Safari

Ibland känns livet så opolerat och brutalt. Placides kusin var här igår, och vi satt en lång stund och pratade. Jag gav honom kopior av Placides sista anställningskontrakt och lönespecifikation, och han berättade om vad som hänt sedan vi lämnade RCA i början av juni, om hur Placide bara hade blivit sämre och sämre men inte velat inse hur allvarligt det var, hur han stapplat ut ur sovrummet på kvällarna för att sitta med i gemenskapen ute på gårdsplanen och prata, men hur han då inte ens orkat ta på sig kläder.
   ”Till slut”, sa brodern, ”sa jag till honom att han måste åka hem till Kaga Bandoro. Jag såg ju hur sjuk han var, och det är så dyrt när någon dör i Bangui.”

Placide hade inte velat åka, men en storebror från Kaga Bandoro hade kommit och hämtat honom. Det var för dyrt att dö i Bangui. När slutet oundvikligen närmade sig valde de att inte ens försöka söka vård, utan att istället ta med sig Placide till en liten stad där det inte finns något ordentligt sjukhus, men där det är billigare att ordna med en begravning.

Jag är inte helt oförstående inför deras sätt att resonera. Placide var dödssjuk, större delen av hans familj fanns i Kaga Bandoro, och därför var det där han borde dö. Dessutom hade ingen haft råd att köpa kista och betala begravningsplats i Bangui. Men ändå känns det så ovärdigt. Det känns som att de gav upp för tidigt. När vi kom till Bangui i oktober frågade vi Placides lillebror, som också arbetar för oss, om det fanns någon möjlighet att vi skulle kunna skicka en bil till Kaga Bandoro och hämta honom och betala för vård.
   ”Det går nog inte”, sa brodern. ”Familjen kommer inte att gå med på det.”

Och en del av mig förstår. De ville att han skulle dö hemma, inte i Bangui, inte i en bil på vägen. Men jag har ändå svårt att acceptera att det måste vara så, att man måste ge upp innan man gjort allt som står i ens makt. Är det kanske jag som inte vågar se verkligheten i vitögat? Är det kanske så att det är vårt svenska, västerländska sätt att hantera döden, där man kämpar ända fram till slutet och där de flesta människor dör i en opersonlig sjukhussal, som egentligen är det mest ovärdiga?



Theo och Placide flyger ner till Bangui i slutet av förra säsongen.

Abakar Billy Placide är död. Sent på kvällen den 11 november 2009 lämnade han oss för att inte återvända.

Placide var vår skinner, alltså den som arbetade med att bereda hudar och horn från de djur som vi skjutit. Men han var mer än så. Placide var en vän, och han har lämnat ett tomrum efter sig som inte någon annan helt och fullt kan fylla.

Jag lärde känna Placide för drygt fem år sedan, då jag tillbringade några månader i den jaktcamp där Erik arbetade som lärling. Företaget, som hette Idongo Safari, drevs av en fransman vid namn Matthieu Laboureur. Placide bodde då tillsammans med en många år yngre kvinna i en liten gräshydda med två rum, lite i utkanten av den lilla byn som byggts upp av alla som arbetade för företaget. Inte långt därifrån låg huset där skinnen bereddes, och där tillbringade Placide den mesta av sin tid. Han älskade sitt arbete och tog det på största allvar. När jägarna kom hem med en trofé så ville han inte äta eller vila förrän han flått djuret, brett ut huden och lagt på ett tjockt lager salt för att den skulle torka. Hans unga kvinna klagade ofta på att han aldrig kom hem i tid och att hon inte visste om han skulle äta maten som hon hade lagat till honom eller inte.

Placide var en mästare på att hitta på smeknamn åt folk. Namnen brukade vara väl valda, och berätta något om personen som fick dem. Erik hette från början Andjibouvo, efter en insekt som ger ifrån sig ett väldigt mörkt surrande, som Placide tyckte liknade Eriks mörka röst. Senare byttes dock namnet ut till Laikenye, den Listige Räven. Namnen var inte alltid smickrande. En annan lärling på Idongo Safari blev kallad ”Tsetsemunnen” eftersom han var så matglad.

När vi startade CAWA fick vi en förfrågan från Placide om han kunde få arbeta för oss. Det hela var lite känsligt. Placide hade arbetat för Matthieu i många år, och även om han var fri att säga upp sig och söka ett nytt arbete om han ville så visste vi att Matthieu skulle uppfatta det som att vi ”stal” hans anställda. Därför tog det ett år innan vi vågade bestämma oss för att säga ja till Placide. Redan under vår första säsong, innan han var anställd av oss, kom han dock och hjälpte till med det slutliga beredandet av troféerna inför exporten i slutet av året, och vi var djupt tacksamma. Hade han inte gjort det hade flera av troféerna blivit förstörda under transporten.

