Safari

Efter att ha tröttnat på både duplo och trummor smiter Theo in på kontoret och river ut alla pärmar på de två lägsta hyllorna i min bokhylla. När jag plockar tillbaka dem faller blicken på en smal grå pärm. På ryggen står det: "CAWA 05-06: ANSTÄLLDA & BOKFÖRING". Jag öppnar den och ögnar igenom innehållet. Bakom fyra färgglada flikar, en blå för anställningskontrakt, en orange för lönespecifikationer, en grön för bokföring och en röd för kvitton, sitter ett femtiotal papper insatta. Detta är i stort sett allt pappersjobb som gjordes under företagets första år. Det enda som tillkommer är en rapport på ca 20 sidor som lämnades in till Eau & Forêt, och som sedan låg till grund för vår ansökan om att få hyra ett jaktområde och börja arrangera safaris. Jag ler lite. Vi har fortfarande ingen enorm kontorsavdelning, men mängden papper som produceras varje år har ändå ökat väsentligt. Bara anställningskontrakten fyller numera två stora pärmar varje säsong.

Jag bläddrar i den lilla grå pärmen och minns det första årets anställda: Baba, chauffören, som alltid drog med handen över huvudet när han blev generad. Hervé, som skröt om sin styrka och ville jobba med släggan och slå sönder de största stenarna när vi byggde vägar. Juslin, som tvärt om alltid drabbades av yrsel eller bråck så snart det var dags att utföra något tungt arbete. Patrice, som inte ville tilltalas med det respektfulla ”papa” trots att han var äldst, men som var tacksam att han, av samma anledning, slapp att laga mat åt oss andra, en uppgift som annars cirkulerade mellan deltagarna i vår knappt tio man starka grupp.

Av det första årets anställda finns två fortfarande kvar i företaget: Lido och Housseini. Ibland pratar jag med dem om ”den gamla goda tiden”, tiden då vi åkte runt och högg vägar och sedan satt runt en eld under stjärnorna på kvällen och inte hade någon annan att tänka på än oss själva. Jag har, som jag sagt tidigare, svårt att hitta saker att skriva om när jag är här i Sverige. Kanske ska jag berätta om den här tiden, kanske ska jag ta er med till hur allt började…

Det är inget nytt att barns uppfattning om saker som sker i deras omgivning ibland skiljer sig markant från hur vi vuxna uppfattar samma företeelse, och vem som egentligen har rätt kan vi inte alltid vara så säkra på. Tack vare Theo och min sexårige kusin har jag på detta sätt fått veta att Axel gillar att härma olika djur:

Det är bara några dagar efter att vi kommit hem från BB. Axel ligger på sängen och skriker och viftar med armar och ben. Jag pratar lugnande med honom, men Theo fattar direkt, på sitt eget sätt, vad det är frågan om. Han börjar slå sig på bröstet och ropa: ”Aaaah!”. Brorsan leker ju gorilla, och då ska man inte vara sen att haka på!

Ett par veckor senare är en av mina fastrar och hälsar på oss tillsammans med sina barn. Än en gång ligger Axel och gråter, och på inandningen gör han ett skorrande snarkljud, varpå min kusin fascinerat utbrister: ”Lyssna, han leker gris!”

Undrar just vilket djur det blir härnäst.

Lördagen är den dag då Erik äntligen ska komma hem. Han flög från Yaounde i Kamerun redan i tisdags och har därefter varit på väg med bil från Paris. På vägen har han träffat en del personer för jobbets räkning, men enligt programmet ska han kunna vara i Örebro på lördag eftermiddag. Theo vaknar tidigt. Han är speedad, trots att han rimligtvis inte borde kunna förstå vad som är på gång. Vi går upp för att äta frukost, och sätter på radion lagom tills dagens första sändning börjar med en väderleksrapport klockan sex, och det vi ser genom fönstren bekräftar vad meteorologen omständligt läser upp: det kommer att bli en blåsig dag.

Jag har städat. Igår hade jag en vän här som hjälpte till att dammsuga och leka med Theo, och det ser ovanligt rent ut i lägenheten. Lite för mycket ordning och reda, tycker Theo, och avhjälper snabbt detta genom att slänga ut alla plastburkar på köksgolvet och därefter ta skorna från skohyllan och lägga dem i en hög på tröskeln mellan hallen och vardagsrummet.

