Safari

Det var mycket tjat på den här bloggen ett tag om att Theo snart skulle lära
sig gå. Sedan hände inte så mycket och det fanns därför inte något mer att
säga om detta ämne. Men nu, nu går han faktiskt, alldeles på egna ben, och
plötsligt inser jag att det där med att behöva flytta undan alla ömtåliga
saker som finns inom räckhåll är en högst befogad åtgärd. Idag fick vi sätta
upp en grind för att stänga av vägen in bakom bardisken, och några prydnader
som hänger på väggarna behöver flyttas upp för att inte riskera att braka i
golvet.

Igår var Theo dessutom ute på ett eget litet äventyr. Tillsammans med sin
farfar, som är här i Kocho sedan ett par dagar, åkte han för att hälsa på
pappa i Ngoy. De var borta hela dagen, och enligt rapporter från farfar var
Theo på strålande humör från början till slut. När han fick syn på pappa
klappade han i händerna av glädje! På vägen hem somnade han i bilen, för att
sedan vakna och inte vilja somna om förrän klockan tio på kvällen. Vilken
dag!

Det är varmt. Varmt, varmt, varmt och fuktigt. Jag tycker egentligen inte om
att klaga på värmen, att klaga på vädret över huvud taget, men just nu är
det faktiskt i värsta laget. Kanske framför allt för att det inte borde vara
så här nu. Vi är bara i mitten av februari. Det borde fortfarande vara
torrt, med heta dagar och kyliga nätter, men istället har det redan nu
slagit om till riktigt marsväder. Redan klockan åtta på morgonen är huden
fuktig av svett, och på kvällen när man ska lägga sig är det så varmt att
man sover utan täcke, utan kläder, helst utan myggnät också. Theo har svårt
att sova. Han ligger och snurrar runt, runt, runt, och han är ännu för liten
för att man ska kunna förklara för honom att ju mer han rör på sig, desto
varmare blir han. Som tur är har vi en liten batteridriven fläkt som en
amerikansk kund hade med sig hit förra året, och sedan lämnade här. Första
gången jag såg den skrattade jag åt den. Nu är jag tacksam att vi har den.

Vi får mejl från Sverige som berättar om en rekordkall vinter med massor av
snö, och det är faktiskt inte utan att jag blir lite avundsjuk. Minusgrader
och snötyngda granar, det låter lockande där jag sitter på mitt kontor,
fläktar mig med en liten pappersbit och lyssnar på regnfågelns eviga sång:
"It-will-rain. It-will-rain." (Tre korta toner i nedåtgående skala, som
repeteras om och om igen tills jag allvarligt börjar fundera på hur mycket
mer som behövs innan jag blir alldeles galen.) Men även om det egentligen
inte är dags för regn så önskar jag att fågeln faktiskt hade rätt. Eftersom
det ändå hänger i luften kan det lika gärna komma, så kanske den här
tryckande värmen lättar lite. Det är bara att hoppas. Och tills vidare är
det bara att stå ut. Försöka ignorera. Vara tacksam att man i alla fall har
vatten i obegränsad mängd. Och kanske hoppas lite på att det ligger kvar i
alla fall lite snö när vi landar i Sverige om en månad.

Idag kommer en gästblogg från Angela Collin, apropå mitt senaste inlägg om
faror i vardagen. Uppenbarligen går man inte säker ens i trygga Sverige.
Eller vad sägs om följande varning:

Måste bara svara lite snabbt på ditt blogginlägg och samtidigt ge dig en
varning. Bäst är om du inte kommer till Sverige i år. Jag har nämligen hört
att det finns flera livsfarliga djur i den svenska faunan. Till att börja
med har vi den livsfarliga getingen. Det är inte säkert att du reagerar på
första sticket, men vid tredje sticket kan du drabbas av en mycket svår
allergichock och i värsta fall dö. Likadant är det med den svenska huggormen
som lurar bland stenar och högt gräs. Med andra ord, den svenska "idylliska"
sommaren med barfota barn som springer på ängarna är alltså inget annat än
bedrägeri och lurendrejeri för att få turister. Och som inte det vore nog. I
Sverige finns även den beryktade (el kanske snarare hemliga) fästingen. Ett
litet spindeldjur som vid en vanlig skogspromenad eller när du går i
dikeskanten kan krypa in under dina kläder, bita sig fast och spotta ut
sjukdomar som borrelia och en typ av hjärnhinneinflammation, sjukdomar som
du, om du har otur, kan få livslånga besvär med. Och på Grönland har jag
hört att de har isbjörnar.. Det konstigaste av allt är att de flesta
svenskar väljer att stanna kvar i allt det här. ;-)