Hösten 2007 började så Placide att arbeta för oss. Vi ångrade aldrig att vi anställt honom. Förutom att han var en skicklig skinner var han också en god organisatör, och han hade en förmåga att verkligen fullfölja sitt arbete från början till slut. Han var alltid på plats när jägarna kom hem med en viktig trofé, och han var också den som var kvar i Bangui och övervakade arbetet med troféexporten ända tills alla horn och hudar var packade i lådor och inlämnade på flygplatsen. Dessutom var han mycket speciell på så sätt att han, till skillnad från de flesta centralafrikaner, gärna ville dela med sig av sina yrkeskunskaper. Under de två säsonger som han arbetade för oss hann han lära upp tre andra skinners, som idag gör ett mycket bra jobb, även om ingen riktigt kan mäta sig med Placide. Han sa många gånger att han ville att jag skulle skjuta en pärlhöna, och att han sedan skulle lära mig hur man skulle flå den och torka skinnet utan att fjädrarna föll av. Tyvärr tog jag mig aldrig den tiden, och nu har möjligheten runnit mig ur händerna.

Placide levde ett märkligt dubbelliv. Under jaktsäsongerna var han en hängiven arbetare, mycket noggrann och seriös. Han drack sällan eller aldrig alkohol, och när vi skjutit en stor trofé och alla dansade och skrattade höll han sig i bakgrunden, reserverad och allvarlig. När jaktsäsongen var slut och han kom hem från bushen blev han som en annan människa. Han omgav sig med kvinnor och drack sig ofta berusad, och om man någon gång frågade honom vad som hade hänt under hans lediga tid brukade han svara: ”Na yayu ayeke ape.” I himlen finns det inte. Med andra ord, han hade ägnat sig åt saker som han inte trodde att han skulle få göra i himlen.

Ända sedan tiden på Idongo Safari har vi varit fundersamma över Placides hälsa. Under vissa perioder kunde han vara i dåligt skick, så dåligt att vi ibland undrade om han verkligen skulle överleva till nästa år, men han hämtade sig alltid. För ett och ett halvt år sedan, i slutet av jaktsäsongen 2008, skickade vi honom till missionssjukhuset i Gamboula för en ordentlig undersökning, eftersom han hade haft problem med bland annat svullna fötter under året. Missionsläkaren upptäckte en hjärtsjukdom som inte kunde botas, men som kunde hållas i schack med hjälp av mediciner. Placide fick medicin för ett halvår, som vi betalade. När vi kom tillbaka efter semestern erbjöd vi oss att fortsätta att köpa medicin till honom, men Placide avböjde. Senare fick vi veta av hans kusin att han hade sagt till familjen att läkaren i Gamboula inte hittat något som helst fel på honom.

Det är svårt att inte fråga sig varför Placide inte ville erkänna sin sjukdom. Kanske erkände han den aldrig ens för sig själv. Under sommaren 2009 blev hans hälsa allt sämre. Vi försökte ringa honom flera gånger i veckan, men han orkade aldrig svara. Ibland var det någon släkting som tog telefonen och berättade hur han mådde, men oftast fick den bara ringa. Placides familj i Kaga Bandoro, en stad ca 40 mil norr om Bangui, hämtade hem honom från Bangui i augusti. Det var den sista resan han gjorde. Fyra dagar innan han skulle fylla 43 år dog han hemma i sitt eget hus. Dagen därpå begravdes han.

Vi kommer att sakna Placide. Vi saknar honom redan. Men jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att allt han någonsin önskat sig finns i hans himmel.

När man ska ge sig av på en resa krävs det vissa förberedelser. Det gäller för alla resor, även om vissa resor kräver mer planering än andra. Resor i Centralafrikanska Republiken tillhör oftast den kategori som behöver förberedas ordentligt innan de påbörjas. Nedan följer en hel del användbar information för den som vill ge sig ut på vägarna i detta land.

Vi börjar med packning och utrustning. Förutom den personliga packningen är det bra att ha med sig följande saker:
- Vatten att dricka. (Viktigt även om man bara tänker göra en kort resa. Man vet aldrig hur lång tid det tar innan man kommer fram, och att bli fast någonstans utan vatten kan vara lika med livsfara.)
- Spade, machete (djungelkniv) och rep för att kunna ta sig loss ifall man skulle köra fast.
- Reservhjul, minst ett men gärna fler.
- Domkraft och hjulnyckel.
- En liten väska med olika verktyg.
- Extra bränslefilter, bussningar och andra reservdelar som man kan tänkas behöva till bilen. (Varför inte en extra kylarfläkt till exempel?) Om man skulle köra sönder någonting på vägen är det nämligen inte alltid så lätt att få tag på nya delar.

