Mat
Annars är sanningen den att jag oftast är mer än nöjd med att äta det som finns där jag befinner mig. Jag tar sällan med mig vare sig kaviar till RCA eller maniok til Sverige. Sedan händer det att någon annan gör det och bjuder, och då tackar jag inte nej, men jag kunde egentligen lika gärna leva utan den där exotiska smakupplevelsen. Och om jag någon gång tar med mig något brukar det ändå gärna bli stående. Jag har fortfarande kvar centralafrikanskt jordnötssmör som jag tog med till Sverige för två år sedan, och mina Turkisk Peppar-godisar som jag hade med till RCA nu senast slängde jag till slut bort för att de blev äckliga.
Ibland tänker jag att man kanske borde vara lite smart och ta med det godaste härifrån dit, och det godaste därifrån hit. Min svägerska är bra på det. Hon har centralafrikanskt kaffe i Sverige och svensk gravad lax i RCA. Jag är lite imponerad av att hon orkar engagera sig. Det är ju sant att det är gott! Men ändå, nej, det är nog inte min grej det där. För mig funkar det bäst med äpplen i Sverige och mango i RCA, filmjölksfrukost i Sverige och kaffefrukost i RCA. Med variationer, givetvis, men ändå. För mig förlorar maten lite sin charm om den stått och väntat på mig i ett skafferi alltför länge, för att plockas fram vid ett speciellt tillfälle då jag verkligen ska NJUTA!
(Och för er som vill invända: ja, jag hade en elandfilé med mig i bagaget nu senast, men det var inte i första hand för min egen skull, utan för att bjuda familjen. Det är inte samma sak.)
Cerenam
Myndighetspersoner i RCA är alltid hungriga. Poliserna längs vägarna är hungriga. Sekreterarna till de stora gubbarna är hungriga. Men hungrigast av dem alla är Cerenam.
Cerenam är Chef de Service på Eau & Forêt i Bangui. Det betyder att de flesta av våra papper någon gång passerar honom, och det vet han att utnyttja. Minsta lilla antydan till fel från vår sida slår han ned på som en hök, och hittar han inget fel så lägger han bara jaktlicenserna eller ansökan om extra kvoter eller vad det nu kan vara i skrivbordslådan och säger, med all önskvärd tydlighet: ”Jag är hungrig. Om jag inte får äta så riskerar dessa papper att bli kvar här.”
På måndag går Mesmin, vår allt-i-allo i Bangui, till Eau & Forêt för att ansöka om tre jaktlicenser till kommande jägare. Samtidigt ska han fråga om Erik Nymans, Adams och Nicolas licenser, som vi inte fått ut än. Han kommer tillbaka med outrättat ärende. Det är problem. Nicolas licens kan inte bli utfärdad eftersom han tydligen inte är inskriven som guide i vårt företag, och vad gäller Erik Nyman och Adam har vi bara betalat 120000 CFA, så mycket som det kostar för någon som är bosatt i RCA, när vi egentligen borde ha betalat en turistlicens för 420000. Detta är förstås bara dumheter. Erik och Adam är inte turister och ska således inte alls betala turistlicens. Men Mesmin skakar på huvudet:
”Det spelar ingen roll vad jag säger. Jag får inte ut de där licenserna.”
Jag går själv för att prata med Cerenam. När jag kommer in på hans kontor är han inte där. Vi ringer honom och han säger att han ska komma. Vi väntar en halvtimme utan att någon dyker upp. Jag ringer igen och säger att jag har ett barn som väntar på mig där hemma. Dröjer det länge till? Kan vi bestämma en tid nästa dag istället?
”Kom imorgon klockan tio,” blir svaret.
Jag är där klockan tio afrikansk tid, dvs under timmen mellan tio och elva, närmare bestämt kvart i elva. Cerenam sitter vid sitt skrivbord. Han luktar sprit. Jag hälsar och slår mig ner, vi växlar de vanliga inledningsfraserna. Så säger jag att jag hört att det är något fel med våra papper. Kan han förklara för mig vad som står på? Cerenam plockar fram de tre jaktlicenserna.
”Ni har seriösa problem,” säger han hotfullt. ”Ni riskerar stora böter.”
Jag nickar och låter honom fortsätta.
”För det första har ni ansökt om guidelicens till en guide som inte är inskriven i ert företag. Det är mycket allvarligt. Jag kommer att dra in hans licens och se till att han blir utvisad från RCA för alltid, och ni kommer dessutom att få betala.”
Han tittar på mig för att se om hoten har någon effekt, men jag tror att jag ser ganska neutral ut. Jag vet att han bara skräms.
”Sedan har vi de här två småpojkarna som jobbar för er. De är inte heller inskrivna i ert företag. Det blir ännu mer böter, och jag ska se till att de blir utvisade och att de inte får komma tillbaka på två år.”
Han samlar ihop de tre licenserna och lägger ned dem på bordet med en liten smäll. Nu är det min tur. Jag börjar med att spela lite oförstående:
”Jag förstår inte… vi lämnade in anmälan om att Nicolas skulle jobba hos oss redan i september…”
”Det gjorde ni inte! Jag har inte sett någon sådan anmälan.”
Jag vidhåller att jag vet att vi har lämnat in ett brev till ministern, och till slut går Cerenam och hämtar loggboken där all inkommande korrespondens är noterad, för att bevisa för mig att han har rätt. Jag hoppas innerligt att sekreterarna har gjort sitt jobb och noterat att anmälan är inlämnad. Cerenam bläddrar sig fram till den första januari 2009. Sedan börjar han läsa högt för mig, noteringen för varje inkommande brev från och med början av 2009 och framåt:
”Första januari: ansökan om extra kvoter från Bongo Safari… tredje januari: ansökan om jaktområde 32 från National Safari… sjunde januari: ansökan om godkännande av en ny guide från Idongo Safari…”
Jag lyssnar tyst, flikar in med några bekräftande ord när Cerenam framhåller hur bra han gör sitt jobb och hur fin ordning det är i hans böcker, och utrustar mig med tålamod. Vi kommer till februari, mars, april… I maj kom det in mycket post. Sedan är det ganska tomt fram till augusti. Vi kommer till början av september och jag blir mer uppmärksam.
”Ansökan om att få göra guideprovet från Christian Mikolombo… ansökan om att dela upp jaktområden från Lefol… ansökan om att ersätta guiden Simon Andersson med guiden Nicolas Durville från CAWA…”
Han blir tyst. Jag säger ingenting, tänker låta honom tala. Några långa sekunder passerar.
”Ja, här är ju brevet,” säger han till slut ilsket. ”Men jag har då inte sett det tidigare!”
Så tar han Nicolas jaktlicens och lägger den åt sidan.
”Ok, den här är ok. Jag ska se till att den blir stämplad så får du den sedan.”
Ett-noll till mig. Jag tackar ödmjukt för hans stora godhet.
Så var det Erik Nyman och Adam. Enligt Mesmin var felet att vi endast betalat 120000 CFA, men här har det tydligen blivit en ändring. Cerenam ser mycket allvarig ut när han åter påpekar:
”De här småpojkarna är inte inskrivna som lärlingar i ert företag, ändå har ni skrivit i deras jaktlicenser att de är lärlingar. Det här kan jag inte tolerera. Det blir böter och utvisning.”
