längre så att jag kan arbeta någon timme på eftermiddagen också. Eftermiddagen känns dock alltid kortare än förmiddagen, och det dröjer inte länge förrän det är kväll. Klockan sex blir det mörkt och då kommer grabbarna… eller männen kanske man ska kalla dem J… in från verkstaden. Vi värmer duschvatten på spisen. (Vi har en varmvattenberedare, men någon idiot har monterat den lägre än själva duschmunstycken, så inget varmvatten kommer ut.) Vi värmer lite rester eller lagar en enkel kvällsmat. Ibland slår vi på stort och åker ner på stan och köper shuia, grillat kött, för 70 kr. Sedan äter vi och sitter och pratar en stund. Klockan nio stängs strömmen av, så då är det inte så mycket mer att göra annat än att borsta tänderna och gå och lägga sig. Och förhoppningsvis sova gott.

Jag sitter och försöker få lite ordning på saker och ting. Det känns som att det är det jag brukar göra för det mesta. Få ordning på bokföringen, städa upp i alla plastlådor där saker varit nedpackade under regntiden, sortera bort saker som inte är aktuella, göra listor över vad vi har och vad som måste köpas in... Just nu har jag suttit och häftat ihop förra årets lönespecifikationer med respektive anställningskontrakt. Lite knöligt när man ibland knappt kan se vad som står på de handskrivna blanketterna, men annars är det lugnt. Samtidigt som jag sitter vid skrivbordet är Erik x2 ute i garaget och jobbar med bilarna. Ibland är jag avundsjuk. Jag skulle också vilja arbeta med kroppen istället för att bara sitta, få lite muskler, och bonnbränna i nacken. Å andra sidan trivs jag ganska bra med min roll. Dock skulle det inte vara fel med en kontorsassistent som kunde göra de här tråkjobben med att sitta och häfta ihop papper, så att jag kunde få hålla på med något som kräver lite mer tankearbete.

Medan jag arbetar lyssnar jag på den nya barnflickan som försöker lugna ner Theo. Och kämpar mot min egen impuls att vilja gå och ta honom. Det är svårt att veta hur länge man ska tvinga honom att hålla ut. Jag vill inte att han lär sig att jag kommer bara han skriker, men jag vill inte heller att han ska bli alldeles förtvivlad. För tillfället försöker jag få honom att vara med barnflickan på förmiddagarna, och så har vi mamma-Theo-tid på eftermiddagarna. Jag är imponerad ändå över hur bra han klarat miljöombytet. Han sover på nätterna (för det mesta), har bara fått lite lätta värmeutslag en gång, har knappast varit dålig i magen alls… (Ok, nu ska jag sluta, annars blir det här en sån där småbarnsblogg, och det är inte meningen.)

Nej, åter till arbetet. Det är bäst att få saker gjorda medan man kan.

Igår träffade jag en av våra anställda, David, som drabbades av Hepatit E i slutet av förra året. Han mår bra nu, säger han, men ser fortfarande ganska medtagen ut. Han har magrat. Mycket beror säkert på sjukdomen, men något som inte direkt gjort saken bättre är att han under hela sommaren har följt en sträng diet, ordinerad av centralafrikanska läkare. När jag träffade honom i slutet av förra säsongen, bara någon vecka efter att han kommit hem från sjukhuset, berättade han att han inte fick äta någon traditionell centralafrikansk mat. Ingen maniok, inga blad, ingen olja, inget jordnötssmör. Allt sådant som är vardagsmat i det här landet, och som, bortsett från manioken, ger bra näring. Det enda han fick äta då, sa han, var råa grönsaker och majonnäs. ”Jag kan inte äta det,” sa han till mig. ”Jag kräks bara jag tänker på det.”

Jag skrev och frågade en svensk läkare om det låg något i att hålla en sådan strikt diet när man haft Hepatit. Jag fick till svar att man tidigare sagt att man ska vara försiktig med vad man äter, men att detta nu är förlegat. Det enda man behöver tänka på är att inte dricka alkohol, eftersom levern tar skada. Dessutom, sa läkaren, vad finns det för logik i att säga att man ska äta majonnäs men inte får äta olja?