När man reser längs vägarna i RCA kommer man förr eller senare att träffa på en vägspärr. Dessa vägspärrar finns oftast vid infarten till och vid utfarten från större städer och byar. Vägspärrarna upprättas av flera olika myndigheter, de vanligast förekommande är gendarmer (poliser), FACA (militärer), Douane (tullmyndigheten) och Eau et Forêt (”wildlife department”). De olika myndigheterna ska egentligen kontrollera olika saker: tullen ska fråga efter varor att förtulla, Eau et Forêt ska bland annat kontrollera att man inte transporterar fridlysta växter eller djur, osv. I själva verket letar alla efter samma sak: fel som gör att de kan kräva en på böter. Dessa böter betalas för det mesta ut utan kvitto, och det är mycket tvivelaktigt om de någonsin skickas vidare till den högre instans dit de borde redovisas. Om kontrollanterna inte hittar något fel att begära böter för brukar de till slut, för att i alla fall få någonting, be om en formalité, dvs ett ”frivilligt bidrag” som med tiden snarare blivit en obligatorisk avgift som man betalar bara för att spärren ska öppnas. Ett alternativ till formalité är kaffepengar. Spärrkontrollanten kan också, helt sonika, tala om att han är hungrig. Det finns hundra olika sätt att, mer eller mindre diskret, be om pengar. För det mesta brukar man dock kunna slippa betala, om man bara kan diskutera. Spärrvakterna vet ju mycket väl att de egentligen inte har rätt att begära pengar för ingenting, och beroende på situationen brukar man kunna klara sig ur antingen med skämt eller med hot.
  

Hittar kontrollanterna däremot något fel och begär böter brukar det vara svårare att klara sig undan. Därför finns det några saker som man alltid måste se till att ha med sig när man reser. Det handlar om körkort, registreringsbevis och försäkringsbevis till bilen, samt ett intyg om att bilen är besiktigad (ett sådant intyg köper man var sjätte månad, utan att bilen behöver gås igenom av den utfärdande myndigheten). Har man passagerare är det bra om de har någon typ av legitimation på sig, och om passagerarna är ens anställda måste de även ha ett Carte Professionelle, ett bevis på att de arbetar för företaget. Men det viktigaste pappret av alla är ändå Ordre de Mission, vilket direkt översatt betyder uppdragsorder. Det är ett papper som man själv skriver ut, stämplar och signerar, och det innehåller information om resan; vilken bil man har, vart man är på väg, osv. Dessutom är det bra om man försöker få Ordre de Mission att se så viktig ut som möjligt. Om kontrollanterna i spärrarna tror att de har att göra med Mycket Viktiga Personer brukar de oftast bråka mindre. Så här kan en Ordre de Mission från vårt företag se ut (översatt till svenska):


ORDRE DE MISSION
BRÅDSKANDE!

Ordre de Mission nr: 45/09/CAWA
Ansvarig: Jaques Sanguebe
Fordon: Toyota Land Cruiser
Registreringsnummer: DA165MK
Datum för resan: 3 november 2009 till dess att uppdraget är slutfört
Motiv: Resa inom arbetet
Sträcka: Bangui-Bangassou-Bakouma
Last: Personliga ägodelar, arbetsmaterial, en släpkärra med bränsletank fylld med diesel
Chaufför och passagerare: Adamou Issa, Jaques Sanguebe, David Mazimbala, Silly Nguenesou

OBS! Den ansvarige för resan är strängt förbjuden att plocka upp andra passagerare eller last längs vägen!
OBS! Innehavaren av denna Ordre de Mission är strängt förbjuden att betala någon typ av formalité utan kvitto. Alla papper på bilen är i ordning, i enlighet med RCA:s lagar. Innan några böter ställs ut, ombeds spärrvakten att kontakta företagets chef på telefonnummer 0046 70 361 844 09.

Bangui den 2 november 2009              
underskrift och stämpel

När Ordre de Mission är utskriven och stämplad, när försäkring och körkort finns på plats och när bilen är packad med alla förnödenheter, då är det bara att ge sig ut och köra. Men glöm för all del inte att väja för fåren och getterna som brukar uppehålla sig på vägarna! Förutom att bilen kan gå sönder om du kör på en så riskerar du att få betala stora pengar till ägaren, inte bara för det döda djuret självt, utan också för alla femtioelva ungar som det skulle ha fött under de närmaste åren.

Trevlig resa!

Jag sitter och sammanfattar bokföringen för oktober månad. Jag börjar bli lite stressad över det hela. Det borde ha gjorts för länge sedan, men med alla resor och förflyttningar så har det inte blivit av. Dessutom lämnade vi Passi, barnflickan, i Berberati eftersom skolan hade börjat för henne, så Theo har tagit ganska mycket av min tid här i Bangui. Det är roligt, givetvis, men lite stressande också när jag inte hinner det jag känner att jag vill hinna. Till slut har jag insett att jag kanske måste ta hjälp, så nu har jag en annan tjej här under några dagar, Beni, dotter till vår före detta kock. Theo är inte förtjust, men det går bättre och bättre.

Så nu sitter jag alltså med mina siffror, sorterar utgifter och tar reda på hur mycket Charlotte har gjort av med i telefonpengar, hur mycket Mesmin har betalat för taxi och hur mycket vi har köpt bränsle för under oktober. Jag kontrollerar att alla handkassor som lämnats ut till anställda verkligen redovisats, jag bockar för överföringar så att jag vet säkert att de pengar som skickats också har kommit fram, och jag skriver listor på alla förskottsutbetalningar av löner som blivit gjorda. Detta är något som ständigt återkommer, förskottsutbetalningar av löner. Många vita säger att afrikaner inte kan handskas med pengar, att det är ett oskick och att man borde lära dem att ta hand om sin privata ekonomi genom att vägra att betala ut lön i förskott. Men problemet är mer komplext än så. Det handlar inte i första hand om den enskilde löntagarens oförmåga att hantera sin ekonomi. Det handlar om en hel kultur, en kultur där familjen är skyldig att ställa upp för varandra. Jag ska skriva mer om det en annan gång.