Jag får mejl från en amerikansk kund, som är uppenbart oroad. Han ska komma
hit om ett par veckor, men nu har hans bror skrivit till den amerikanska
ambassaden och frågat om säkerhetsläget i landet, och svaret har han sedan
skickat vidare till vår kund tillsammans med följande kommentar: "Kan du
inte åka och jaga på ett mindre riskabelt ställe? Står jag med i ditt
testamente?" Några timmar senare kommer ytterligare ett mejl från samme
kund. Denna gång har han skrivit till en annan instans för att fråga om
vilka hälsorisker man utsätter sig för genom att resa till RCA, och vilken
möjlighet det finns till sjukvård om något skulle gå snett. Kunden ber mig
läsa igenom all information och ge min syn på saken.

Och jag läser. Jag läser om amerikaner som blivit tvungna att betala
gigantiska summor i mutor till centralafrikanska myndigheter. Jag läser om i
det närmaste ofarbara vägar och om rebeller som härjar i landet. Jag läser
om flugan som lägger ägg i kläder som hänger på tork, vilket kan orsaka en
böld innehållande en liten larv på den människa som sedan tar på sig
kläderna. Jag läser om brottslighet i Bangui, om malaria och bilharzia, om
harmattanvinden som tar med sig damm från Sahara och orsakar astma, om
Hepatit och HIV, om livsfarliga ormar och om en i det närmaste obefintlig
sjukvård.

När jag är färdig är jag alldeles matt. Handlar allt detta verkligen om mitt
hemland? Jag läser en gång till, och börjar gå igenom alla varningar, en
efter en, för att sedan försöka skriva ett lugnande svar. Och medan jag
läser så inser jag att det allra mesta faktiskt är sant. Mutor, malaria,
ofarbara vägar och bölder med larver i, allt detta existerar i RCA. Allt
detta är på sätt och vis en del av min vardag. Men det är just detta, detta
lilla ord, som jag saknar när de svarta bilderna målas upp. Vardag. Jag
lever inte i en katastrof. De flesta människor i RCA lever inte i en
katastrof. Sjukdomar, brottslighet och parasiter existerar i allra högsta
grad, men det är något man lär sig att leva med. För det stora antalet
människor är det trots allt ingenting som färgar hela livet svart. Man lär
sig helt enkelt att hantera de problem som finns. Så är det överallt.

Till exempel: I Sverige lär man sig att se till att strumporna är torra
innan man går ut i kylan en kall vinterdag. Här lär man sig att skaka ur
skorna innan man tar dem på sig, för att tömma ut eventuella skorpioner och
andra otäcka smådjur. I Sverige lär man sig att inte gå på alltför tunn is.
Här lär man sig att man inte ska bada i stillastående vatten. I Sverige lär
man sig att se sig om åt båda hållen innan man går över gatan. Här lär man
sig att alltid ha med sig vatten när man ska ut och åka - ifall det skulle
hända något så att man blir fast på vägen. I Sverige lär man sig att betala
parkeringsavgift och att inte köra mot rött. Här lär man sig vad man ska
säga till vägpoliserna för att slippa betala "böter" som ska finansiera
polisens senare besök på baren.

Faror och problem finns det överallt. Kanske finns det mer i den här delen
av världen. Och visst är det så att de människor som verkligen utsätts för
brott, som är sjuka och inte lyckas få någon vård, lever i en fruktansvärd
verklighet. Men jag vill ändå med bestämdhet hävda att det här, lika mycket
som i Sverige eller någon annan del av världen, finns en alldeles vanlig
vardag där man lärt sig att leva med just de utmaningar som man här kan
ställas inför. Det handlar i grund och botten om att anpassa sitt liv, att
lära sig att hantera den verklighet som man lever i. Att skaffa sig vanor i
vardagen som gör att man, så långt det går, undviker farorna och problemen.
Och när man väl gjort det får man lyfta blicken och lära sig att se på allt
det vackra som finns runt omkring, istället för att stirra sig blind på de
hotande svarta molnen vid horisonten.
 

Vissa dagar känns det som att man aldrig borde ha gått upp. Det hade varit
bättre att ligga kvar i sängen och låta timmarna passera, och hoppas att
morgondagen har något bättre med sig. Idag är en sådan dag. Klockan är bara
nio på förmiddagen, men ett antal saker har redan gått fel.