Jag nickar och erkänner vårt stora misstag. Jag vet att Erik och Adam inte är inskrivna som lärlingar, och det kan de ju, enligt landets lag, inte heller bli förrän de har haft en jaktlicens i RCA i minst två år, inte sant? Cerenam nickar bekräftande, och jag fortsätter att förklara att det givetvis var väldigt dumt av oss att i ansökan om jaktlicenserna skriva att Erik och Adam är lärlingar när de i själva verket inte är det, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt och hoppas att vi kan hitta en lösning. Felet är ju faktiskt inte att vi låtit bli att ”småpojkarna” som lärlingar, utan helt enkelt att vi skrivit fel på ansökan om jaktlicensen. Går det inte att rätta till? Det gör det inte, enligt Cerenam. Åtminstone inte bara så där utan vidare. Så plockar han fram vår årsberättelse från förra året och förklarar hur noggrant han har läst den, och påpekar än en gång att när vi lämnade in den så borde vi ha skrivit in Erik och Adam som lärlingar… Jag känner hur samtalet börjar gå runt i cirklar. Jag vet att jag har rätt, och det vet Cerenam också, och därför försöker han dribbla bort mig. Jag testar en annan infallsvinkel:
”Mesmin sa att ni ville att vi skulle betala turistlicenser trots att de här killarna jobbar i RCA. Det kan väl ändå inte vara riktigt?”
Cerenam tar genast tag i tråden. Han säger att jo då, enligt lagen så måste man ha en turistlicens i två år innan man kan skrivas in som lärling. Jag protesterar. En turistlicens är till för turister och en licens för bofasta i RCA är till för just bofasta i RCA. Tidigare år har vi ju alltid betalat det lägre priset för alla som arbetar hos oss, oavsett om de är inskrivna som lärlingar eller inte.
Cerenam drar ut skrivbordslådan och drar fram ett papper.
”Här,” förklarar han ”står det att alla som guidar jaktkunder i RCA måste vara minst 21 år gamla. Hur gammal är den där Erik Nyman egentligen?”
Ännu en ny vändning alltså.
”De guidar inga kunder,” säger jag och märker att jag nästan inte lyckas dölja irritationen i min röst. Cerenam skrattar lite hånfullt.
”De arbetar i en jaktcamp. Vad gör de om de inte guidar kunder?”
”Öppnar vägar, bygger fly camps, hjälper till med att hänga upp beten…”
”Men de är inte inskrivna som lärlingar.”
”De är ju inte lärlingar. De har inte haft jaktlicens i två år ännu.”
Vi kommer uppenbarligen ingen vart. Jag återgår än en gång till turistlicensen, ber om en förklaring till varför jag ska betala turistpris för personer som arbetar i landet. Cerenam ger mig en ytterst förvirrad förklaring som jag inte förstår. Sedan stoppar han ned licenserna i sin skrivbordslåda för att markera att samtalet är slut. Han tar fram sin miniräknare och ett papper och börjar humma och slå på knapparna och skriva ned små siffror här och där. Jag sätter mig tillrätta på stolen och bereder mig på att vänta. Som tur är har jag med mig en bok.
Det går en kvart. Cerenam fortsätter att se ut som om han utför något viktigt arbete, och jag fortsätter att läsa. Jag ser framför mig hur timmarna går, hur jag kommer att sitta ända till kvällen om det behövs. Jag tänker inte ge mig. Cerenams telefon ringer. Han växlar några ord med personen i andra änden och avslutar med ett ”Jag kommer”. Så reser han sig.
”Jaha Madame Erik, hur gör vi nu?”
”Jag väntar fortfarande på en förklaring,” säger jag. ”Kanske är det jag som är dum, men jag förstår fortfarande inte varför jag ska betala turistlicens för de här killarna när de inte är turister. Om du bara kan förklara så att jag förstår så betalar jag, det är inga problem.”
Äntligen händer något. Cerenam slår ut med händerna.
”Fråga inte mig,” säger han. ”Det är inte upp till mig att bestämma hur mycket du ska betala. Det kommer från en högre nivå. Jag gör bara mitt jobb. Jag kan hjälpa dig ur knipan om du vill, vi kan gå ut och komma överens här utanför, men jag kan inte förklara varför det blivit så här.”
Jag ignorerar hans erbjudande om att ”komma överens” och säger än en gång att jag gärna betalar turistlicens om han bara kan förklara varför. Han tar med mig till sekreterarna som sitter i ett annat rum, och jag ställer samma fråga där. De slår också ut med händerna och ser oskyliga ut.
”Det är inte vårt problem, vi skriver bara papper, du får fråga någon annan.”
Jag ber om namnet på någon person som kan svara, och blir skickad upp till nästa våning, till Inspecteur Centrale. Han är inte inne, men jag träffar en annan inspektör som är rund i ansiktet och ler lite fåraktigt när han ger mig en lapp med ett telefonnummer. Jag tackar och går tillbaka till Cerenam, säger att jag ska försöka ringa, och när jag fått svar återkommer jag, antingen för att betala turistlicens eller för att hämta ut de licenser som redan finns. Cerenam ser ovanligt munter ut. Kanske tycker han ändå att han lurat mig. Eller kanske är det så att jag faktiskt vann idag och att han inte har något mer spel att spela just nu. Vi tar adjö vid utfarten från Eau & Forêt, där kvinnorna sitter i rader och säljer mogna mango.
”Vi ses igen,” säger han, och när jag vänder honom ryggen och styr stegen mot Charlottes bil som står parkerad en bit bort längs gatan kan jag inte hjälpa att jag brister ut i ett triumferande leende.
Fortsättning följer, än finns Eriks och Adams licenser kvar i Cerenams skrivbordslåda, men idag vann jag. Nicolas licens är skickad till sekreterarna för stämpling och underskrift, och Cerenam får se sig om efter någon annan att betala kvällens krogbesök.
Privatliv
Allt har sina för- och nackdelar, och jag vet att det kommer att komma dagar när jag känner mig alldeles isolerad från omvärlden, men just nu är det så skönt att bara få rå om sig själv. Att veta att ingen kommer att knacka på min dörr för att fråga om dagens meny är ok eller om de kan få förskott på lönen. Att inte behöva klä upp mig och äta trerätters och konversera på kvällarna. Att bara få vara.
Fredag morgon i Paris
Jag och Theo vaknar klockan sju i ett litet hotellrum på ett flygplatshotell i närheten av Charles de Gaulle-flygplatsen. Vi är båda ordentligt förkylda, men åtminstone utsövda, till skillnad från igår. Resan hittills har gått bra, även om det finns roligare saker att göra än att flyga nattflyg med en ettåring. De största problemen orsakades dock av Koffimagen, som tydligen inte var särskilt välkommen på flygen.