Jag sköter CAWA:s ekonomi med en blandning av intresse och tristess. Jag tycker att det är tråkigt att sitta och skriva siffror, tycker att ord är mycket mer spännande. Samtidigt tycker jag att det är roligt att bringa ordning i kaos, att alla siffror i alla olika kassaböcker, som var för sig inte säger så mycket, kan sättas samman till ett mönster utifrån vilket jag kan utläsa hur det går för företaget. Och att man sedan, utifrån min sammanställning, kan fatta beslut om huruvida vi kan sätta in en annons i en sydafrikansk jattidning eller inte, eller om vi har pengar över för att köpa ett par nya tält.

För övrigt pratade jag med Erik igår. De är framme i campen nu, hemma i Kocho, och har börjat röja upp och göra i ordning efter regntiden. Jag längtar dit nu. Om en vecka ungefär ska vi åka från Bangui, och jag vill åka nu! Men först måste jag bli klar med bokföringen. Dags att jobba.

Arbetsinspektören från Bangassou ringer mig i Bangui. Han är en bra kille, en av de få som faktiskt försöker att sköta sitt arbete någotsånär korrekt. Han frågar sällan om pengar under bordet, och försöker inte, som många andra, lura av oss mer avgifter än vi behöver betala enligt lag. Han har varit arbetsinspektör i Bangassou ända sedan vi startade företaget, och jag tror inte att han kommer att få sitta kvar i många år till nu. De brukar bli förflyttade ganska ofta, de som har sådana positioner. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att bekämpa korruptionen, kanske beror det på något annat. Hur som helst så är det ovanligt att någon sitter på samma post i mer än fem år.

Arbetsinspektören ringer alltså mig i Bangui. Det var länge sedan jag pratade med honom, och jag känner mig lite dum när jag inser att jag glömt bort vad han heter. Vi utväxlar de vanliga artighetsfraserna: Är allt väl? Mår familjen bra? Hur är det med Theo? Har det hänt något i Bangassou sedan sist? Allt enligt det gängse protokollet. Sedan undrar arbetsinspektören om jag kan göra honom en tjänst. Han har nämligen en släkting, en bror eller en kusin eller en morbror, jag förstår inte riktigt vilket, som arbetar i Bangui men som blivit sjuk. Han är redan på bättringsvägen, men han skulle vilja komma hem till Bangassou i några veckor för att få träffa sin familj och vila upp sig lite. Jag gör en snabb kalkyl. Jo då, vi borde ha en plats över i bilen när vi åker från Bangui om ungefär tio dagar. Dessutom kan det vara bra att göra arbetsinspektören en sådan tjänst. Det kan vi tjäna på i längden. Kalla det korruption, själviskhet eller vad ni vill, men sådan är verkligheten här. Man hjälper bara någon om man senare kan ha nytta av det, såvida det inte är en familjemedlem, då hjälper man honom oavsett, för familjen måste alltid ställa upp för varandra. Att hjälpa människor av ren snällhet eller medkänsla, det är att tänka som en vit. Det händer att jag gör det också, om jag verkligen tycker att personen ifråga är i behov av hjälp, men en sjuk man i sina bästa år som redan är på bättringsvägen och som bara vill hem och träffa sin familj, han faller inte inom den ramen. Hade han inte varit arbetsinspektörens släkting hade jag låtit honom åka med en buss eller lastbil som kör passagerare mot betalning.

Men jag säger alltså till inspektören att hans bror, eller vad han nu är, kan få åka med mig. Jag förklarar var jag bor i Bangui, och ber att han ska komma hit och presentera sig så att jag kan prata med honom personligen. Jag försäkrar mig också om att det bara handlar om en person och att han inte har mycket bagage. Ja då, han är ensam. Nej då, han har inget bagage, bara en väska med sina kläder. Om detta är sant vet jag förstås inte, men då har jag i alla fall varit tydlig med att jag inte har plats för några bihang eller säckar med maniok eller levande hönor eller annat som fripassageraren kan tänkas vilja ta med till Bangassou.

Sedan frågar arbetsinspektören vad jag har tagit med till honom som present från Sverige. ”Du vet, i det här landet slutar vi aldrig att be om saker”, säger han, ”och det var ju så länge sedan vi sågs. Någonting måste du ju ha till mig.” Jag säger att han får ge sig till tåls tills jag kommer. Då ska han få någonting, men jag tänker inte tala om nu vad det är. I mitt huvud börjar olika idéer snurra. Vad ska jag ge honom? Ett pennställ? Ett skrivbordsunderlägg? En almanacka med CAWA-bilder?