Det börjar med att jag igår kväll glömmer att säga till i köket om att Fred
har bett att få en termos med te till sitt hus när de väcker honom på
morgonen. När jag sent omsider kommer på mitt misstag är det förstås redan
för sent. Fred har för länge sedan vaknat och är redan ute på jakt
tillsammans med kunderna. Jag går upp och äter frukost tillsammans med Theo,
och när jag säger till i köket om att Fred i fortsättningen ska ha te på
morgonen precis som de andra kunderna, så får jag veta att Ali helt enkelt
struntat i den obligatoriska tebrickan utanför varje kunds hus den här
morgonen. Jag frågar varför och får till svar att kunderna ju lika gärna kan
dricka sitt te vid frukostbordet.

Sedan kommer en bil från Ngoy. Någon idiot där har reglerat gasen till
kylskåpet fel så att en hel gastub har tagit slut på fyra dagar! De behöver
en ny. Dessutom kommer en lång beställningslista från köket. Bland annat
behöver de vinglas, för de har slagit sönder tre stycken. Vi har redan
dåligt med vinglas, och när jag frågar i köket om vi kan avvara något får
jag veta att det även här har slagits sönder fyra stycken de senaste
dagarna. Fortsätter det så här får vi snart dricka vin i champagneglasen.

Jag öppnar mejlen och ser att en kund har avbokat i sista minuten. Han har
blivit kallad som vittne till en rättegång och kan därför inte komma ifrån.
Att hitta en ersättare som kan komma med endast två veckors varsel är i det
närmaste omöjligt. Sedan ringer jag till svärföräldrarna i Berberati och
frågar om de hört något om lastbilen som är på väg hit, men även där är det
problem. Igår eftermiddag var bilen i Alindao, vilket betyder att den borde
ha kommit fram till Kongbo innan kvällen, men chauffören har inte ringt.
Ingen vet någonting alltså. Dessutom frågar jag om de hört något från Eriks
syster i Bangui, för jag har inte haft kontakt med henne på flera dagar. Då
får jag veta att mejlen inte fungerar i Bangui. Vill vi något måste vi
alltså ringa, och de är inte billigt!

Sedan kommer tre personer och klagar på att dricksen från kunderna inte
delats rättvist mellan de anställda. Detta är bara en fortsättning på ett
problem som började redan i förrgår. I stort sett varenda anställd - utom de
som tagit de stora pengarna - har kommit och klagat. Egentligen kan jag inte
göra något. Dricksen ges från kunderna till de anställda, och jag har
ingenting med det att göra. Det är de själva som måste bestämma hur den ska
delas upp. Men ingen köper det argumentet. De vill att jag ska bestämma, och
jag upprepar än en gång det jag sagt till alla andra: Om det skrivs ett
papper som undertecknas av majoriteten av alla anställda, där de ger mig
rätt att bestämma hur dricksen ska fördelas, då ska jag ta hand om det.

Egentligen finns det ännu mer saker som inte går som de ska idag, men jag
ska sluta skriva nu. Sluta klaga och försöka göra något bra av dagen
istället. Hur är det man säger? Man har det inte värre än man gör sig.
 

