En kort lektion i afrikansk kultur
Veckans blogginlägg blir ett citat ur en bok som jag håller på och läser: ”African Friends and Money Matters” av David Maranz, om afrikansk kultur i förhållande till pengar och ägodelar.
Fritt översatt från engelska:
”En kort lista över allvarliga felsteg [i Afrika] skulle innefatta:
- att inte visa respekt mot en medmänniska, speciellt om personen i fråga är av hög ålder
- att bli arg offentligt
- att ha en öppen konfrontation med någon
- att orsaka att någon tappar ansiktet inför sina medmänniskor”
Dessa felsteg nämns i kontrast mot andra, i afrikanska ögon, mindre allvarliga brister, som att inte hålla sitt ord, att vara oärlig, eller att skaffa sig förmåner på andras bekostnad.
Jag kan bara bekräfta, utifrån mina egna erfarenheter, att det ligger väldigt mycket sanning i detta. Inte konstigt att vi har svårt att förstå varandra ibland…
The beginning of the end
Det är inte så att jag inte skulle trivas, absolut inte. Jag bor fortfarande i paradiset på jorden. Men så här i början av april, när säsongen lider mot sitt slut, då börjar tankarna ändå vandra om man ger dem tillfälle. Vandra långt bort, söka sig till något annat, något som bryter det ständigt återkommande mönstret av kunder som kommer, kunder som åker, eland-fester, redovisning av handkassor och chokladmousse på fredag.
Plötsligt befinner jag mig vid fikabordet hemma hos mamma och pappa på den nya uteplatsen. Eller kanske på en cykel på väg genom den svenska sommarkvällen. Eller mitt i stan i Örebro, med en kasse nya kläder i handen. Sommaren har tagit mina drömmar i besittning. Sommaren, som alltid ter sig så underbar så där på håll. Sommaren, då man ska hinna med tusen saker och lite till. Sommaren.
Om två månader flyger vi från Yaounde. Lagom till studenten landar vi i Sverige. Jag försökte förklara för Theo vad som ligger framför oss den närmaste tiden: först ska vi vara lite mer i Kocho, sen ska vi åka bil till Bangui, sen ska vi vara lite i Bangui, sen ska vi åka bil till Berberati, sen ska vi vara lite i Berberati, sen ska vi åka bil till Yaounde, och sen ska vi flyga till Sverige och träffa mormor och morfar och David och Elise. Theo förkortade det hela litegrann. Han tyckte att vi skulle flyga till Sverige redan imorgon, så idag har han packat.
Men ännu är vi kvar i Kocho, och apropå ingenting så måste jag berätta om det nyaste tillskottet på frukostbordet. Jag tycker egentligen inte att det är särskilt häftigt med historier om vilka fantastiska eller förfärliga maträtter som man får smaka i främmande (?) land, men detta var ändå lite roligt. Häromkvällen, efter regnet som slutligen kom, svärmade flygtermiterna. I västra RCA, där jag växte upp, brukade man samla ihop dessa och rosta för att äta som tilltugg eller koka ihop i en sås. En delikatess faktiskt. Men igår kom Georges till mig med något som jag aldrig tidigare smakat. Stolt räckte han fram en burk med något som liknade jordnötssmör, fast lite mörkare i färgen.
”Jag fick ihop en hel burk,” sa han med ett stort leende. ”Den är till dig.”
Ungefär samtidigt som jag tog emot burken förstod jag vad det var. Han hade pratat om detta några dagar tidigare med en drömmande ton i rösten: ”kpi ti bobo”. Malda flygtermiter. Att äta till bröd eller sötpotatis eller egentligen vad som helst. Tyckte jag om rostade termiter så skulle jag älska detta, sa Georges. Och… jo, visst gick det att äta på frukostmackan, även om jag nog föredrar att äta dem, så att säga, helstekta. Men nu har jag en hel burk, och en gåva lämnar man ju inte tillbaka. Återstår bara att tugga termitmackor alltså…
Plötsligt befinner jag mig vid fikabordet hemma hos mamma och pappa på den nya uteplatsen. Eller kanske på en cykel på väg genom den svenska sommarkvällen. Eller mitt i stan i Örebro, med en kasse nya kläder i handen. Sommaren har tagit mina drömmar i besittning. Sommaren, som alltid ter sig så underbar så där på håll. Sommaren, då man ska hinna med tusen saker och lite till. Sommaren.
Om två månader flyger vi från Yaounde. Lagom till studenten landar vi i Sverige. Jag försökte förklara för Theo vad som ligger framför oss den närmaste tiden: först ska vi vara lite mer i Kocho, sen ska vi åka bil till Bangui, sen ska vi vara lite i Bangui, sen ska vi åka bil till Berberati, sen ska vi vara lite i Berberati, sen ska vi åka bil till Yaounde, och sen ska vi flyga till Sverige och träffa mormor och morfar och David och Elise. Theo förkortade det hela litegrann. Han tyckte att vi skulle flyga till Sverige redan imorgon, så idag har han packat.
