Safari

Jag åker alltså till Bakouma och Bangassou, och med mig har jag tio
kartonger torkat kött att dela ut till olika myndighetspersoner. Köttet
kommer från djur som är skjutna i vårt jaktområde, det är buffel, vårtsvin,
eland och hartebeest i en salig blandning.

Den första kartongen ger jag till Chef de Cantonnement des Eaux & Forêts,
den lokale chefen för Eau & Forêt i Bakouma. Eftersom det är söndag hittar
jag honom hemma i hans hus, som ser nästintill förfallet ut. Han är full och
ser ungefär lika ovårdad ut som huset, men bjuder mig att sitta ner under
ett litet tak på gårdsplanen medan han själv går och hämtar en dunk
innehållande en rosa vätska. Han ställer fram två plastmuggar, en till sig
själv och en till mig, och häller upp.
- Var så god, drick lite saft, säger han.
Jag tittar misstänksamt på dunken, men etiketten - "US aid, Cooking oil" -
ger mig inga ledtrådar om innehållet. Eftersom jag inte vill verka oartig
tar jag en klunk. Det smakar faktiskt saft, eller egentligen mest socker och
färgämnen, men jag vill helst inte veta varifrån den kommer, och inte heller
varifrån vattnet är taget som den är utspädd med. När jag har smakat vill
Chef de Cantonnement att även Theo ska dricka saft. Mot bättre vetande ger
jag honom en klunk. Theo är överförtjust, och jag får vara mycket bestämd
för att han inte ska tömma resten av muggen.
Chef de Cantonnement pratar på, frågar hur det går med arbetet, om de första
jägarna har kommit än och om vi skjutit några djur. Sedan säger han att han
skulle vilja göra en liten ändring i våra arbetsrutiner. Tidigare har vi ju
betalat alla våra fällavgifter i slutet av säsongen, men vore det inte
bättre om vi kunde betala dem lite allteftersom under året? Jag säger att
det är en mycket bra idé och att jag ska framföra den till Erik - av
erfarenhet vet jag att detta är det bästa sättet att avfärda dåliga idéer på
ett fint sätt.

Den andra kartongen ska ges till Monsieur le Sous-Prefet, det högsta hönset
över Bakouma kommun. Han är dock inte hemma, men jag träffar hans fru, som
ser mycket ung ut. Hon får köttet och tackar blygt innan hon försvinner
tillbaka till det lilla köket bakom huset.

Den tredje kartongen går till Madame le Maire, Bakoumas borgmästare. Det tar
ett tag att leta sig fram till hennes hus, men till slut kommer vi rätt.
Även hon ber oss att sätta oss en stund under taket ute på gårdsplanen, men
någon saft har hon inte att bjuda på, och lika bra är väl det. Vi utbyter de
vanliga artighetsfraserna och konstaterar att ingenting speciellt har hänt
sedan senast. Theo avbryter samtalet tvärt när han ramlar framstupa och
skrapar näsan i marken. Han skriker rakt ut, men vi konstaterar snart att
han mest blivit rädd, och snart har han lugnat sig igen. När vi reser oss
för att åka vidare säger borgmästaren att hon tror att nästa barn blir en
flicka. Hon vinkar glatt hejdå och säger att hon hoppas få träffa oss snart
igen.

Den fjärde kartongen ska jag ge till den nye Contrôleur des Impôts,
skattekontrollanten i Bakouma. Det visar sig dock att han rest till Bangui,
så vi får åka därifrån med outrättat ärende. Efter en snabb måltid bestående
av gozo och tupp i tomatsås far vi vidare mot Bangassou med resten av vårt
kött. Vi kommer fram i skymningen. Jag och Theo lyckas få ett rum på
katolska missionen, och de andra killarna som är med, Alhadji, Hissene och
Joseph, tar in på ett vandrarhem. Vi önskar varandra god natt och stämmer
träff tidigt nästa morgon.