I Bangui vill de från början inte ens checka in oss, eftersom jag inte har ett läkarintyg som visar att det är ok för mig att flyga. Detta trots att jag uttryckligen frågade när jag bokade biljetten om det behövdes ett intyg, och fick till svar att det absolut inte skulle vara någon som frågade om det. Jag påpekar detta för damen som ska checka in oss, men får till svar att tjejerna som jobbar på biljettkontoret inte gör ett särskilt bra jobb – hur kunde jag bara utan vidare lita på dem? Till slut får jag följa med in på ett kontor och skriva en intygan om att jag tar på mig hela ansvaret om något eventuellt skulle gå snett under flygningen på grund av graviditeten. Mannen som dikterar vad jag ska skriva har inte 100% koll på franska, och så här lyder till slut texten, översatt till svenska:
”Jag, fru Emelie Mararv, åtar mig att vara ansvarig för problem som beror på min graviditet utan läkares godkännande, och att företaget Afriqiyah Airways ansvar inte är inblandat. Bangui den17 mars 2010.”
När denna text är kopierad i ett antal exemplar och utdelad till alla som eventuellt kan vara berörda får vi komma igenom, och inckeckningspersonalen lovar att föra vidare informationen till flygvärdinnorna och till flygplatsen i Tripoli, där vi ska mellanlanda. Trots det blir min lämplighet att resa allvarligt ifrågasatt ytterligare tre gånger innan vi kommer fram till Paris, men vi lyckas i alla fall komma vidare.
Nu ska vi snart iväg till flygplatsen igen för att flyga vidare till Arlanda. Återstår att se om personalen på Worldtravels i Örebro, genom vilka vi köpt biljett till denna sista etapp av resan, gör ett lika dåligt jobb som tjejerna i Bangui. Även här har vi nämligen blivit informerade om att ett läkarintyg inte alls behövs.
Resa
Idag vaknade vi vår sista morgon i Bangui. Imorgon bitti är vi i Tripoli. På fredag morgon är vi i Paris och på lördag morgon vaknar vi hemma hos mamma och pappa i Holmstorp. Jag läste en gång att när ångloket uppfanns var det någon som sa att det var förödande för människans välbefinnande. Det kunde aldrig vara bra att förflytta sig i så höga hastigheter som 40 km/h. Själen skulle inte hänga med.
Vi får väl se hur det går med min själ. Men min kropp kommer i alla fall, tongana Nzapa aye, att befinna sig i Sverige om ett par dagar. Vi ses!
G:s historia, del 3
Gere och yngsta dottern Gipsy, som är med till Bangui.
Gere berättar.
Om Romeo:
”De hamnade i ett bakhåll. Tjuvjägarna visste att de skulle komma, så de väntade på dem inne i skogen. Det fanns en vit man i deras grupp. Min man stannade för att skydda honom. Den vite, som var ledaren, var räddast av dem alla, men honom rörde de inte…
De där tjuvjägarna, de är hemska. De nöjer sig inte med att döda. När personen redan ligger på marken skjuter de flera skott, genom huvudet, genom hjärtat. Och så hugger de sönder kroppen med machete. Ibland hugger de ett kors rakt över ansiktet.
Jag fick inte ens se honom. De ville inte att jag skulle se honom…”
Om pengarna:
”Från början sa de att det var nästan tre och en halv miljon, men det nämndes flera olika summor och jag förstod aldrig riktigt hur det hela hängde ihop, hur mycket det i slutänden handlade om. Jag behövde i alla fall komma till Bangui för att få ut pengarna. Så jag kom hit, men då hade min svåger redan gjort alla papper och plockat ut en halv miljon. De sa att han hade satt in det på banken. Han var inte kvar i Bangui utan hade åkt tillbaka hem till sin by, så jag försökte skicka meddelande till honom för att han skulle komma hit och ge mig min del av pengarna, och hjälpa mig att få ut resten. Det tog lång tid innan han över huvud taget hörde av sig. Jag efterlyste honom till och med på radio, men fick inget svar. Så dök han till slut upp häromdagen. Han plockade fram femtio tusen och gav till mig. Femtio tusen! Han sa att det var allt som var kvar av det han tagit ut. Jag gav tillbaka det. Om han inte bryr sig mer om mig och barnen kan det lika gärna vara.
De säger att det ska finnas ytterligare en halv miljon att hämta. Inte tre miljoner som de sagt från början, men i alla fall en halv miljon till. Men pengarna kan bara betalas ut till honom eftersom alla papper är gjorda i hans namn. Jag gick och klagade på det där. Jag frågade om de tyckte att det var rätt att han skulle ha alla pengarna när det är jag som har barnen. De sa att det inte var deras problem, utan att vi måste komma överens om det inom familjen. Och om vi inte kan komma överens så måste fallet lösas av en domstol.
Han har inte gjort något bra för de där pengarna. Han bara super upp dem. Och inte vill han hjälpa mig att få ut den återstående summan heller. Han vill så klart ha allt själv. Jag skulle kunna dra det hela till domstol, men det kommer att ta minst fyra månader innan allt är klart. Hur skulle jag kunna stanna i Bangui i fyra månader, när två av mina barn är kvar i Ndele? Och dessutom är det ju inte alls säkert att jag skulle vinna. Det finns ingen rätt. Han är större än mig. Det är allt som räknas här.”
Hon tar en paus för att gå på dass. När hon kommer tillbaka:
”Det var jättenära att min mobil ramlade ner i dasshålet! Jag hade den i fickan, och när jag reste mig så ramlade den ut. Det var så hääär nära! Vet du att jag känner en som tappade sin mobil i dasset. När någon ringde så hörde man signalen där nedifrån!”
Vi skrattar så tårarna rinner.
Om rebellerna som anföll Ndele i november:
”De började skjuta, de skjöt överallt, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi var hemma, jag och alla barnen, mina tre flickor och en liten pojke som är min systers men som jag tog hand om just då eftersom hon var sjuk. De skjöt och skjöt och vi gömde oss inne i huset och väntade. När skjutandet lugnade ned sig lite bestämde jag mig för att fly. Det var bara jag och barnen, jag hade ingen annan vuxen hos mig. Jag packade ihop en väska med mat och lite kläder. Jag tog Gipsy på ryggen och den lille pojken på axeln. De två stora flickorna fick hålla varandra i handen. Väskan tog jag på huvudet. Vi tog oss ut till vår plantering utanför Ndele. Du vet den där långa backen när man går ut ur stan… jag var så trött! Länge efteråt hade jag ont i bröstet av ansträngningen. Ute vid planteringen tände vi en eld. Vi la en sovmatta på var sida av elden. Jag sov med de två minsta barnen på den ena. Emelie och Merveille sov på den andra. Vi har inget skjul där ute, jag har inte hunnit bygga ett, så vi fick sova utomhus. I tre nätter var vi där. När maten var slut åt vi bönorna som vi själva odlat.
När vi till slut vågade oss tillbaka och kom hem upptäckte jag att någon brutit sig in i mitt hus och stulit allt medan vi varit borta. Ingenting fanns kvar. En äldre släkting till mig, som har ett mycket finare hus, hade ställt in sin tv hos mig efter att jag lämnat stan. Han trodde att den skulle stå säkrare där. Men de hade letat rätt på tv:n för att stjäla den, och när de ändå var där hade de tagit alla mina saker också. Allt. I fortsättningen ska jag inte köpa mig några fina saker. Det är ingen idé, man förlorar det bara. Ju finare saker, desto större risk att de blir stulna.”
