Safari - Som sagt, bara nästan

Mitt i lagandet av ugnspannkaka med äpple och kanel, med köket fyllt av inte mindre än tre små barnröster och en god vän vid min sida (ett av barnen hör ihop med henne) ringer min mobil. Det är ett utlandsnummer, +44, och så en lång radda av siffror. Efter en kort tvekan bestämmer jag mig för att svara: "Emelie." Rösten på andra sidan är gäll och lite släpig, som om personen jag pratar med anstränger sig för att uttala orden tydligt. Om det beror på att han tvivlar på mina kunskaper i engelska eller om han helt enkelt bara är van vid att telefonförbindelser kan vara knastriga och kräver tydligt tal vet jag inte.

Mannen, vi kan kort och gott kalla honom M, är en av våra försäljningagenter. Han ringer från London, dit han kommit tillbaka för en knapp månad sedan efter en vistelse i RCA. Jag lämnar pannkakan till min vän och sätter mig framför datorn, dock efter att först ha påpekat att jag faktiskt har ganska mycket att göra med två barn. M brukar kunna prata länge när han kommer igång.

Och mycket riktigt. Först kommer en lång förklaring om hur jag ska göra fakturan. Ingenting får lämnas åt slumpen. Det ska vara datum och fakturanummer, och glöm för all del inte kontonummer! Sedan, när jag tror att vi är klara och flikar in att Theo väntar på maten, får jag en beskrivning av en ny Mycket Viktig Kund som M har bokat, och kan jag göra ett säljkontrakt på den safarin och skicka till honom?

Jag lyckas till slut avsluta, bara för att få ett nytt samtal lagom till kaffet, med lite mer instruktioner. Så, som sagt, riktigt riktigt mammaledig blir jag nog aldrig. Men egentligen är jag ganska nöjd med att ha det så här. Det är underbart att vara med barn, men det ger inget vidare intellektuellt utbyte. Tur då att man kan jobba lite litegrann och på så sätt hålla hjärnan igång.