Men ännu är vi kvar i Kocho, och apropå ingenting så måste jag berätta om det nyaste tillskottet på frukostbordet. Jag tycker egentligen inte att det är särskilt häftigt med historier om vilka fantastiska eller förfärliga maträtter som man får smaka i främmande (?) land, men detta var ändå lite roligt. Häromkvällen, efter regnet som slutligen kom, svärmade flygtermiterna. I västra RCA, där jag växte upp, brukade man samla ihop dessa och rosta för att äta som tilltugg eller koka ihop i en sås. En delikatess faktiskt. Men igår kom Georges till mig med något som jag aldrig tidigare smakat. Stolt räckte han fram en burk med något som liknade jordnötssmör, fast lite mörkare i färgen.
”Jag fick ihop en hel burk,” sa han med ett stort leende. ”Den är till dig.”
Ungefär samtidigt som jag tog emot burken förstod jag vad det var. Han hade pratat om detta några dagar tidigare med en drömmande ton i rösten: ”kpi ti bobo”. Malda flygtermiter. Att äta till bröd eller sötpotatis eller egentligen vad som helst. Tyckte jag om rostade termiter så skulle jag älska detta, sa Georges. Och… jo, visst gick det att äta på frukostmackan, även om jag nog föredrar att äta dem, så att säga, helstekta. Men nu har jag en hel burk, och en gåva lämnar man ju inte tillbaka. Återstår bara att tugga termitmackor alltså…
Akui awe
Ett gevärsskott.
Den kompakta tystnaden på några tiondels sekunder som följer är tillräckligt
lång för att man ska hinna man tänka: Vem? Vad? Ibland vet man, eller tror
sig åtminstone veta. Andra gånger är skottet en obesvarad fråga.
Tystnaden bryts av ett ensamt jubel:
-Wewewewe!
Andra röster stämmer in:
-Oooooo!
-Lo kui awe!
-Lo kui aweee!
Bank, bank, bank, bank, bank!
Någon slår på en tom plastdunk.
Jag tittar på Theo, som ler med hela ansiktet.
-Akui awe! säger han förväntansfullt. "Den är död."
Alla släpper vad de har för händer och beger sig mot infarten till campen,
för nu ska det firas! Om man lyssnar noga hör man redan sången på håll.
Ibland ger riktningen en ledtråd: Kommer de från Kocho-hållet? Ja, då måste
det ju vara Anton och hans jägare, för de andra åkte mot Mbari i morse.
Bilen närmar sig och fler stämmer in i sången. Den stackars pick-upen, som
redan är tungt lastad med flera hundra kilo kött, får snart kämpa under
tyngden av ett 20-tal män som hänger som klasar runt sidorna. De sista
hundra metrarna är det knappast att den tar sig fram.
Tut, tut, tuuuut!
Bilens signalhorn tutar i takt med sången. Bilen svänger in på uppfarten,
flankerad av ett dansande hov. På passagerarplatsen sitter en jägare som
ibland är rörd till tårar av det överväldigande välkomnandet efter den
lyckade jakten.
På den lilla runda öppna platsen framför ingången till själva campen stannar
bilen, och dansen sätter igång på allvar. Till ackompanjemang av hemmagjorda
trummor och det vassa ljudet av två järnbitar som slås mot varandra avlöser
sångerna varandra:
- Oooh, den är död, heja CAWA, oooh den är död.
- Elanden har fallit vid Kochos källa, elanden har fallit, den lyckades
nästan komma undan, elanden har fallit.
- Oh vårat CAWA, ii-oo, här ska vi alltid vara, ii-oo.
Luften fylls av damm och någon drar tag i jägaren och vill att han ska vara
med och dansa. Stämningen är hög. Många har klätt ut sig med gröna löv
fastknutna runt benen och i midjan. En tomkartong har målats med kol och
gjorts om till en grinande mask som döljer bärarens ansikte. En bit gult
plastband har blivit en provisorisk slips, en vit uppfransad säck blivit
klänning, grått damm har målats på läppar som läppstift.
Dansen fortsätter men de vita männen drar sig långsamt ur, går och tittar på
trofén, dunkar varandra i ryggen och gratulerar. Nu vill de helst av allt
dra sig tillbaka och ta en kall öl, men festen är fortfarande i full gång
och sången ger inget intryck av att klinga av. Istället hörs nya texter, en
tydlig uppmaning fast med glimten i ögat:
- Oooh, den är död, ge oss cola, oooh, den är död.
- Vissa får dricka, andra inte, vissa får dricka, andra inte.
- Erik din bandit, vi får inte äta, inte dricka, inte ens dricka te, Erik
din bandit.
Så lätt ska de inte få slippa undan, de vita jägarna. Ska det firas så ska
det firas ordentligt.
Till slut kliver Erik fram, sträcker knytnäven i lyften och ropar:
-Courage!!!
-Courage! svarar en samstämmig kör, och sången tystnar för ett ögonblick.