Först ut på måndag morgon är OCSS-gubbarna. OCSS är den myndighet som ska
tillhandahålla barnbidrag, pensioner och sjukpenning till alla som arbetar i
RCA, en sorts motsvarighet till den svenska Försäkringskassan alltså. Som
arbetsgivare betalar man varje månad in en summa motsvarande 19 % av alla
utbetalda löner till OCSS-kontoren. Arbetstagarna själva lägger till 3 %,
och dessa pengar ska sedan finansiera de bidrag som OCSS betalar ut. Tyvärr
fungerar systemet bara i teorin. Jag vet fram till idag ingen som faktiskt
fått ut de bidrag som han eller hon har rätt till.
På OCSS-kontoret i Bangassou arbetar två personer, en chef och hans
assistent. Oftast är det bara assistenten som finns där. Han har befogenhet
att ta emot betalningar, men får däremot inte lämna ut kvitton, så jag
brukar få med mig provisoriska kvittenser med löfte om att de senare ska
bytas ut mot originalkvitton. Idag har jag tur. Chefen finns på plats i
Bangassou. Dock har han inte kommit till arbetet än, säger assistenten när
han tar emot mig. Kan jag komma tillbaka lite senare? Sedan frågar
assistenten om köttet är till honom eller till chefen. Jag säger att de får
dela på det, och assistenten ser uppenbart besviken ut.

Min vän arbetsinspektören tar emot mig den sjätte kartongen torkat kött med
ett leende. Han frågar hur länge jag ska stanna i Bangassou. Kan han kanske
få bjuda på lunch? Jag tackar ja. Inspektörens ropar på sin fru och ber
henne att ta hand om Theo en stund, så medan vi går igenom några
arbetskontrakt får Theo ett bad, och när han kommer tillbaka luktar han
afrikansk välparfymerad hudlotion.

Så far vi vidare till Inspecteur des Impôts, skatteinspektören, som ska få
den sjunde kartongen kött. Hans sekreterare, en välbyggd kvinna i
femtioårsåldern som ser riktigt söt ut trots en stor glipa mellan
framtänderna, sitter bakom ett tomt litet skrivbord och tittar längtansfullt
på den åtråvärda presenten när hon visar in mig till sin chef.
Skatteinspektören kör på skrämseltaktiken för att sätta sig i respekt. Han
ser mycket bister ut och säger att vi minsann har en del skatter att betala.
När jag försäkrat honom att jag inte bara kommer med kött utan även med en
hel del pengar tinar han upp lite. Vi skriver de papper som behöver skrivas,
och efter en dryg halvtimme går jag därifrån, fyra och en halv miljon CFA
fattigare än när jag kom.

Kartong nummer åtta och nio ska gå till Inspecteur des Eaux & Forêts och DR
des Eaux & Forêts, de båda herrarna Eau & Forêt-inspektören och Eau &
Forêt-direktören (fråga mig inte om vad som är skillnaden mellan dessa
två.). Till deras egen olycka har båda rest till Bangui. Deras underhuggare
sitter och pratar på några stolar framför kontoret, men jag bedömer inte dem
som tillräckligt viktiga för att ödsla något kött på, så jag behåller mina
kartonger.

Kartong nummer tio, den största av dem alla, är en gåva till Monsieur le
Prefêt, han som står högst i hierarkin i vårt län, Mbomou. Men han finns
inte heller på plats. Hans mor har nyligen dött, och han har därför åkt till
hennes hemstad för att sörja henne.

Av mina tio kartonger kött finns alltså fortfarande fyra kvar. En ger jag
till OSCC-assistenten när jag åker tillbaka för att hämta ut mina kvitton.
På så sätt slipper han och chefen dela. Nästa kartong ger jag till Guys
mamma. Guy är CAWAs sjukvårdsansvarige, och när jag lämnade Kocho bad han
att få ta lite kött och skicka till sin mor. Eftersom vi inte hade så mycket
att avvara sa jag nej, men nu är alltså situationen en annan. Mamman, en
skelögd och mycket trevlig kvinna, blir glad och ber mig att hälsa så mycket
till Guy.