På lördag morgon ringer Erik från Ngoy och säger att de inte har fått någon
ost. Skulle vi kunna skicka det med en motorcykel? Jag går och säger till
arbetsledaren Housseini att en motorcykel ska vara klar att åka till Ngoy så
snart som möjligt. Sedan går jag vidare till köket och ber dem att packa en
kylväska med ost. Efter någon timme är allt klart för avfärd. Eddy, en av
våra mekaniker, kör motorcykeln, och Housseini följer med som sällskap. Att
köra till Ngoy tar ungefär två och en halv timme, så de bör kunna vara
tillbaka framåt eftermiddagen.
Strax efter lunch kommer Erik Nyman hem efter att ha hängt upp ytterligare
några leopardbeten, och han meddelar att han hittat motorcykeln ungefär
halvvägs mellan Kocho och Ngoy, med punktering på det bakre däcket. Eddy och
Housseini har han inte sett till. Jag antar att de fortsatt till fots, så
jag blir inte särskilt orolig, men vi skickar i alla fall en bil för att
hämta upp motorcykeln och sedan fortsätta till Ngoy och ta med sig de båda
männen hem. Några timmar senare ringer Erik och bekräftar att Eddy och
Housseini just kommit fram till Ngoy. Jag säger att vi redan skickat en bil
för att hämta dem, så allt är under kontroll.
Sent på kvällen kommer bilen tillbaka till Kocho, med motorcykeln fastbunden
på flaket. Jag tittar förvånad på bakhjulet. Det är inte bara punkterat,
utan hela fälgen är böjd. Jag frågar vad som hänt, och det är Jean,
chauffören som kört bilen, som svarar:
"Jo, madame, på vägen tillbaka träffade vi på några lejon på vägen. Det var
fyra stycken, och de var jättestora! Ännu större än det som kunden sköt i
förra veckan! De stod mitt på vägen och bara tittade på bilen, så jag
stannade. Då började de komma mot oss, och jag backade undan för att inte
vara i vägen för dem. Jag backade och backade, men så kom jag emot ett träd,
och då tog det stopp. Jag försökte varva motorn för att skrämma bort
lejonen, men de flyttade inte på sig. De bara stod där och stirrade. Jag
försökte köra framåt igen, och då backade de en liten bit, men sedan kom de
emot oss än en gång. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade inget
annat val än att stanna bilen och vänta. Till slut gick de lite vid sidan av
vägen, så att vi kunde köra förbi. Sedan åkte vi raka vägen hem."
Jag tittar på Jean, tittar på motorcykelhjulet, och så på Jean igen. Hjulet
ser uppenbarligen ut att ha fått en rejäl smäll, och Jean är fortfarande
lite skakis efter upplevelsen.
"Hur snabbt backade du?" måste jag fråga. "Kom lejonen springande emot dig?"
"Inte särskilt snabbt," säger Jean undvikande, "men vi höll på länge. Fram
och tillbaka, jag backade och körde framåt, backade igen och körde framåt.
Det var en riktig fars. De ville inte släppa förbi oss!"
Det finns inget mer jag kan säga. Utifrån allt jag sett och hört hittills om
lejonen i vårt område har jag mycket svårt att tänka mig att de var ute
efter att anfalla bilen eller hindra den från att åka förbi. Förmodligen var
de bara lite nyfikna, men de hade aldrig kommit hela vägen fram, aldrig på
allvar utgjort ett hot mot Jean och hans passagerare. Jag låter Jean
fortsätta att lasta av motorcykeln och går för att fråga Housseini vad som
egentligen hänt. Han skrattar lite.
"Jean var livrädd," säger han. "Han backade rakt in i trädet utan att tänka.
Men de där lejonen, vad hade de kunnat göra oss? De var hur lugna som
helst."
I slutänden är ingen större skada skedd. Att Jean är nervös av sig visste vi
redan. Motorcykelhjulet går säkert att fixa. Men det finns en sak som jag
undrar över: Varför händer det så ofta att lejonen visar sig just för dem
som är mest rädda för dem? Det skulle jag gärna vilja veta.

Den femte februari fyller jag 25 år. Jag vaknar strax innan det ljusnar och
känner att jag är på gott humör. För en gångs skull minns jag inte vad jag
drömt, men det måste ha varit något bra eftersom jag är så glad. Theo, som
ligger bredvid mig i sängen, är också på väg att vakna. På Eriks plats
ligger en resväska, som skydd för att inte Theo ska ramla ner på golvet.
Erik själv är i vår fly camp Ngoy och jagar tillsammans med en kund.
Förutom Erik finns det ingen här som vet om att det är min födelsedag idag.
Vissa kanske tycker att det låter tråkigt. Själv tycker jag att det är
ganska skönt. Jag har ändå ingen lust att ställa till med födelsedagsfest
tillsammans med våra kunder, utan föredrar att skjuta upp firandet till ett
annat tillfälle, när jag kan vara tillsammans med vänner och familj. Till
exempel har jag och min yngsta syster redan bestämt att vi ska gå ut och
fika och fira våra födelsedagar gemensamt när jag kommer till Sverige. (Jag
längtar redan Elise.)
Theo sträcker på sig i sängen och kommer emot resväskan. Jag kan nästan höra
förvåningen i hans röst när han säger: "Pappa?" Det är fortfarande mörkt, så
vi tänder ficklampan och ligger och myser en stund. Jag öppnar grattiskortet
som mormor skickat med från Sverige. (Så klart att jag väntat till rätt dag
mormor!) Sedan är det dags att gå upp. Ingen varm choklad på sängen alltså,
men däremot frukost på ett av de vackraste ställena på jorden. Medan jag
dricker mitt kaffe och äter en hembakad "pain au chocolat" tittar jag ut
över Kochofloden, där den uppgående solen glittrar i det forsande vattnet
och dimslöjorna långsamt lättar.
Familjen ringer från Sverige och sjunger och hurrar, och jag blir väldigt
glad! När jag öppnar mejlen får jag en massa fina grattishälsningar. Tack
till er alla! Det värmer ända in i hjärtat.