Om restaurangen:
”Jag har en liten restaurang på torget i Ndele. Den går bra, det är tack vare den som jag ändå får in tillräckligt med pengar så att vi kan överleva. En dag kom en mbunzu från Röda Korset till Ndele, en fransman. Han sa att han skulle testa varenda restaurang i hela Ndele. Den dagen han kom till mig hade jag lagat tre olika rätter: Fläskkött i tomatsås, en gryta med torkat babiankött och veke med torkad fisk. Han beställde en tallrik av varje rätt. Jag frågade om han inte skulle ta halva portioner, men han skulle ha en hel portion av varje. Jag la upp och han började äta. Han smakade veken och skjöt den åt sidan. Så smakade han babianen och slutligen fläskköttet. Han åt tills han var mätt, men han orkade inte äta upp allting. Sedan kallade han på mig.
’Din restaurang ser ut som en svinstia,’ sa han, ’men din mat är den bästa jag ätit hittills.’
När han testat alla restauranger kom han tillbaka till mig och åt där under resten av sin vistelse.”
Om barnen:
”Ingen av Romeos släktingar vill hjälpa till att ta hand om barnen. Jag står helt ensam med ansvaret. Det är som om de inte bryr sig.”
Om den närmaste framtiden:
”Jag åker tillbaka till Ndele nu. Jag kan inte stanna längre. Min syster har ringt och sagt att Emelie är sjuk. Jag måste hem till henne.
Jag struntar i pengarna. Det gör ingenting. Jag hade velat bygga ett ordentligt hus till mig och barnen, men jag kan inte göra mer än detta. Vill han inte ge mig pengarna kan jag inte tvinga honom. Men Gud ser vad som är rätt.
Om jag bara hade fått litegrann hade jag kunnat investera mer i restaurangen. Jag hade kunnat köpa med mig nya bestick, tallrikar och grytor härifrån. Allt är så billigt i Bangui. Men jag klarar mig alltid. Jag åker hem nu.”
Om kpakala (maniok tillagat i paket av blad tillsammans med jordnötssmör):
”Du tycker ju om kpakala! Imorgon ska jag göra några till dig. Tar du med dem till Sverige?! Jag ska göra många så kan du bjuda hela familjen!”
G:s historia, del 2
"Pastek", Gere, jag och en kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på.
I april 2005 slutade Erik arbeta på Idongo, och vi flyttade till Sverige för en kort period. Då var Gere gravid igen, och i oktober samma år födde hon en dotter som fick heta Emelie efter mig. Här är det en särskild heder att få ge sitt namn till ett barn, och det är också förknippat med vissa förpliktelser. Jag minns hur jag, lätt rusig av den glada nyheten, gick omkring i olika klädaffärer på Lidingö, där jag och Erik bodde under andra halvan av 2005, och letade efter några riktigt fina kläder att skicka till ”mitt” lilla afrikanska barn.
Lilla Emelie i en av klänningarna från Sverige.
Så flyttade jag och Erik tillbaka till RCA och startade upp vårt företag CAWA i östra RCA, långt från Ndele och Idongo Safari. Jag var och hälsade på Gere i Idongo en gång, och hon frågade då om inte hennes Romeo kunde få jobba hos oss. Jag sa ja, men i början av nästa säsong dök han aldrig upp. Jag vet inte varför. Efter en tid fick jag höra att han hade fått jobb på LAB, som arbetar för att bekämpa den ständigt ökande tjuvjakten i norra RCA. Några år gick utan att jag och Gere hörde så mycket från varandra. Vi skickade ett par brev när det fanns möjlighet, men det var svårt att hålla kontakten.
Så, i slutet av förra jaktsäsongen, någon gång i april 2009, nåddes vi av nyheten att Romeo blivit dödad av de tjuvjägare som han arbetat för att bekämpa. Jag hade ingen möjlighet att kontakta Gere annat än genom brev, men jag visste att man hade byggt ut RCA:s mobilnät till att omfatta även Ndele, så när jag skrev till henne för att beklaga sorgen gav jag henne mitt telefonummer. Under sommaren ringde hon. Jag stod ute på balkongen i den svenska sommarnatten, med tonåringar som dånade förbi på trimmade mopeder på cykelvägen alldeles utanför, och och pratade med en vän som kändes långt bort och samtidigt mycket nära. Hon berättade om Romeo, om livet i Ndele och om sin tredje dotter Gipsy som då var ett och ett halvt år gammal. Vi sa att vi måste ses. Kanske kunde jag åka upp till Ndele och hälsa på? Kanske kunde hon komma till Berberati?
I september åkte jag och Erik tillbaka till RCA, och telefonsamtalen mellan mig och Gere blev tätare när det inte längre kostade så mycket att ringa. Hon berättade att hon hade blivit lovad en summa pengar som någon sorts livförsäkring eller skadestånd för hennes mans död, men för att få ut pengarna behövde hon ta sig till Bangui, och hon undrade om jag kunde betala resan. Jag var, som jag tidigare skrivit, tveksam, eftersom jag inte trodde särskilt mycket på möjligheten att de där pengarna någonsin skulle betalas ut. Vi pratade om lite olika alternativ, men så småningom lades det hela på is. Vad som hände sedan har jag redan berättat.
I nästa del följer Geres egen berättelse, som hon berättat den för mig under de senaste dagarna.
Kota ya
Vi åker till Kilometre 5, den stora marknaden i Bangui, jag och Gere. Där blir jag den stora attraktionen för dagen:
”Kota ya! Stormage! Stormage”
”Titta, en mbunzu som är gravid!” (Ja, vad tror de, att mbunzu brukar gå och köpa sina barn i affären?)
”Spela för oss på din tam-tam-trumma!”
”Mbunzu, har du svalt en boll?”
”Här finns babykläder! Wali mbunzu, kom och köp babykläder!”
”Har du inte fött än?” (en kvinna som kommer ihåg mig sedan jag köpte skor hos henne för två månader sedan)
”Titta, hon har skaffat sig en souvenir från Afrika!”
”Wali mbunzu, är du gravid eller har du bara ätit för mycket?”
Och så, när vi nästan är på väg hem, kommer en man gående mot oss och säger på franska med överdriven afrikansk accent:
”Madame, vet ni inte att när man är gravid här i Afrika, då måste man ha på sig en stor kaba. Om man har så tajta kläder som ni så kommer barnets huvud att bli alldeles deformerat.”
”Tack för rådet,” svarar jag. ”Kan du inte köpa en kaba åt mig då?”
”Just det,” hojtar en kvinna som sitter på en pall strax intill och säljer kaffepulver i små portionspåsar, ”köp henne en kaba!”
Men mannen vill inte lägga ut några pengar på mig. Han hoppar in i en redan överfull grön minibuss, och medan bussvärden knackar två snabba knackningar på busstaket för att signalera till chauffören att de kan åka, hänger sig mannen ut genom fönstret och ropar än en gång:
”Kom ihåg det! Kaba ska det vara.”
Och kvinnan med kaffepåsarna svarar i mitt ställe:
”Men köp en till henne då!”