Sedan har vi inte så mycket mer att göra i Bangassou, så efter lunch hos
arbetsinspektören och ytterligare ett parfymdoftande bad för Theo, tar vi
vägen tillbaka till Bakouma. De två återstående kartonerna med kött ger jag
till Monsieur le Commandant de Brigade, Bakoumas polischef, och Monsieur le
Secretaire Generale, Sous-Prefetens generalsekreterare. (Om det ännu inte
har framgått av denna text så kan jag berätta att centralafrikaner älskar
titlar!)

Sedan är mitt uppdrag slutfört. På tisdag förmiddag lämnar vi Bakouma på väg
tillbaka mot Kocho, dit vi anländer ungefär ett dygn senare. Den sista biten
åker vi tillsammans med Erik, som lyckas skjuta två babianer och ett
vårtsvin längs vägen. Men denna gång är köttet inte tänkt som människoföda.
Det ska bli leopardbeten, för leopardjägarna har ännu inte lyckats med sin
jakt. Men mer om detta en annan gång. Själv ska jag återgå till mitt
skrivbord och min dator.

Det har blivit dåligt med uppdateringar här de senaste veckorna, och det
enda jag kan skylla på är att vi har lite mycket att göra. De första
kunderna har åkt efter tio dagars safari. Efter dem har det kommit en
belgisk och en svensk kund som just nu jobbar på att skjuta varsin leopard.

Själv är jag idag på väg ut till Bangassou för att än en gång träffa
arbetsinspektören, samt betala en del skatter och avgifter. Inatt sover jag
i vår fly camp i Mbari, och tidigt imorgon bitti fortsätter vi mot
civilisationen. Med mig i bilen har jag bland annat tio kartonger torkat
kött att ge bort som nyårspresent till alla viktiga personer som jag ska
träffa. Torkat kött är hårdvaluta här. Korruption? Nja, i min mening inte
värre än att vår kontakt på banken i Sverige berättade att hon hade kunder
som titt som tätt brukade komma med nybakade bullar till henne. Det handlar
om att hålla uppe goda kontakter.

Imorgon lämnar vi alltså bushen, och därmed också datorn. Förhoppningsvis är
vi tillbaka på onsdag, och förhoppningsvis kommer då ett lite längre inlägg.

So long.

Som det framgått av tidigare texter säljer vårt företag huvudsakligen
jaktsafaris. För att sammanfatta hela konceptet kan man säga att vi varje år
har ett antal jägare, i år totalt ungefär tjugo stycken, som betalar en
ganska stor summa pengar för att få komma hit och jaga några av värdens mest
eftertraktade troféer: buffel, leopard, lejon, elandantilop, bongoantilop,
samt ett antal mindre antiloper och tre olika typer av svin.

Den första frågan man brukar få när man berättar att man sysslar med
kommersiell jakt på detta sätt är om jakten är reglerad, eller om jägarna
får skjuta vad de vill, hur som helst. Jag vet inte vad de människor som
ställer frågan ser framför sig, om de tror att vi håller på med någon sorts
urskiljningslöst dödande. Kanske har tidigare generationers afrikanska
jägare, med sina berättelser om bufflar och antiloper skjutna i hundratal
och oräkneliga jakter på djur som elefanter, noshörningar och lejon, gett
jaktbranschen ett dåligt rykte. Och det är sant att "den vite jägaren" i
många fall tagit mer än han gett tillbaka, och på så sätt i allra högsta
grad bidragit till att vissa arter idag är utrotade eller hotas av
utrotning. Men långt ifrån alla jägare är urskiljningslösa mördare, och
idag, när jakten dessutom är reglerad, är jag övertygad om att den istället
kan leda till att djurbestånden ökar och att deras fortlevnad säkras.