Allt eftersom sommaren har gått så har dieten utökats, berättade David igår, och han fått tillåtelse att äta mer och mer. Nu kan han äta det mesta, men fortfarande får han inte äta ngunza, maniokblad, en av de billigaste maträtterna man kan få tag på i det här landet. Det gör mig så arg. Vad är det som får läkarna att ge sådana föreskrifter? Har de provision på allt som köps i affärerna med importerad mat, liksom de, att döma av de oändliga listor på medicin som de alltid skriver ut, har provision på allt som säljs av apoteken? Njuter de av den makt de har över människors liv när de kan få patienterna att lyda deras minska vink? Eller är det bara okunskap? Säkert är det en kombination. Helt fullfjädrade läkare kan de i alla fall inte vara. David berättade vad de trodde var orsaken till att han drabbats av Hepatit: att han hade blandat olika sorters läsk och druckit.

Så tänk på det nästa gång ni blandar en drink. Häll inte två sorters läsk i samma glas. Då kan ni bli allvarligt sjuka.

Vi är framme nu. Hemma för den här gången. Det har varit en lång resa. Kanske allra längst för Theo, som till råga på allt lyckades pricka in att få sina första tänder just de här dagarna. Det har varit ganska mycket skrik, men nu sitter de där i underkäken, två små taggiga bissingar.

Att komma hem hit känns som vanligt. Man bara landar, är bara här igen. Men ändå, just i bytet av miljö, så känner man lite extra. Att komma till Afrika känns som att komma tillbaka till den verkliga världen. Att komma tillbaka till en plats där man verkligen lever, där man svettas, där man skrattar, där man blir törstig och där man är alldels dödstrött klockan nio på kvällen. En plats där man pratar med människor som man kan se i ögonen istället för att skicka textmeddelanden. En plats där gemenskapen kring matbordet blir naturlig och viktig. Back to basics.

Jag älskar Sverige också, det är bäst att jag gör det klart från början, för svenskar brukar kunna bli lite sura om man klagar för mycket på sitt land. Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan som infinner sig varje gång jag kommer tillbaka till Europa: ”Välkommen till den artificiella världen!”. Och tvärt om när man åker åt andra hållet. Välkommen tillbaka till livet.

Resan hit gick till största delen bra. Erik flög från Sverige till Luxemburg förra torsdagen för att delta i en jakt tillsammans med några tidigare kunder. Samma dag lämnade jag, Theo och Erik Nyman, som ska arbeta för oss i år, med bil. Planen var att åka ner och hämta Erik efter jakten, för att sedan flyga till Yaounde (Kamerun) tillsammans, söndagen den 20. Där skulle vi handla lite och ordna med visum till Nyman, för att sedan avverka ytterligare en dagsetapp med bil och slutligen komma fram till Berberati, som är delmålet för den här gången. Här ska vi vara i en dryg månad och förbereda för jaktsäsongen, innan vi far vidare österut till vår safarikoncession.

Det mesta gick enligt planerna, men på kvällen den andra dagen körde det ihop sig lite. Vi hade kommit en bra bit ned i Tyskland, och eftersom Erik befann sig strax söder om Paris (trodde vi) så tyckte vi att vi kunde vara nöjda för dagen och leta rätt på ett hotell. Vi siktade in oss på att köra mot Aachen och försöka hitta ett hotell på vägen dit, knappade in det på gps:n… och blev plötsligt hänvisade in på någon liten avtagsväg som ledde oss rakt in i en småstad och ett litet villakvarter. Fortfarande i trygg förvissning om att tekniken inte kunde ha fel följde vi röstens hänvisningar: ”Om. Sex. Hundra. Meter. Håll. Höger. Sedan. Ta. Nästa. Avfart. Längre. Fram.” Sedan ringde Erik. Han var inte alls strax söder om Paris, utan strax söder om Dijon. Tre timmars körning söderut från Paris. Platsen hette Rémilly. Jag slog in det på gps:n som räknade ut körtiden. Om vi fortsatte köra hela natten så skulle vi vara där klockan halv elva nästa dag. Jag gjorde ett överslag. Nej, det kunde inte stämma. Mitt förtroende för gps:n började svikta. Jag räknade ut att vi istället borde ha ca åtta timmars körtid till Erik, och sedan tre timmar tillbaka till hotellet i Paris, där vi måste vara följande kväll för att hinna med flyget på måndag morgon. Även det var en ganska mastig dags körning, speciellt med en tio månaders Theo som passagerare, så vi bestämde oss för att köra vidare en stund till.