”Vad vill du äta när du kommer hit?” Frågan överraskar mig. Jag förstår inte riktigt, frågar vad han menar. ”Ja, vad tycker du om för mat? Vad ska vi bjuda dig på när du kommer hit?” Jag ler för mig själv. Tjänster och gentjänster. Åtminstone väntar han sig inte bara att jag ska hjälpa honom utan att få ett tack för det. Han vill även ge någonting tillbaka. Jag säger att jag tycker om gbutu, en sorts blad som man brukar använda i olika såser. Han tycker att det låter lite ynkligt. Det är fattigmansmat. ”Vad vill du ha mer? Blir det bra med fisk?” Jag säger att fisk är utmärkt, och så är det bestämt. Om två veckor ungefär ska jag äta gbutu och fisk hos arbetsinspektören i Bangassou. Men först ska jag köra dit hans släkting. Tongana Nzapa aye da, så klart. Om Gud vill. Det är bäst att lägga in den lilla reservationen, för man kan ju aldrig veta säkert.

Det är kväll, och jag sitter ensam vid matbordet i vår lägenhet i Bangui. Theo sover sedan några timmar. Erik är i Bakouma. Charlotte och hennes Olivier är hemma hos sig. Det är ensamt att vara utan sällskap i Afrika. Förmodligen finns det inte många fler i den här staden som sitter tysta ikväll, utan att ha någon att prata med. Kanske några vita. Kanske även några enstaka centralafrikaner. Men inte är det många.

Egentligen är det ganska skönt att ha lite tid för sig själv, tid att ta igen en del saker som jag behöver få gjort, tid att tänka och tid att skriva. Men hela tiden går tankarna till alla människor i den här staden som sitter tillsammans, om det så är runt ett dukat bord eller runt en gryta på marken, och jag avundas dem litegrann. Jag tycker inte synd om mig själv, det är inte det. Jag känner mig bara just lite ensam.

På ENERCA, det allmänna elnätet, är det förstås strömavbrott, som det är varje kväll i den här delen av stan. Elen, som produceras i vattenkraftverket i Boali, tio mil härifrån, och transporteras hit i två ledningar som är dragna parallellt med den stora vägen, räcker inte till för att försörja hela staden. Därför stängs strömtillförseln till olika stadsdelar av vid olika tillfällen, och just den här delen stängs alltså ungefär mellan klockan sex och klockan tio varje kväll, just den tiden då man behöver elen som allra bäst. Som tur är har vi ett eget litet elverk, så vi klarar oss bra ändå. Den senaste veckan har det varit väldigt svårt att få tag på diesel på stan för att driva det, men vi hade ganska mycket i reserv. Hoppas att det går att köpa igen när vårt lager tar slut.

Idag har det varit en sån där dag när man inte får så mycket gjort. På morgonen skulle vår nye professionelle jägare, en fransman som heter Nicolas, komma hit för att hämta pengar. Han hade sagt att han skulle komma klockan åtta, men han dök inte upp förrän efter nio. Sedan åkte vi till läkarmottagningen på den franska ambassaden med Theo. Han har varit förkyld länge och väldigt rosslig i halsen, så när vi var där häromdagen i ett annat ärende så tog läkaren och lyssnade på hans lungor, skrev ut antibiotika och slemlösande medicin och sa åt oss att komma tillbaka om några dagar. Det hela kändes lite överdrivet, men vi gjorde som vi blivit tillsagda, och kanske var det bra, för han verkar må bättre nu. Det vore ju faktiskt skönt om förkylningen och rosslandet var borta när vi sedan ska ut i bushen om några veckor.

När vi var klara hos läkaren var det redan lunchdags. Vi har en ny kock (igen!) som vi testar, och han verkar riktigt bra. Idag åt vi kålsallad, panerade kotletter med stekt potatis, och chokladmousse till efterrätt. Väldigt gott! Det verkar faktiskt som att vi nu har hittat den tredje kock som vi har letat efter ända sedan vi kom hit. Efter lunch blev Charlotte och Olivier kvar här hos mig ett tag. Det kom en kille och sålde en fisk, en capitaine, även kallad nilabborre. Den vägde tio kilo, och var alltså ganska liten med Banguimått mätt. Olivier rensade och skar upp den i bitar som vi frös in i portionspåsar, så nu har vi fisk till många måltider framöver.

Sedan blev det sen eftermiddag och Charlotte och Olivier åkte hem till sig. Jag och Theo tog en promenad till Grand Café, köpte bröd och stod och pratade en stund med tre servitriser som inte hade några andra gäster att ta hand om. Vi kom hem i sista stund innan den hastiga skymningen övergick i natt, och efter kvällsmat och bad somnade Theo gott i sin säng. Erik ringde från Bakouma. Allt var bra med honom, men han hade fått ett sms från Adam och Erik Nyman där det stod att de behövde ha dit en bil för att dra upp den lilla korta jeepen som stod ”halvt under vatten på andra sidan floden”. De hade inga batterier kvar i satellittelefonen och ingen möjlighet att ladda den, så Erik kunde inte ringa dem och ta reda på mer än så, men imorgon skulle han försöka ta sig till dem.

För mig är det dags att sova nu. Om en halvtimme försvinner strömmen, om inte ENERCA kommit tillbaka då. Då finns det inget mer att göra uppe. När det är mörkt ska man sova. När det är ljust kan man vara vaken. Det är en bra tumregel, åtminstone här, där mörkret är regelbundet. Jag älskar de afrikanska nätterna. De är beräkneliga, till skillnad mot så mycket annat i Afrika.