För att få bedriva kommersiell jakt i RCA behöver man först och främst ett
område att jaga i. Det får man genom att skriva en ansökan till Ministère
des Eaux et Forêts (i fortsättningen förkortat Eau & Forêts), den myndighet
som sköter frågor om djur och natur i landet. Större delen av RCA är indelat
i olika jaktområden, zones de chasse. Vissa områden är helt folktomma, i
andra finns små byar. Allt land runt större städer och samhällen räknas som
fria jaktmarker, där ingen kan köpa sig ensamrätt att jaga. Jaktområdena
hyrs från staten på ett år i taget, och man betalar ca 20 svenska kronor per
kvadratkilometer. Vi har just nu tillgång till tre olika jaktområden i östra
RCA, med en sammanlagd areal av ungefär en och en halv miljon hektar.

För varje jaktområde får man sig tilldelat ett antal djur som man har
möjlighet att jaga. För vår del handlar det i år om sammanlagt ett
trettiotal bufflar, tjugo elandantiloper, tio bongoantiloper, sex leoparder,
tre lejon, tjugo vårtsvin, fem babianer, osv. Endast fullvuxna hanar får
skjutas, och för varje nedlagt vilt betalar man en fällavgift till staten.
Om ett djur blir skadskjutet räknas det som dödat, och skulle man råka
skjuta en hona betalas dubbel fällavgift.

Till varje jägare som kommer hit för att jaga köps dessutom en jaktlicens
från staten. På denna licens har man rätt att skjuta två bufflar, samt ett
djur av varje sort av alla de övriga jaktbara arterna. Sedan är det upp till
oss som företag att fördela det sammanlagda antalet djur som vi har rätt att
jaga på de olika kunderna. En safari är oftast två eller tre veckor lång. På
två veckor brukar man hos oss få chans att jaga en så kallad "precious game"
(elandantilop, bongoantilop, lejon, leopard eller giant forest hog), två
bufflar, samt alla de mindre antiloperna och svinen. På tre veckor får man
två "precious game", och i övrigt detsamma som under två veckor. Nu är det
inte så att alla jägare skjuter alla sorters djur som finns. Under en lyckad
jakt kan man räkna med ungefär 5 nedlagda djur per vecka. Långt ifrån
massaker alltså.

I slutet av säsongen är det upp till oss att sammanfatta allt som skjutits
under året, redovisa detta för Eau & Forêts, samt betala alla fällavgifter.
Hälften av dessa betalas till den lokala Eau & Forêts-avdelningen, resten
betalas centralt i Bangui. För alla deklarerade djur får man ett
ursprungscertifikat, som sedan används för att ordna med resten av de papper
som behövs för troféexport. Utan korrekta papper blir det ingen export, och
eftersom kunderna vill ha hem sina troféer är det alltså av största vikt att
alla nedlagda djur deklareras på rätt sätt. På så vis kontrollerar systemet
sig självt.

Givetvis finns det kryphål. Givetvis skulle vi kunna gå ut imorgon och
skjuta ner en hel buffelhjord och strunta i att deklarera det om vi inte har
lust att exportera troféerna. Men varför skulle vi vilja göra det? Dels
skulle det förr eller senare bli känt. Det finns alldeles för många ögon och
öron här för att man skulle kunna dölja ett sådant tilltag. Och när Eau &
Forêts fick höra talas om det skulle vi få problem, förmodligen skulle det
leda till böter och det är också troligt att vi skulle förlora rätten att
jaga i RCA. Men, vad som är ännu viktigare: Vi har inget som helst intresse
av att skjuta djur till ingen nytta. Vi tjänar pengar på att kunna erbjuda
bra troféer till välbetalande kunder. För att få fram dessa troféer måste vi
vårda de viltstammar som finns i vårt område, och det gör vi inte genom att
gå ut och skjuta första bästa lejon för nöjes skull. Det vi gör handlar om
att offra ett fåtal individer, för att förhoppningsvis kunna säkra stammens
fortlevnad. Det kanske låter cyniskt, men i dagens värld, där människor och
djur alltmer börjar slåss om samma levnadsutrymmen, behöver djuren kunna
"betala för sig" för att ha en chans att få finnas kvar. I RCA är det mycket
tydligt: de få nationalparker som finns töms sakta en säkert på djur, på
grund av tjuvjakt och annan mänsklig närvaro, medan de områden som kan visa
upp de största populationerna av vilt är de jaktområden där det bedrivs en
seriös kommersiell jakt.