Så är det dags att ta tag i dagens arbete. Föregående dag har vi fått upp
sju nya kunder, och eftersom planet som flyger hit våra gäster från Bangui
kan ta max åtta passagerare eller motsvarande vikt i bagage, har vi blivit
tvungna att beställa upp ett extra plan idag med frukt, vin och färskvaror.
Planet beräknas ankomma till vår lilla landningsbana runt halv nio, så strax
före åtta tar jag bilen och åker för att möta det. Med mig har jag Theo,
samt fyra killar som ska hjälpa till att bära.Vi kommer upp till flygplatsen
i god tid och får sitta och vänta i nästan en halvtimme innan planet landar.
Piloten, en alkoholiserad sydafrikan som trots sin svaghet för sprit är en
av de bästa bushpiloterna jag känner till, är på gott humör. Vi lastar ur
och byter några ord innan han fortsätter sin flygning mot Bria, Sam-Ouandja,
Birao och slutligen tillbaka till Bangui. Själva kör vi hem till Kocho med
en fullastad bil. Vi får köra långsamt eftersom vi har en hel del ömtålig
last, och Theo hinner bli ordentligt hungrig och trött innan vi är framme.
Jag äter lunch tillsammans med Fred, en av de nyanlända kunderna, som valt
att stanna i campen idag istället för att åka ut och jaga. Egentligen är han
ingen riktig jaktkund, utan en av våra försäljningsagenter som kommit hit
för att få se stället med egna ögon. Det är tydligen mycket lättare att
sälja safaris om man kan tala om för kunderna att man själv varit på plats
hos safarioperatören, ett argument som de flesta försäljningsagenter
använder för att bli bjudna på några gratis veckor i bushen. Detta är nog
sant, men jag misstänker att de flesta agenter inte kommer enbart i syfte
att bli bättre försäljare. Tre veckors vistelse med helpension i en
safaricamp, utan något egentligt arbete att utföra, är helt klart också en
billig semester.


På eftermiddagen har jag två resor att organisera. Den första är till Erik i
Ngoy. Ungefär en fjärdedel av allt som kommit upp med planet ska skickas
till honom och hans kunder. Dessutom ringer Erik ungefär femtioelva gånger
för att be om ytterligare saker. Listan är till slut ganska lång: handduk,
skofett, en extra bössa och skott, müsli, en pajform, kaffe, te, socker,
rött vin, vitt vin, amöbamedicin, maskmedicin, loperamid, några plastburkar.
Choklad glömmer han att be om, men det vet jag att han vill ha, så jag
skickar med litegrann.
Den andra resan är lite längre. Det är vår chaufför Ibrahim som ska åka ut
till Kongbo för att möta lastbilen som är på väg hit. Där ska han betala för
2400 liter diesel som ska fyllas i en tank på lastbilen. Sedan ska han ta en
del av lasten och köra den tillbaka hit. Jag förklarar noggrant hur de ska
skriva en lista på exakt vad som lastas över från lastbilen till pick-upen,
så att de två chaufförerna inte kan skylla på varandra sedan om det visar
sig att någonting saknas. Tyvärr är det något som ständigt händer här. Man
lastar tjugo säckar cement, men bara arton kommer fram, och när man frågar
chauffören, som rimligtvis borde vara ansvarig för lasten, så har han alltid
hundra olika ursäkter till varför de där två sista säckarna inte längre
finns. Det finns ingenting man kan göra för att helt undvika detta problem,
men man kan i alla fall försöka minska det så mycket som möjligt genom
kontrollsystem, packlistor, osv.