En spårare sätter sig vid ratten och startar bilen för att köra iväg med
trofén och lämna till dem som ska flå djuret. Jägarna drar sig mot
restaurangen och den efterlängtade ölen. De andra tar upp sången och dansen
igen och beger sig mot den stora planen framför garaget, där de kommer att
dansa en liten stund till innan de också bjuds på något att dricka.
Theo är lite besviken att det redan är slut. Han har försiktigt hållit sig
lite på avstånd när festen pågick som mest intensivt, men nu vill han dansa
mer. Vi går hem. På verandan leker vi "akui awe" en sådär fem gånger till.
Efteråt infinner sig alltid en viss lättnad. Jakten har varit lyckad, och vi
kan andas ut lite, för den här gången.
Den kompakta tystnaden på några tiondels sekunder som följer är tillräckligt
lång för att man ska hinna man tänka: Vem? Vad? Ibland vet man, eller tror
sig åtminstone veta. Andra gånger är skottet en obesvarad fråga.
Tystnaden bryts av ett ensamt jubel:
-Wewewewe!
Andra röster stämmer in:
-Oooooo!
-Lo kui awe!
-Lo kui aweee!
Bank, bank, bank, bank, bank!
Någon slår på en tom plastdunk.
Jag tittar på Theo, som ler med hela ansiktet.
-Akui awe! säger han förväntansfullt. "Den är död."
Alla släpper vad de har för händer och beger sig mot infarten till campen,
för nu ska det firas! Om man lyssnar noga hör man redan sången på håll.
Ibland ger riktningen en ledtråd: Kommer de från Kocho-hållet? Ja, då måste
det ju vara Anton och hans jägare, för de andra åkte mot Mbari i morse.
Bilen närmar sig och fler stämmer in i sången. Den stackars pick-upen, som
redan är tungt lastad med flera hundra kilo kött, får snart kämpa under
tyngden av ett 20-tal män som hänger som klasar runt sidorna. De sista
hundra metrarna är det knappast att den tar sig fram.
Tut, tut, tuuuut!
Bilens signalhorn tutar i takt med sången. Bilen svänger in på uppfarten,
flankerad av ett dansande hov. På passagerarplatsen sitter en jägare som
ibland är rörd till tårar av det överväldigande välkomnandet efter den
lyckade jakten.
På den lilla runda öppna platsen framför ingången till själva campen stannar
bilen, och dansen sätter igång på allvar. Till ackompanjemang av hemmagjorda
trummor och det vassa ljudet av två järnbitar som slås mot varandra avlöser
sångerna varandra:
- Oooh, den är död, heja CAWA, oooh den är död.
- Elanden har fallit vid Kochos källa, elanden har fallit, den lyckades
nästan komma undan, elanden har fallit.
- Oh vårat CAWA, ii-oo, här ska vi alltid vara, ii-oo.
Luften fylls av damm och någon drar tag i jägaren och vill att han ska vara
med och dansa. Stämningen är hög. Många har klätt ut sig med gröna löv
fastknutna runt benen och i midjan. En tomkartong har målats med kol och
gjorts om till en grinande mask som döljer bärarens ansikte. En bit gult
plastband har blivit en provisorisk slips, en vit uppfransad säck blivit
klänning, grått damm har målats på läppar som läppstift.
Dansen fortsätter men de vita männen drar sig långsamt ur, går och tittar på
trofén, dunkar varandra i ryggen och gratulerar. Nu vill de helst av allt
dra sig tillbaka och ta en kall öl, men festen är fortfarande i full gång
och sången ger inget intryck av att klinga av. Istället hörs nya texter, en
tydlig uppmaning fast med glimten i ögat:
- Oooh, den är död, ge oss cola, oooh, den är död.
- Vissa får dricka, andra inte, vissa får dricka, andra inte.
- Erik din bandit, vi får inte äta, inte dricka, inte ens dricka te, Erik
din bandit.
Så lätt ska de inte få slippa undan, de vita jägarna. Ska det firas så ska
det firas ordentligt.
Till slut kliver Erik fram, sträcker knytnäven i lyften och ropar:
-Courage!!!
-Courage! svarar en samstämmig kör, och sången tystnar för ett ögonblick.
En spårare sätter sig vid ratten och startar bilen för att köra iväg med
trofén och lämna till dem som ska flå djuret. Jägarna drar sig mot
restaurangen och den efterlängtade ölen. De andra tar upp sången och dansen
igen och beger sig mot den stora planen framför garaget, där de kommer att
dansa en liten stund till innan de också bjuds på något att dricka.
Theo är lite besviken att det redan är slut. Han har försiktigt hållit sig
lite på avstånd när festen pågick som mest intensivt, men nu vill han dansa
mer. Vi går hem. På verandan leker vi "akui awe" en sådär fem gånger till.
Efteråt infinner sig alltid en viss lättnad. Jakten har varit lyckad, och vi
kan andas ut lite, för den här gången.