Sedan är han borta. Jag och Gere tar en taxi och jag flyr hem och gömmer mig i lägenheten några timmar, innan det är dags för nästa tur på stan med stormagen.
Theo i Bangassou
Theo med arbetsinspektörens barn.
G:s historia
Det dröjer ända till eftermiddagen innan Gere ringer mig. Vi träffas uppe vid busstationen och går sedan på promenad tillsammans med Charlotte och en vän till henne, upp till den lysande Banguiskylten i Hollywoodstil som ståtar på en kulle norr om staden. Efteråt följer hon med mig hem. Vi badar Theo, matar och lägger honom, och äter sedan kvällsmat tillsammans med Eriks mamma innan det är dags för Gere att bege sig hemåt. Och hela tiden pratar vi. Om gemensamma minnen från tiden vi hade tillsammans i Idongo, men kanske framför allt om vad som hänt sedan sist vi sågs. Vi växlar mellan skratt och allvar när samtalen vandrar som de vill. Vad Gere berättar om sitt liv får mig att än en gång känna mig så otroligt lyckligt lottad, jag som har allt jag kan önska mig. Det är en avgrund mellan våra olika livssituationer, och ändå finns det gemensamma punkter där vi kan mötas. Kanske kommer hon att be mig hjälpa henne med pengar, säkert kommer jag på något sätt att hjälpa henne även om hon inte ber, för jag har fått så mycket att dela med mig av. Hon vet så klart detta, vet att det aldrig kan vara annat än en fördel att ha en vit vän med stora ekonomiska tillgångar, men kan jag egentligen klandra henne? Jag är en potentiell källa till pengar, det går inte att bortse från. Men förhoppningsvis kan jag vara vän också.
Geres livshistoria är full av motgångar. Samtidigt vet jag att det finns tusentals liknande historier att berätta från detta land. Utan att bli alltför utlämnande ska jag dela med mig av historien, och för att ge er en bakgrund börjar jag med en text som jag skrev för fem år sedan, under det första året som jag och Gere kände varandra. Jag har valt att inte redigera texten, utan låta den vara som den är. Här kommer den alltså, första delen av G:s historia:
”Jag föddes i N, i norra Centralafrikanska Republiken. Jag har tio syskon, fyra äldre och sex yngre. När jag var tio dog mina föräldrar, båda två, av sjukdom. Där stod vi, elva barn, utan någon som tog hand om oss. Det finns så många föräldralösa barn i N. Det var ingen som klarade av ytterligare elva. Jag blev tvungen att sluta skolan. Vi fick bo hemma hos pappas familj men de hjälpte oss inte, vi fick inte äta av deras mat. Jag och mina äldre syskon fick sälja saker på torget för att få ihop pengar till mat. Ibland fick vi ingenting sålt. Då fick vi lägga oss hungriga. Andra dagar räckte pengarna till både maniok och olja, jordnötspasta, gunza, lök och tomatsås. Då hjälptes jag och mina storasystrar åt att laga mat, och så åt vi tillsammans i skenet av elden utanför huset.
Mina storasystrar tog sig män och flyttade ifrån oss, den första när jag var 12 och den andra när jag var 15. Mina två äldre bröder försvann också. De sökte jobb på andra håll. När jag var 15 var det jag som hade huvudansvaret för syskonen. Vi bodde kvar hos pappas familj men de hjälpte oss fortfarande inte. De kunde inte. Du skulle se alla föräldralösa barn på torget i N. Det är ingen som orkar. Ingen kan göra något. Den katolska missionen jobbar hårt, men de är bara tre. Det behövs fler. Det behövs så mycket hjälp i N.
När jag var 16 kom R och bad mig att bli hans fru. Jag ville inte. Jag sa nej, men pappas familj tyckte att jag skulle säga ja. Då skulle de definitivt bli av med ansvaret för mig. Efter en del tjat gick jag med på det. Jag kunde ju inte säga emot familjen, och det var ändå bra att få en man. Två av mina syskon kunde flytta hem till mig och R. De övriga fyra fick bo hemma hos de andra storasystrarna. På så sätt hade vi klarat oss igenom det värsta. Vi lämnade alla huset där vi hade bott hos pappas familj.
R jobbade för en av de vita jägarna. Det betydde att han var borta från N under torrtiden. De första två åren kunde jag inte följa med eftersom mina syskon bodde hos oss. Då åkte han i mitten av december och kom tillbaka i slutet av april. Under den tiden sågs vi bara enstaka gånger, men det gjorde inte så mycket. Han fick lön som han skickade hem och vi hade det bra.
Bara några månader efter att vi flyttat ihop blev jag gravid, men barnet som jag födde gick hem. Vårt andra barn gick också hem.
…
För ett och ett halvt år sedan föddes vår dotter. Hon heter Mirakel. Då hade mina syskon blivit tillräckligt stora för att klara sig på egen hand, och jag kunde börja följa med R till den vite jägaren under torrtiden. Det är bra att få vara tillsammans, med det är ensamt att bo så långt bort i skogen. I N är jag med i kören i kyrkan. Jag har vänner och familj. Här får jag umgås med fruarna till de andra som jobbar för jägaren. Det är svårt. Det är så mycket avundsjuka, så mycket konkurrens. Alla vill komma på sätt att tjäna pengar på andra. Någon köper en jordnötskvarn som de andra måste betala för att använda. För att behålla sina inkomster ser hon sedan till att ingen annan får köpa en kvarn. Många vill tjäna extra pengar genom att bjuda sina kroppar till de vita jägarna. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.”
Gere
I ett av mina inlägg, som jag skrev medan vi fortfarande var kvar i Berberati, nämnde jag en gång en vän vid namn Gere. Hon kommer från Ndele i norra RCA, och hennes man blev dödad förra året när han arbetade med att bekämpa tjuvjakt i jaktområdena där. Gere hade sedan blivit lovad en summa pengar som någon sorts pension för sin mans död, men pengarna kunde bara betalas ut i Bangui, och hon bad mig därför att hjälpa henne genom att betala en resa från Ndele till Bangui. Jag, som alltför ofta sett hur utbetalningar av liknande slag oftast är väldigt mycket prat och väldigt lite verklighet, var mycket tveksam. Jag försökte förklara för Gere att det nog inte var någon idé, att det var bättre för henne att stanna i Ndele istället för att åka iväg till Bangui och lämna de fyra barnen hos en släkting för en obestämd tid framåt. Chansen för henne att få ut några pengar var ändå mycket liten, och vistelsen i Bangui skulle kosta henne mycket mer än hennes vanliga liv i Ndele. Så småningom lades resplanerna på is, och jag tänkte att det nog var bäst så.
Men så idag, när jag sitter hemma hos vår före detta kock Paul i kvarteret Gobongo, ringer telefonen. Jag tar upp den och ser att det är Gere som ringer. Eftersom jag sitter och pratar med Paul bestämmer jag mig för att inte svara utan istället ringa upp lite senare. Fem minuter senare ringer hon igen, och jag tänker att om det ska fortsätta så här är det ju bättre att jag svarar och bara säger att jag ringer upp ikväll. Jag tycker på svarsknappen och svarar som man brukar här:
”Hallå.”
”Hej,” säger Gere på andra sidan. ”Det är jag, Gere. Det var länge sedan sist.”