När allt äntligen är färdigt, när bilen till Ngoy har kommit iväg, när
Ibrahim har fått sin handkassa på två och en halv miljon (40000 svenska
kronor, som han för övrigt föredrar att förvara i en plastpåse eftersom det
drar minst uppmärksamhet till sig.), när spåraren Fernand har varit och
lämnat ett kuvert med pengar att skicka till hans fru i Bria och när
Barthelemy, som vill sluta arbeta, har fått sin lön, då är det redan mörkt.
Jag badar Theo och ger honom kvällsmat innan det är dags för honom att lägga
sig. Han somnar snabbt, och jag duschar och klär upp mig lite lagom mycket
inför kvällen.
Gästerna vid min hemliga 25-årsmiddag är en brokig skara med en sak
gemensamt: jakten. Jag är den enda kvinnan. Sedan har vi CAWA:s två
jaktguider, Anton från Sverige och Nicolas från Frankrike. Erik Nyman, som
går sitt första år som lärling för att bli jaktguide, har tillbringat dagen
med att hänga upp leopardbeten men har lyckats tvätta av sig lukten av
rutten babianmage så att han kan sitta tillsammans med oss andra utan att
skämmas. Nicolas kund, Michael, kommer från Texas och är en sådan som får en
att inse att de fördomar man har om amerikaner kanske trots allt är
befogade. Han pratar oavbrutet om sig själv, sitt land och sina jakter. ("I
tell ya what. I went to this elephant hunt in Mou-zam-bique, and there we
saw this hu-u-uge herd of elephants, I mean, they must have been like one
hundred, and I mean, we saw them just at the border to Tanza-ania where they
were crossing this river, and it was just ama-a-azing to see these animals,
I mean, there must have been ten new world records in that herd.") Antons
kunder, José och Marcelo Sodiro, är mer lågmälda. De kommer från Argentina,
där de driver ett eget safariföretag. José, den äldre av de båda, slänger då
och då ur sig en kommentar om att kvinnor bara är till besvär. Dock säger
han det på ett trevligt sätt, och jag tycker ändå att det finns något
sympatiskt över honom. Fred, försäljningsagenten som jag tidigare åt lunch
med, har stuckit in servetten under skjortkragen, som en haklapp. Han
dricker flera glas whisky till maten, trots att han berättat att hans läkare
förbjudit honom att dricka alkohol. Slutligen, bredvid mig, sitter Adam,
ännu en försäljningsagent på gratissemester. Han är amerikan men uppvuxen i
Tanzania, har ett eget safariföretag där sedan många år tillbaka men har på
senare år mer och mer börjat arbeta som reseagentur snarare än
safarioperatör.
Maten serveras, och först ut är förrätten, bestående av tonfiskfyllda
tomater. Nicolas har sedan önskat tartarbiff till varmrätt, men ingen av oss
andra är sugna på rå köttfärs, så det blir stekta biffar istället. Nicolas
ser lite besviken ut när även hans mat kommer in välstekt, men han säger
ingenting. Till efterrätt har kocken av en lycklig slump bestämt sig för att
göra gräddtårta. Jag ler lite för mig själv och blåser ut ett imaginärt
tårtljus innan jag börjar äta. Tårtan är fräsch, med en lätt smak av citron,
och jag njuter lite extra eftersom Michael, amerikanen, har tackat för sig
och gått och lagt sig, och därmed lämnat plats för lite behaglig tystnad.
Alla är trötta efter en lång jaktdag, och klockan halv tio bryter vi upp. På
väg hem till mig passerar jag genom köket, och i förbifarten tackar jag
Jaques, kocken, för födelsedagstårtan. "Vem fyller år?" frågar han. Jag ler
lite och pekar på mig själv. "Ah," säger Jaques och skrattar till. Mer än så
behöver inte sägas.
Min syster ringer från Island, och ett alltför långt samtal med henne, med
tanke på vad det kostar att prata på satellittelefonen, blir en perfekt
avslutning på min fina 25-årsdag. När jag lägger mig är jag på lika gott
humör som när jag vaknade. Kan det bli mycket bättre än så? Jag tror inte
det.
 

Så var biljetten till Sverige bokad och klar. Den 18 mars åker jag och Theo
från Bangui, via Tripoli i Libyen, till Paris. Vi sover en natt i Paris och
fortsätter till Arlanda och Sverige den 19. Sju veckor kvar i RCA för den
här gången. Alldeles för kort tid, och samtidigt alldeles lagom. Även om det
här är den plats jag allra helst vill vara på så vet jag att min gravida
mage kommer att vara alldeles färdig att resa härifrån i mitten av mars,
till ett ställe där vägarna inte är gropiga, där luften inte klibbar av
värme och där Theos badvatten inte behöver hämtas upp ur floden med en hink.
I sju veckor till ska jag njuta av detta liv, sedan tar ett annat vid, och
jag vet att jag kan älska båda.