Vi ser oss inte som några hjältar som offrar oss själva för att rädda de
vilda djuren. Anledningen till att vi arbetar med detta är först och främst
att detta är vad vi vill göra. Vi lever vår dröm. Men vi hoppas att vi genom
vårt arbete också kan bidra till en hållbar utveckling för Centralafrikas
djurliv, att vi ska kunna ge lika mycket som vi tar och att vi, när vi en
dag slutar vårt arbete, ska lämna efter oss ett naturområde som inte är
utarmat utan berikat.

Det är torsdag kväll och i Kocho är det lugnt och fridfullt eftersom alla
kunder befinner sig i våra olika fly camps. Jag och Theo har ätit en tidig
kvällsmat och ska just gå och lägga oss när jag hör ett konstigt ljud. Det
kommer från det håll där vår gemensamma toalett ligger. Jag går ut på
grusplätten framför huset och försöker få tyst på Theos prat, för att kunna
höra bättre. Visst är det något som knakar? Jo, där hördes det alldeles
tydligt, det är någonting på gång där borta! Hundra tankar far genom mitt
huvud, mer eller mindre logiska. Kan det vara elefanter? En stor babianflock
som ruskar i träden? Eller är det bara någon av våra anställda som är ute på
villovägar?

Jag tar Theo på armen och börjar gå längs stigen som leder bort mot
toaletten. Jag hinner inte många meter förrän jag ser att skogen är upplyst
av ett orangegult sken. Det brinner! Vad är det som har hänt? Har det blivit
kortslutning någonstans? Eller kan någon av de tända stormlyktorna ha ramlat
ned på marken och antänt de torra löven? Stigen jag går på delar sig, går
jag åt vänster kommer jag till köket och tar jag höger kommer jag till
toaletten. Jag funderar ett ögonblick på att springa till köket på en gång
och hämta hjälp, men bestämmer mig för att först gå och titta vad det är som
brinner. Alltså tar jag höger. Eldskenet framför mig blir starkare,
knakandet och knastrandet likaså. Det är en stor brand! Mitt hjärta börjar
slå snabbare.

Så ser jag plötsligt en gestalt i silhuett mot eldskenet, en människa. Jag
känner genast igen Guy, vår sjukvårdsansvarige. Han har en kvast med
brinnande gräs i handen. En bit bort står Jaques, personalchefen. Guy vänder
sig mot mig, och plötsligt förstår jag. De bränner gräset! Det fanns
nämligen en liten plätt med torrt högt gräs här som ännu inte hade brunnit,
och för att undvika att det antänds på dagen när det är stor risk att elden
sprider sig till de närliggande husen, så har de bestämt sig för att sätta
eld på det nu på natten, när det brinner relativt lugnt och stilla.

Jag hälsar på Guy, och hoppas att min röst inte avslöjar den oro som jag
nyss känt. Så står jag och Theo och tittar på elden en stund. Eldskenet
speglas i hans ansikte och han är andäktigt tyst. När elden börjar avta går
vi tillbaka hem till oss. Knastrandet hörs fortfarande svagt, och jag
skrattar lite åt mig själv som kunde tro att det var elefanter. Nu när jag
vet är det helt uppenbart att det är ljudet av brinnande gräs.

När de första kunderna kommer läggs allt annat åt sidan. Under ett par dagar
innan deras ankomst är det som att vi går på någon drog: vi blir inte
hungriga, inte trötta, glömmer nästan bort att gå på toa. Det enda som
räknas är att allt ska vara på topp när jaktsäsongen startar.