God natt.

Bangui och jag är inte vänner. Det är något med personkemin, något som inte klaffar mellan oss. Jag känner mig malplacerad här, malplacerad och lite hjälplös. Delvis har det nog att göra med att jag inte är någon storstadsmänniska. Jag passar helt enkelt inte in bland höghus och trafikerade gator, även om staden i fråga egentligen inte är mycket mer än en stor by. Men det är något mer, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Någon beskrev en gång Bangui som ett inte infriat löfte. Det är en träffande beskrivning. Bangui är en wannabe av sällan skådat slag. Hollywoodskylten som lyser på kullarna ovanför staden på kvällarna – BANGUI la Coquette – är bara ett alltför talande exempel. Bangui är en stad som försöker vara något som hon inte är. Bangui vill ha rinnande vatten i kranarna och lysrör som lyser upp hennes nätter, men alltför ofta brusar kranarna bara ihåligt utan att leverera en droppe vatten, och skulle det gå en kväll utan strömavbrott så är man evinnerligt tacksam. Ändå envisas Bangui med att försöka hålla uppe fasaden. Ändå har hon en vräkig rondell mitt i centrum, med det stolta namnet Place de la République, där det finns en fontän som nästan alltid står torr. Ändå har hon sina asfalterade gator som hon vill se trafikeras av fina bilar, trots gatorna består mer av hål än av gata.

När jag bor ute i bushen behöver jag inte oroa mig för vare sig el eller vatten. Dels är livet där inrättat så att jag lever närmare naturen och därför inte är i behov av en massa elektriska lampor eller kranvatten på samma sätt som här. Dels är det vi själva som har kontroll över de resurser som finns. Mängden elektricitet är begränsad, men jag kan sätta på och stänga av elverket när jag vill. För att jag ska få vatten i kranen måste någon klättra upp med en hink och hälla vatten i en tunna som fungerar som vattentorn till vårt lilla hus, men även om det inte skulle bli gjort så har jag alltid vatten i floden, bara 100 meter från min dörr. Och så kommer jag till Bangui, och kan gå en kväll utan att kunna tända en lampa och utan att kunna tvätta händerna.

Men det är inte bara detta. Det är något mer med Bangui, något som gör mig lite illa till mods. Kanske är det avgrunden som blir så tydlig här. Avgrunden mellan vita och svarta, mellan fattiga och rika. Här kolliderar två livsstilar, och jag känner till båda och vet inte vilken jag egentligen hör till. Jag kan gå och fika på Grand Café, det kostar inte mer än att gå och fika på Fröken Brogrens i Örebro, men vid borden intill mitt sitter en minister och Banguis överklassdamer. Jag tycker mig inte höra till dem, men till vilken grupp hör jag egentligen? I Bangui passar jag inte in någonstans. Jag är en lantis bland stadsmänniskorna, en vit bland svarta, en halvafrikan bland de vita, eftersom jag är mer bekväm på sango än på franska.

Nej, det är något mellan mig och Bangui som inte riktigt klaffar, men vad tjänar det till att sitta här och klaga? Erik åkte vidare upp mot campen igår, och jag måste säga att jag gärna hade följt med, men nu är jag kvar i Bangui och ska vara det i några veckor, så det är bara att göra det bästa av det hela, njuta av de saker som finns att njuta av. Framför allt ska jag umgås med Eriks syster Charlotte. Vill ni ha en annan bild av Bangui så har hon också en blogg. Många av er läser nog redan den, men om ni inte gör det så finns den på www.charlottemararv.blogg.se.

Följande morgon gav vi oss åter iväg redan klockan fyra. Bilen som hade kommit från Berberati med den nya kylaren åkte med som följebil, ifall det trots allt skulle vara något problem med vår bil. Från Baoro till Bangui är vägen asfalterad, och den första biten är i riktigt bra skick, så det var bara att gasa och köra. Liksom dagen innan fortsatte vi att stanna var tionde minut för att se efter att allt var ok med kylaren. Vid det första stoppet var allt lugnt, vid det andra och tredje likaså, men den fjärde gången vi stannade kokade kylarvattnet igen… Då hade alltså motorn tagit skada ändå. Det var inte något som vi kunde laga där längs vägen, så det var bara att packa om och byta bil. Vi skulle fortsätta till Bangui i Eriks pappas bil, medan vår pick-up långsamt kördes tillbaka till Berberati. Sagt och gjort. Vi packade om, vilket inte var det lättaste eftersom den nya bilen inte hade lika mycket lastutrymme. Vi fick stå där i den tidiga gryningen och försöka komma på vad som var viktigt att ta med nu, och vad som kunde vänta några dagar.