Jag svarar att det var det verkligen, och så följer alla de där vanliga fraserna om hur man mår och hur familjen mår. Jag ska just till att säga att jag kan ringa upp lite senare, när Gere frågar:
”Var är du?”
”I Bangui. Jag kom för ett par dagar sedan.”
”Är det sant?!” Gere låter plötsligt ivrig. ”Jag är också här!”
Jag blir alldeles paff. Hon har alltså tagit sig till Bangui!
”När kan vi träffas? Var bor du?”
Jag förklarar var jag bor, men Gere har ingen aning om var det ligger. Sedan förklarar hon var hon bor, men det säger mig inte heller någonting. Jag säger att jag kan ringa imorgon igen, för då kan jag ha någon bredvid mig som känner till Bangui. Men Gere vill träffas nu, på en gång. Jag säger att jag är i Gobongo, och att jag inte har en aning om hur jag ska förklara vägen.
”Gobongo,” säger Gere, ”det namnet känner jag igen! Det ligger inte så långt från där jag bor.”
Paul kommer tillbaka efter att ha varit inne i huset en sväng, och jag ger honom telefonen och ber honom förklara för Gere hur hon ska hitta hem till honom. De pratar en stund och så lägger han på luren.
”Hon kommer,” säger han. ”Hon ringer när hon är vid korsningen där ute vid stora vägen.”
Mitt hjärta slår lite fortare. Gere var en av mina allra bästa vänner på den tiden när Erik gjorde sina första år som jaktguide på Idongo Safari i norra RCA. Jag ser verkligen fram emot att träffa henne igen, men samtidigt känns det nervöst. Det var så länge sedan sist, och vi har säkert båda förändrats mycket. Kommer det att vara samma sak som tidigare?
Efter en lång stund ringer hon igen. Nu är hon vid korsningen. Vi går ut för att möta henne. Kommer till korsningen och ser oss omkring, men hon syns inte till någonstans. Jag ringer och frågar var hon är. Hon kontrar med att fråga var JAG är.
”Jag står mitt i korsningen,” säger jag. ”Du MÅSTE se mig om du är här.”
”Jag kommer,” säger hon. ”Jag kommer på en gång.”
Jag spanar och spanar bland trängseln av människor. En ung kvinna kommer gående från höger. Är det hon? Nej. Men där, från vänster, rakt över gatan, kommer en kvinna i lång vit klänning. Hon vinkar. Min första tanke är att hon ser ut som en gammal tant. Min nästa tanke är att vi båda gått och blivit vuxna på riktigt sedan sist.
Det blir ett glatt återseende. Vi sitter hemma hos Paul ett bra tag och pratar. Paul har tidigare arbetat i närheten av Ndele, så han och Gere har en del gemensamma bekanta. När det börjar bli mörkt följer Gere mig hem, och sedan följer jag henne tillbaka till bussen, som småflickor som har svårt att skiljas åt. Vi bestämmer att vi ska träffas igen nästa dag.
På kvällen lägger jag mig med blandade känslor. Jag är glad att ha återfunnit en vän, och samtidigt finns en rädsla där, att det ska bli som med så många andra av mina barndomsvänner. Att jag nu, sedan jag blivit vuxen, har eget företag och i deras ögon obegränsade tillgångar, inte längre ska vara en vän för vänskapens skull, utan framför allt en källa till pengar. Jag hoppas fortfarande att det ska vara annorlunda med Gere, men ärligt talat så vet jag inte. Jag har dåliga erfarenheter på detta område, och det är inte mycket som talar för att det skulle bli annorlunda denna gång. Men imorgon ska vi i alla fall träffas igen, och jag hoppas fortfarande. Ska hålla liv i hoppet så länge jag kan.
Grand Café
I pappas fotspår?
På väggarna i lägenheten i Bangui hänger jakttroféer som Theo är mycket intresserad av. Redan den första dagen vi är här pekar han på buffelhornet, som sitter närmast matbordet, och säger något som låter som en fråga.
”Ba? Bao?”
Han är faktiskt ganska nära. Buffel heter ”ngba” på sango, och när vi upprepat det några gånger sitter det som berget. Under de närmaste måltiderna får vi finna oss i att mellan varje lass med mat bli upplysta om att det sitter en ”ngba” på väggen.
Därefter kommer hornen i vardagsrummet. Theo pekar och säger:
”Ngba.”
Men dessa horn är inte buffelhorn, utan hartebeest och sitatunga. Hartebeest heter ”kanga” på sango (och gaffelantilop på svenska, om jag inte misstar mig). Theo testar några gånger, men hans ”kanga” låter mer som ”mamma”, så vi föreslår att han ska säga ”didi” istället. Det betyder kort och gott horn. Det är enklare, och så är hornet vid matbordet alltså en ”ngba”, och de övriga hornen är kort och gott ”didi”.
Om det blir en jägare av honom en dag återstår att se, det får vara helt upp till honom själv, men intresset verkar ju finnas där, i alla fall just nu.
(Och för er som undrar om det stackars barnet inte kommer att bli fullständigt språkförvirrat av att lära sig både sango och svenska på samma gång så kan jag säga att han nog redan är det. Med så många olika språk omkring sig hela tiden är det inte lätt att hålla reda på vilka ord som hör till vilket språk. Å andra sidan växer nästan alla centralafrikanska barn upp i en mångspråkig miljö, och resultatet är att många av dem blir väldigt språkbegåvade, så jag tror inte att det är någon större fara. Theo säger visserligen inte många begripliga ord än så länge, men han förstår desto fler, både på svenska och på sango. Själv pratar jag oftast svenska med honom, men när det gäller just djurnamn så ligger de mycket närmare till hands på sango. Dessutom är det mycket enklare! Nog för att ”kanga” var lite svårt att uttala, men vad ska man då inte säga om det nästan omöjliga ”gaffelantilop”?)
Avsked
Så är vi då tillbaka i Bangui, jag och Theo. Tillbaka i den så kallade civilisationen, tillbaka i staden där man på morgonen kan gå och ta en croissant på Grand Café samtidigt som man kopplar upp sig mot Internet, tillbaka bland alla dessa människor i färgglada kläder som fyller gatorna, tillbaka till den klibbiga värmen och till de eviga strömavbrotten som punktligt infaller mellan klockan sex och kvart över sex varje kväll.
De sista dagarna i Kocho är intensiva. Det blir ganska hastigt bestämt att vi ska åka en vecka tidigare än planerat, och det blir därför mycket att ordna med i sista stund. Jag sitter på golvet hemma i vårt hus och packar ihop mina grejer och skriver listor. Får ont i ryggen av allt lyftande (jag vet, jag borde inte bära tunga grejer…) och tar en paus inne på kontoret där jag kollar igenom en del pärmar och försöker lämna någon sorts beskrivning till Erik hur han ska sköta allt när jag är borta. Den sista natten slår vädret om. Det blir kyligt, och vi sover nedkrupna under filtar. På morgonen är gryningsljuset skarpt, och himlen nästan onaturligt blå. Vi äter frukost iklädda varma tröjor medan solen går upp över Kochofloden och glittret i det forsande vattnet blir så starkt att vi måste vända bort blicken.