På lördag morgon är det dags. Vi har gått upp tidigt för att hinna fixa det
allra sista. Erik och Anton ser än en gång över sina jaktbilar och sin
utrustning och har en sista genomgång med spårarna. Jag tar kommandot i
köket, vilket även innefattar kundernas hus. Deadline för campen är klockan
halv tio. Då ska husen vara skinande rena, sängarna bäddade och alla saker
på plats, och bordet ska vara dukat till en sen frukost. Det mesta är
egentligen klart, men jag har en lista med en del småsaker som fattas:
- häng upp galgar
- soppåsar i papperskorgarna
- dukar och dekoration på de små borden i kundhusen
- prydnadskuddar på sängarna
- papperskorg under baren
- ställ fram en drickaback att ställa soda-streamen på
- flasköppnare
- stryk gardinerna igen (Den nye tvättaren Colabo har nämligen fortfarande
samma uppfattning om att stryka som de flesta centralafrikaner har, nämligen
att man bör göra pressveck på allt. Att släta ut eventuella skrynkliga
partier är däremot mindre viktigt, och gardinerna ser också ut därefter.)

Klockan kvart över åtta åker Erik och Anton upp till vår lilla landningsbana
som ligger ungefär en halvtimmes bilfärd från Kocho. Från och med halv tio
kan vi alltså räkna med att de kommer tillbaka hit. När allt är klart följer
ett märkligt lugn. Vi är färdiga, men stressen hänger ändå i luften, och vi
vet att snart, snart gäller det.
Strax före tio hör vi bilarna komma. Kunderna, A tillsammans med hans tjej
Y, och R tillsammans med den mer tillfälliga bekantskapen M, har varit här
tidigare, och det blir ett glatt återseende. Snart sitter vi i restaurangen
och äter bröd, ost och stekta ägg, och allt är precis så fint som det ska
vara.
Efter maten åker jägarna ut för att provskjuta sina bössor. Jag och Theo
packar och ger oss iväg till vår fly camp i Mbari, dit A och Y ska åka nästa
dag för att jaga regnskogsantilopen bongo. Det finns en del kvar där som
måste ses över innan vi kan ta emot gäster, och jag är den som bäst vet vad
som ska göras, alltså blir det jag som åker. Det blir en lång resa. Klockan
tolv på natten är vi framme, och efter några timmars sömn är det dags att gå
upp igen för att börja arbeta. Erik kan beräknas komma tillsammans med A och
Y från och med klockan halv tolv. Ännu en deadline alltså.

Och så där håller det på. Det fixas och grejas och vi gör allt för att
kunderna inte ska märka alla de små missar som hela tiden inträffar, som att
kylskåpet inte fungerar som det ska, att vi har glömt att packa ned överkast
till Mbari, eller att vattenslangen som går till toaletten gång på gång
korkas igen av smuts. Det är det som är utmaningen, att aldrig behöva säga
"ursäkta, det här fungerar inte än", utan att hela tiden kunna improvisera
och låtsas som att allt är som det ska, medan det bakom kulisserna kan vara
ett enda stort kaos.

Först nu, på onsdag morgon, har det lugnat ner sig så pass att jag kan sätta
mig och skriva detta. Jag är tillbaka i Kocho, det mesta börjar rulla på av
sig själv, och jag har åter lite tid över till andra, mindre akuta
sysselsättningar. Men imorgon kommer ytterligare en kund, som ska jaga med
vår tredje guide Nicolas i vår andra fly camp Ngoy. Precis nu kom en bil
därifrån med en beställning. Nicolas behöver:
- dukar och servetter
- askkoppar
- cola, mineralvatten och öl
- lite plaströr för att dra in vatten i kundhuset
- en elektriker för att dra el till kundhuset
- en skinner för att ta hand om kundens troféer
- salt
- en tunna för att värma vatten
- tvålar
- vin
- fisk
- tyg att hänga på stolar
- 6 plåtar för att bygga ett större kök

Nu är det han som är stressad och bara har en dag kvar. Ska gå och plocka
ihop detta och skicka till honom omedelbart.