Jag ringde till mamma i Sverige och be henne boka ett hotell strax efter Aachen istället. Hon hittade ett och gav mig telefonnumret, jag ringde och fick veta att de hade rum kvar. Eftersom det var sent och vi började bli hungriga körde vi in till ett Burger King och gick in och beställde mat att äta på vägen. När jag hade betalat la tjejen i kassan min påse på disken bakom sig och vände sig till nästa kund. Jag, som trodde att det saknades en hamburgare som bara skulle göras färdig innan jag kunde få min mat, ställde mig snällt vid sidan av och väntade. Ytterligare kunder kom. Alla andra fick sin mat på en gång. Det gick 10 minuter. Det gick 20 minuter. Hela tiden stod jag vid kassan, och de tittade lite ointresserat på mig ibland. Till slut lyckades jag vinka till mig lite uppmärksamhet: ”Varför får jag inte min mat?” ”Har du betalat?” frågade de. Jag sa att det hade jag. ”Oj, ursäkta” sa de och gav mig min påse.

Sen körde vi vidare mot hotellet. Gps:n blev mer och mer opålitlig. Vid en avtagsväg där det var skyltat Aachen sa den inte åt oss att svänga, så jag slutade lyssna på den och följde skyltarna istället. Jag försökte slå på hotellet som mamma hade hittat, och det dök upp, så jag gav den rösten ytterligare en chans, bara för att upptäcka att vi kom till fel hotell… Det här hette Etape Aachen Ost. Det var inte dit jag hade ringt. Jag försökte köra vidare, men det blev bara mer och mer fel, och plötsligt var vi vid gränsen till Holland. Dit skulle vi definitivt inte. Jag ringde upp hotellet igen och lät antagligen gråtfärdig: ”Hello, I’m totally lost and my gps doesn’t show me the right way. I’m at the border to Holland. Can you see if there is any place in the Aachen Ost hotel?” Rösten i luren lät snäll. Han sa att jag kunde köra tillbaka till Aachen Ost. Det fanns plats där. Vilken lättnad.

Klockan var närmare halv tolv när jag och Theo äntligen låg på sängen i vårt hotellrum. Theo grät först men började snart le och slå mig på kinden. Sen sov vi gott hela natten.

Resten av resan gick som den skulle. Nästan i alla fall. Vi hittade Erik (efter en hel del letande och frågande ska sägas, även här var gps:n inte fullt pålitlig). Vi kom tillbaka till hotellet i Paris ganska sent, men hann ändå få några timmars sömn innan det var dags att gå upp igen och ta sig till flygplatsen. Vi hann med flyget, ingenting var försenad, och i Yaounde möttes vi av Edgard som körde oss till CASBA, ett katolskt vandrarhem. Slutligen avverkade vi en sista dagsetapp i en bil med mycket dåligt takräck, så att vi till slut var tvungna att ta in all packning i bilen och sitta och tränga ihop oss i minimala sittutrymmen. Men allt sånt där är bara roligt efteråt. Så även vår virriga färd mellan hotellen i Aachen. En lärare till mig på Lidingö Folkhögskola sa: ”En reseledare vill arrangera den perfekta resan, men som deltagare och resenär vill man gärna att något ska gå snett. Det är ofta det som inte blir som man tänkt som man efteråt minns med ett skratt.” Så sant.