Planet som ska hämta oss beräknas komma mellan tolv och ett, så jag säger till Bao att en tidig lunch ska vara färdig redan vid halv elva. En av kockarna, Celestin, har åkt ut mot Bangui med bil några dagar tidigare på grund av en sjukdom som enligt honom själv är diabetes, och därför testar vi nu Saints kökshjälp för att se om han kan hoppa in som reservkock. Av det vi sett hittills verkar det lovande.
Jag tillbringar större delen av förmiddagen i vårt hus och försöker bli färdig med det sista. Går igenom personalchefens kassabok, lägger över fakturamall och uträkning av fördelningen av drickspengar på Eriks USB och sätter in tre nya arbetskontrakt i rätt pärm. Alldeles för snabbt blir klockan elva och det är dags att åka. Vi slänger i oss lite mat, och på vägen ut till bilen passerar jag köket en sista gång för att säga adjö och önska lycka till för resten av säsongen. Jag får med mig ett alldeles nybakat bröd som matsäck till Theo.
Erik sitter redan i bilen och väntar, jag vet att vi är sena och inser att jag tyvärr inte hinner gå runt och ta alla anställda i hand, vilket egentligen är brukligt. Istället lyfter jag båda händerna till en kollektiv hälsning. Doungouss kommer fram och frågar om vi inte kan ta ett foto på mig, honom och Theo. Guy står redan beredd med kameran, jag sneglar på Erik som nickar ett ”ok, bara det går fort”. Vi ler mot kameran i fem sekunder, sedan hoppar jag upp i bilen bredvid Erik och tar Theo i knäet. När vi rullar ut från campen är klockan lite efter halv tolv. Planet ska, enligt den senaste informationen, komma vid tolv, och det tar en halvtimme att köra till flygplatsen.
Under bilfärden försöker vi få sagt det sista som behöver sägas. Vi känner oss ganska klara och ändå inte. Det är tre månader tills vi kommer att ses nästa gång, och även om vi vet att det är vi själva som valt detta liv så finns det inget sätt att lindra avskedets smärta. Inga tårar fälls, inte just nu, men det ligger något hårt och naket i den kristallklara luften, det skarpa ljuset, de lysande ljusgröna nya löven mot den intensivt blå himlen.
När vi kommer upp till flygplatsen har planet ännu inte landat, och vi kör ett varv på banan för att kontrollera att den ser bra ut. När vi har kört halvvägs bort till andra änden ser vi plötsligt hur den vita caravanen är på väg in för landning. Erik svänger tvärt av mot höger och kör ut i buskarna, och vi iakttar landningen under tystnad. Sedan vänder Erik bilen och kör tillbaka mot den lilla hangaren, i ett moln av damm som tvingar mig att blunda.
Sedan går allt snabbt. 16 backar cola lastas ut, och vår packning lastas in medan Erik tar Theo och jag springer ut i gräset för att kissa. Sedan är det dags att ta plats. Ett sista ”ta hand om dig”, och så upp för stegen och in i den lilla kabinen. Jag, Theo och Eriks mamma sätter oss på ett dubbelsäte längst fram, alldeles bakom piloterna, den vite Mark från Sydafrika och hans co-pilot Fred som jag tror är centralafrikan. Vi spänner fast bältena medan planet taxar ut mot bortre änden av banan. Så tar vi sats och det bär iväg. Vi vinkar genom fönstret trots att jag vet att man inte kan se det från marken. Sedan är vi plötsligt över trädtopparna och på väg uppåt. Theo tittar storögt, det är nog första gången som han över huvud taget har någon uppfattning om att han faktiskt flyger. Snart somnar han dock i mitt knä, och jag nickar också till.
Efter drygt två timmars flygning närmar vi oss Bangui, och som alltid börjar planet guppa ordentligt i turbulensen över kullarna norr om staden. Vi landar på Bangui M’poko International Airport, och när vi rullar in mot flygplatsbyggnaden drabbas jag av den nedslående insikten att det nu kommer att dröja nio månader innan jag får återse bushen. Eriks syster Charlotte kommer och möter oss och tar oss snabbt och smidigt genom alla kontroller, och snart sitter vi i hennes bil på väg mot CAWAs lägenhet i Bangui. Theo tittar oavbrutet ut genom fönstret, pekar och säger ”Titta! Titta!”.
Ja, så är vi alltså tillbaka i Bangui. Tillbaka i staden, med allt vad det innebär. Den första natten vaknar jag ett oräkneligt antal gånger och tror att det är gryning, men det är bara gatlampan som lyser utanför fönstret. Jag antar att jag inte har något annat val än att försöka vänja mig igen. Kolsvarta nätter är en ynnest som är få förunnad. Jag har just bytt bort mina, och även om jag i gengäld fått en hel del annat att glädjas över, så kommer jag att längta till dess att jag får tillbaka dem igen.
Oönskat husdjur
för middagen, men kunderna har ännu inte kommit tillbaka från jakten, så vi
har inte så mycket annat att göra än att vänta. Jag börjar bli ganska
hungrig, men eftersom ingen mat kan serveras förrän alla är hemma riktar jag
istället in mig på mitt lilla hemliga förråd av nötter och torkad frukt. De
åtråvärda godsakerna ligger väl gömda i en resväska i vårt hus, skyddade
både från råttor och hungriga medmänniskor. Theo snusar sött, så jag smyger
in med en ficklampa och försöker göra så lite väsen som möjligt för att inte
väcka honom. Väskan står uppställd mot väggen. Jag tar tag i handtaget och
lyfter försiktigt upp den, när jag plötsligt, mellan väskan och väggen, får
syn på. en orm!
I ärlighetens namn ska det sägas att ormen ser ganska harmlös ut. Den är
ungefär en halvmeter lång och tre fingrar tjock, och den verkar väldigt loj
där den ligger halvt hoprullad intill väggen. Jag lyser lite med ficklampan
för att försöka se vilken färg den har, men får ingen riktig klarhet i det
svaga skenet. Det ser ut som någon sorts grå-svart nyans, men jag är inte
säker. Nå ja, harmlös eller inte, jag tycker ändå inte att den behöver bo
här i mitt hus. Ormen rör sig inte, så jag ställer långsamt tillbaka väskan
på sin plats och går sedan för att hämta Erik, som sitter vid det lilla
bordet bredvid baren och jobbar på sin dator. Men Erik har ingen lust att
vara min stora starka ormdödar-hjälte, utan säger bara att jag ska be någon
annan om hjälp. Sedan återgår han till sitt tangentbord.
Jag går ut i köket och frågar lite försiktigt vem som har lust att döda en
orm. Det blir genast fart på killarna. Bao tar kommandot. Han hämtar en
machete och säger åt de andra att följa med bort till Madames hus. Saint
letar rätt på sin ficklampa och en lång pinne och går med bestämda steg
efter Bao. Efter honom kommer Bertrand, Olivier, Yandia, och slutligen jag
själv. Väl framme vid huset visar jag bakom vilken väska jag hittat ormen.