Sedan gick resten av resan faktiskt bra. Frukost, bestående av sött te, vitt bröd och en sorts friterade bullar gjorda på rismjöl, intogs på stående fot en knapp timme efter bilbytet, i Bossemptele. Efter Bossemptele blir asfalten sämre, och hela vägen förbi Yaloke och fram till Bossembele (jo då, det är två olika städer som har så snarlika namn) får man antingen kryssa mellan hålen eller välja att köra rakt igenom dem. Ibland är det till och med bättre att köra av själva vägen och köra en bit på gruset som finns bredvid asfalten. Vägen håller faktiskt just nu på att göras i ordning, men sedan vi åkte från Bangui senast kan arbetet ha gått max 500 meter framåt. Det kommer alltså att dröja ett tag innan de 30 dåliga milen är lagade. Men det mest irriterande av allt är trots allt inte den dåliga vägen, utan det faktum att man måste stanna fem gånger mellan Baoro och Bangui för att betala vägavgifter. På en slät och fin asfaltsväg hade det känts helt okej, men när vägen är det sämsta tänkbara, med djupa potthål som sliter mer på bilen än en riktigt dålig grusväg, då känns det inte helt rättvist att man ska behöva betala vägavgift för just dessa vägar.

Förutom vägavgifterna på sammanlagt 2500 CFA (ca 30 kr, kanske inte så farligt ändå…) fick vi även betala böter i en polisspärr. Anledningen var att vi åkte sex personer i en bil som var avsedd för fem. Detta är visserligen en helt korrekt anmärkning, men det känns ändå lite löjligt att behöva åka fast för det eftersom det förmodligen inte finns en enda bil som passerat den spärren den senaste månaden som INTE har haft för många passagerare. Hur som helst fick vi kvitto på betalningen, så nu ska vi kolla om poliserna vid spärren i sin tur har betalat in pengarna till Bangui som de ska. Om de har gjort det så är ju allt korrekt, då är det heller inga problem att vi har fått betala böter. Det mest troliga är dock att pengarna inte kommit till Bangui, utan att de delades upp mellan poliserna i spärren.

Framåt middagen närmade vi oss äntligen Bangui. Utanför bilfönsten susade välbekanta bilder förbi: kvinnor som lägger maniok på tork på asfalten, högar av ved som folk har samlat ihop för att sälja till uppköpare från Bangui. I Boali tankade vi, något som även det är lite av en konst för sig. På de flesta ställen säljs bilbränslet inte i mackar, utan av privata återförsäljare som kommer med 20-litersdunkar med ibland ganska tvivelaktigt innehåll. Det gäller att kolla noga att man verkligen får diesel och inte en blandning av diesel och fotogen eller, ännu värre, diesel och vatten.

Vid 12-tiden passerade vi genom spärren i PK12, infarten till Bangui. 20 minuter senare var vi framme i vår lägenhet, där Eriks syster Charlotte väntade på oss, och resan var över. För den här gången.

Och bilen då, vår pick-up som körts tillbaka till Berberati? Den är lagad och är nu, på söndag morgon, på väg tillbaka till Bangui. Imorgon åker Erik vidare norrut, vilket i slutänden betyder att vi ändå bara ”förlorat” en dag. Inte så illa i alla fall.

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Vi är i Bangui nu, så långt är allt rätt, men resan hit var en ganska utdragen historia. På grund av diverse olika saker, bland annat en elektriker som tog en evighet på sig för att fixa belysningen till bilen, kom vi till slut inte iväg från Berberati förrän på torsdag morgon. Då var dock allt i god ordning. Vi hade packat och var helt klara på kvällen, så på morgonen gick vi upp klockan kvart över tre, åt lite frukost och satte oss i bilen, inställda på en lång dags körning. Förra gången körde vi, som jag skrev, från Berberati till Bangui på elva timmar, men nu hade vi en tyngre lastad bil samt en släpkärra, så vi visste att det förmodligen skulle ta några timmar extra. Vi var sammanlagt nio personer i pick-upen: Jag, Erik och Theo i framsätet, och Guy, Daouda, Gabi, Saint-Claire samt en vän till familjen, Marie-Hélène, med sitt två-åriga barnbarn Tischy, på det täckta flaket. Den första sträckan, Berberati – Carnot (drygt 10 mil) som egentligen är den sämsta delen av vägen, vållade oss inga större problem. Vid åttatiden var vi i Carnot, vilket får räknas som bra med tanke på att vi då tagit en ordentlig frukostpaus vid halv sju-tiden för barnens skull. Innan vi åkte ut ur Carnot ville Erik byta fläkt till kylaren eftersom den vi hade inte fungerade så bra. Givetvis hade vi en extra fläkt med oss (det har man väl alltid när man är ute och kör?), så vi bytte och kunde snart rulla vidare igen. Det dröjde dock inte länge förrän Erik stannade tvärt. Han kände på sig att något var fel, sa han. Och mycket riktigt, när vi öppnade motorhuven möttes vi av en motor som var mycket varmare än den borde vara! Det riktigt rykte om den, så vi fick hälla på vatten för att kyla ner den. När vi sedan kunde titta lite närmare på vad som hänt så insåg vi att fläkten hade slagit hål på kylaren och allt kylarvatten hade runnit ut. Eftersom temperaturmätaren mäter temperaturen på kylarvattnet och inte temperaturen i själva motorn hade instrumenten inne i bilen inte visat något speciellt. Det fanns ju inget kylarvatten att mäta temperaturen på, därför hade termometern visat låga siffror.