Jag får för mig att jag ska plocka lite blommor och ställa på bordet. Dessutom vore det ju skönt att komma ut lite, det dåliga vädret till trots. Jag packar en liten matsäck, stoppar ner Axel i vagnen och klär Theo i full regnmundering. Ståbrädan hakas fast på vagnen, och så bär det iväg. Vi tar vägen mot Varbergaskogen, och det går riktigt bra i ungefär tre hundra meter. Theo ropar ”hooo” i blåsten och vi ser en fågel som drar upp en fet daggmask ur jorden, bara för att överge den just när han ser ut som han tänker börja smaska på den. Kanske kom vi för nära.

Sedan vill Theo gå själv, och det kan han ju få göra, även om vår gånghastighet därmed minskar till ungefär en tiondel. Jag passar på att plocka mina blommor medan han vandrar på i sin egen takt, med de stövelbeklädda fötterna i Charlie Chaplin-ställning. Efter ytterligare tre hundra meter kommer vi fram till en jättestor vattenpöl. Där måste vi stanna! Uppenbarligen behöver ett barn inte lära sig att vattenpölar är roliga lekplatser. Den instinkten måste finnas naturligt i deras arvsmassa. Theo plaskar runt ett bra tag och får lera i ansiktet, och jag ger upp tanken på Varbergaskogen. Detta är ett tillräckligt stort äventyr i sig.

Att sedan äventyret slutar med ett framstupa fall rakt ner i asfalten är inte så mycket att göra åt. Inte spelar det så stor roll heller. Axel har vaknat och gråter lite, och det är hur som helst dags att börja dra sig hemåt. Men nu vill Theo inte gå själv längre. Stå på ståbrädan vill han inte heller, och jag får fortfarande inte lyfta honom efter snittet. Efter lite krånglande kommer vi på att han kan sitta på ståbrädan, och så påbörjar vi den dryga halvkilometern hem, med Axel på allt sämre humör där nere i vagnen och Theos stövlar släpande i asfalten. I en lekpark ett stenkast hemifrån äter vi vår matsäck. Det är kallt, och blåsten har tagit i ännu mer, men har man med sig fika ut så har man… Sedan går vi hem. Lite blommor fick vi med oss i alla fall. Det blir en fin bukett i köket.

Erik ringer och säger att han blir lite sen. Han kommer nog inte förrän framåt midnatt. Jag hade anat det men har ändå hoppats på att det ska bli tidigare, så det är inte utan att jag blir lite rastlös. Vad ska vi göra hela eftermiddagen nu då..? Jag städar lite till, och chansar sedan på att skicka iväg ett sms för att fråga om en vän som bor alldeles i närheten vill komma förbi på lite te och äppelkaka. Det vill hon.

När min vän har gått hem till sig igen bestämmer sig tydligen mina älskade barn för att det nu är dags för mig att genomgå det slutgiltiga testet för en ensam mamma. De lägger upp det bra. Först börjar Theo göra en massa ljud så att Axel omöjligt kan somna, trots att han är dödstrött. Axel blir mer och mer stirrig och gråter högljutt, vilket bara triggar Theo till att låta ännu mer. Det bankas och hojtas och trummas, allt på en gång. Axel lugnar sig ett litet tag och jag lägger honom i sängen för att laga kvällsmat, men jag hinner knappt börja förrän han meddelar att han känner sig väldigt övergiven och kräver att jag lyfter upp honom igen. Ibland kan jag låta honom skrika, men just ikväll är det illa. Det går helt enkelt inte. Axel dricker lite mjölk, gröten kokar, äggen måste tas bort från värmen och Theo skriker för att han inte får sitta i stolen… jag gör så gott jag kan men till slut blir det lite kaos och Theo äter gröt med fingrarna och slänger hälften på golvet medan Axel vägrar att låta sig tröstas utan bara skriker mer och mer...

På något sätt lyckas jag duscha av Theo den värsta lingonsylten och få dem båda i säng. Så ligger jag där med den lille pojken på min ena arm (han har äntligen somnat men jag vågar inte lägga bort honom) och den store med huvudet på min mage. Klockan är tio och när jag börjar sjunga godnattsång tänker jag att nu är det ganska stor risk att jag också somnar. Sedan ringer Erik. Klockan är kvart i tolv och han står utanför dörren och undrar om jag tänker släppa in honom. Lite yrvaken tumlar jag upp med Axel på armen, och nu är han som en liten ängel när han får träffa pappa för första gången.

Så är familjen samlad igen. Det känns skönt. Väldigt skönt. Jag säger "välkommen hit" till Erik, inte "välkommen hem", för jag vet inte riktigt vad som är hemma för honom just nu. Men ändå. Där familjen är, där kan man få vara hemma, oavsett var man är i världen.