Bao ber mig att hålla mig undan. Sedan ställer fem karlar upp runt väskan
och gör sig beredda. Jag själv står ute på verandan och hör dem tala lågt
till varandra: "Ser du den? Där! Där är den! Försiktigt!" En smäll när
macheten slår mot golvet. Sedan är allt tyst igen. Bao kommer ut med en
huvudlös orm liggande på machetebladet. "Det här kan vi använda att agna med
när vi fiskar," säger han glatt. Ormkroppen hamnar på marken utanför huset,
och Bao går tillbaka in för att hämta huvudet, som fortfarande har tungan
spelande utanför munnen. "Släng bort det," säger Saint. "Släng det i
floden."
När huvudet är borta hugger Bao av den yttersta svanstippen från ormkroppen
och slänger även den i vattnet. "De här ormarna gillar att vara i hus,"
berättar han kunnigt. "De äter ägg, så om man har hönor brukar de vara helt
hopplösa." Med de orden börjar gå tillbaka mot köket, med den återstående
mittdelen av ormen hängande över machetebladet. De andra följer efter, och
snart är jag ensam kvar igen. På golvet hittar jag några blodfläckar som jag
torkar bort med toapapper. Sedan plockar jag äntligen fram mina nötter, men
för säkerhets skull tittar jag en extra gång så att det inte ligger någon
mer orm bakom väskan. Det är en ologisk reaktion, jag vet, för det är inte
större risk nu än tidigare att träffa på ormar, men under den närmaste
veckan kommer jag att titta lite extra vart jag sätter fötterna.
En vanlig dag - del 2: Kocho
dag - del 1", om hur en helt vanlig dag kunde se ut i Berberati. Tanken var
sedan att det skulle komma en "del 2" om vardagen i Bangui och en "del 3" om
vardagen i Kocho. Men eftersom alla dagar är så olika har det har inte varit
helt lätt att sätta sig ner och sammanfatta hur en vanlig dag ser ut. Dock
har jag hela tiden haft det i bakhuvudet: har jag skrivit en "del 1" så
borde ju den åtminstone följas av en "del 2". Här kommer den nu alltså, en
beskrivning av hur en dag i Kocho kan se ut för mig:
Jag och Theo vaknar någon gång mellan fem och sex. Det är rena sovmorgonen
om man jämför med de flesta andra. Jägarna brukar vakna vid fyra eller halv
fem, för att kunna möta gryningen ute i bushen. De tidiga morgontimmarna är
viktiga för jakten eftersom det oftast är då man hittar färska spår att
följa. När jag och Theo äter frukost vid sex- halv sju-tiden har jägarna
alltså sedan länge lämnat campen. Frukosten består för Theos del av en stor
tallrik havregrynsgröt och ett par brödskivor med jordnötssmör. Själv håller
jag mig till en kopp kaffe eller varm choklad och några skivor bröd. Efter
tandborstning lämnar jag Theo till någon av killarna i köket. "Barnpojken"
Georges är nämligen sjuk och har varit i Bakouma sedan en månad tillbaka.
Det är tråkigt, men som tur är så är det inte svårt att hitta frivilliga
barnvakter. Theo är allas lille maskot. Nu är dessutom farmor här, och hon
spenderar mer än gärna många timmar varje dag med det hittills enda
barnbarnet.
Själv sätter jag igång med att organisera dagens arbete. Jag letar reda på
Housseini, som är arbetsledare för alla som arbetar med bilar, husbyggen,
väghuggande och liknande, för att gå igenom med honom vad som behöver göras
under dagen. Kanske är det ett tak som läcker, några extra stolar som
behöver byggas, ett golv som behöver målas om eller en bil som behöver en
genomgång innan den skickas ut till Bakouma för att köpa maniok. (Om Erik är
hemma och inte jagar är detta hans arbete, men när han inte har tid och
möjlighet är det jag som gör det.)
När jag och Housseini är färdiga går jag vidare till köket. Saint, kocken,
presenterar dagens meny och jag har för det mesta inga invändningar. Vi
pratar lite om vad mer som behöver göras i köket och campen. Kanske ska
någon kund komma tillbaka från fly camp, kanske behöver det göras en lista
på beställningar att skicka till Bangui. Varje gång som det kommer kunder
med flyg från Bangui skickas nämligen också färskvaror: smör, ost, ägg,
frukt, grönsaker, osv, men för att detta ska fungera måste vi förstås tala
om vad vi behöver.
Så lämnar jag köket och går till kontoret, för att ta tag i mina egna
arbetsuppgifter. De första timmarnas arbete går ofta till att läsa och svara
på mejl, från kunder, försäljningsagenter och andra. Sedan kan det handla om
bokföring, upprättande av nya arbetskontrakt eller kanske löneutbetalningar
(som egentligen ska skötas av den personalansvarige, men han har visat sig
vara ganska dålig på matte, så jag behöver hjälpa honom att räkna ut
semesterersättning, 3-procentiga OCSS-avdrag, osv). Någon gång mellan nio
och tio kommer Theo. Han har då ätit mellanmål, och det är dags för en liten
sovstund innan maten. Jag lägger honom och han brukar somna ganska fort.
Sedan fortsätter jag arbeta fram till tolvtiden, då det är dags för lunch.
Ibland kommer jägarna hem mitt på dagen, och då får jag och Theo sällskap
vid matbordet, ibland har de med sig matsäck och äter ute i bushen. Oavsett
vilket är lunchen ett skönt avbrott då man får ta det lite lugnt under
dagens varmaste timmar.
Efter maten återstår ett par timmars arbete innan det är dags att börja göra
sig i ordning inför kvällen. När det mörknar, runt halv sex, får Theo bada
och äta kvällsmat så att vi hinner lägga honom innan det är dags för middag
med kunderna. Jägarna brukar komma hem någon gång i skymningen, med eller
utan jaktbyte. Efter en välbehövlig dusch samlas alla i baren för en drink
och lite tilltugg. Två lägereldar hjälper till att skapa rätt stämning, en
alldeles utanför taket som täcker baren och matbordet, och en andra ute på
klipporna i floden. Middagen brukar serveras runt klockan åtta. Det är
alltid trerätters, med vin om gästerna vill ha det (vilket de flesta vill),
och, för att göra bilden av den afrikanska safarin komplett: servitörer i
vit skjorta och bakgrundsmusik bestående av en brusande flod och kväkande
grodor.
Framåt halv tio brukar maten vara uppäten, och en efter en tackar för sig
och går till sängs. På vägen hem till mig passerar jag genom köket, tackar
kocken och de övriga för kvällen och ger eventuellt någon kommentar om vad
som kan förbättras till nästa gång. Väl hemma tackar jag också Doungouss,
som suttit och vaktat Theo medan vi ätit. Doungouss går hem till sig och jag
och Erik går och lägger oss. Om vi låter bli att tända lampan i sovrummet
brukar vi klara oss utan att få in alltför mycket flygande nattdjur, och kan
då låta bli att stänga in oss under det varma myggnätet. Ibland hörs
slamrande utifrån verkstaden om någon av jaktbilarna behöver repareras, men
för det mesta somnar vi till ljudet av kväkande grodor, spelande syrsor och
enstaka ylanden från hyenor. Någon gång under natten kommer Theo att vakna
och vara kissnödig, men fram till dess är det bara att sova. God natt.