Där stod vi alltså, några mil efter Carnot, med en tom kylare och inte mer än drygt 10 liter vatten i reserv. Saint-Claire och Guy gick för att leta efter mer vatten. Under tiden monterade Erik, Daouda och Gabi bort fläkten igen för att korta av bladen på den så att de inte skulle slå mot kylaren längre. De undersökte kylaren och försökte laga den med ”super-anti-fuite”, ett pulver som ska kunna hällas i en trasig kylare och täppa igen hålen. Vi offrade allt vårt vatten, förutom Theos och Tischys små flaskor, men det räckte inte långt, så vi fick fortsätta att fylla på med den leriga sörjan i en liten vattenpöl som, lägligt nog, fanns precis bredvid bilen. Så försökte vi köra framåt en bit, men lagnings-pulvret fungerade inte alls och kylaren läckte som ett såll. Efter ungefär ett hundra meter var vi tvungna att stanna igen. Saint-Claire och Guy hade fortfarande inte kommit tillbaka, trots att de varit borta i nästan en timme, så vi slöt oss till att det måste vara svårt att få tag på vatten. Erik monterade bort kylaren och försökte laga den genom att kombinera det bästa från två världar: någon sorts lagningspasta från Sverige blandat med bark från en speciell sorts centralafrikanskt träd, som blir som lim när man krossar den. Klockan började bli mycket, och solen stekte, så kvinnorna och barnen, dvs jag, Marie-Hélène, Theo och Tischy, fick gå och sätta sig under ett träd och vänta. Det tröttnade dock Theo ganska snart på. Han ville istället ut och springa på vägen, vilket var ok eftersom det inte passerade mer än ungefär en bil varje halvtimme. Sedan ville han sitta lite på förarsätet, och när han tröttnat även på det började han bli lite sur. Men med lite mosad potatis och en barnmatsburk som vi hade kvar från Sverige blev humöret snart bättre igen.

Kombinationen med lagningspasta och barklim verkade fungera bra. Kylaren sattes tillbaka, och ungefär samtidigt kom Guy och Saint-Claire och meddelade det som vi redan hade förstått: att det var väldigt svårt att få tag på vatten. De hade dock några flaskor med sig, och med hjälp av det samt ännu en smutsig vattenpöl fyllde vi än en gång kylaren och försökte så fortsätta framåt. Vi hade ungefär sju och en halv mil till nästa lite större samhälle, Baoro, där vi skulle stanna och vänta på en bil som Eriks pappa hade skickat efter oss med en ny kylare. Om vi nu kom så långt… Det gick långsamt framåt. Ungefär var tionde minut var vi tvungna att stanna eftersom kylarvattnet kokade. Så småningom kom vi till en by där det fanns en pump så att vi kunde få dricka (äntligen!), hälla rent vatten i kylaren, och fylla på våra vattenreserver. Så fortsatte vi vägen fram i sakta mak, medan vi undrade över anledningen till att kylarvattnet kokade. Var det kylaren som ändå inte var i bra skick, var det på grund av det smutsiga vattnet som vi hällt i, eller, värst av allt, var det så att motorn hade tagit skada av att bli så varm? Klockan närmade sig två, det var varmt och vi började bli ordentligt hungriga, men vi visste att vi inte skulle få något att äta innan Baoro. Jag och Erik hade en påse med något som vi trodde var m&m:s, men till vår stora besvikelse visade det sig att det var någon sorts äckliga smågodisar som smakade lite som menthos, fast med jättemycket artificiella smakämnen i. Trots hungern föredrog vi faktiskt båda två att avstå.

Vi kom till Baoro vid halv fyra och körde upp till den katolska missionen, där vi blev välkomnade med en utskällning av portvakten, som undrade hur vi kunde understå oss att komma oanmälda till en missionsstation! När vi förklarat för honom att vi kände missionärerna lugnade han dock ner sig och släppte in oss. Vi parkerade och började jobba på bilen samtidigt som Guy, Gabi och Saint-Claire gick för att köpa mat till oss alla. Strax efteråt gick även jag och Marie-Hélène iväg för att se oss omkring, och då hittade vi killarna på ett litet café där de stod i godan ro och drack välling… Någon mat hade de inte köpt än ”eftersom det var för dyrt”. Jag och Marie-Hélène tog pengarna och gick och köpte shuia, grillat kött, mangbere, maniok tillagad i små bladpaket, och bröd. Sedan gick vi tillbaka till missionsstationen och fick äntligen äta!

Klockan var fem innan bilen från Berberati med den nya kylaren kom fram. Då hade vi redan bestämt oss för att stanna i Baoro över natten. Jag och Erik fick ett rum på missionsstationen, och jag gick och badade Theo medan Erik bytte kylare och provkörde bilen. Marie-Hélène gick hem till en bekant, och de andra killarna tog in på ett vandrarhem. Det hade hunnit bli mörkt innan Erik kom tillbaka och sa att han trodde – men visste inte säkert – att bilen fungerade bra. Vi åt kvällsmat med de sju italienarna på missionsstationen, gick sedan och la oss och sov gott trots en fladdermus som envisades med att flyga i cirklar tätt över våra huvuden.

Fortsättning följer…