Den 24, julafton, som är så helig för oss svenskar, är en helt vanlig arbetsdag här. Jag passade på att leta flygbiljetter till hemresan i mars, dock utan större framgång. Air France har blivit på tok för dyra, och på Afriqiyah-kontoret visste de inte hur sent i graviditeten man får flyga med dem, så de bad mig att komma tillbaka mellan tolv och två och prata med deras chef. Tjugo över tolv var jag där igen, men då hade de stängt. Afrika...
På julaftons kväll samlades familjen Mararv, alla utom Erik, hemma hos Charlotte och Olivier för ett enkelt julbord, en blandning mellan franskt och svenskt med foie gras, julskinka, köttbullar, potatisgratäng, knäckebröd, flera olika ostar, och chokladmousse till efterrätt. Någon tomte dök inte upp, och det var väl lika bra det, för Theo hade redan somnat när det var dags för julklappsutdelning.
På juldagen var vi lediga. Jag, Theo och Charlotte var och badade på Rock Club, såvitt jag vet Banguis enda offentliga bassäng. För det hutlösa priset av 5000 cfa (ca 70 kr eller, ännu värre, fem dagslöner för våra lägst betalde anställda) får man tillträde till en bassäng som sett sina bästa dagar. Botten har spruckit på flera ställen, så att man trampar på grus istället för på slät cement, omklädningsrummen är bara några kala bås, och duscharna provade vi inte ens. Men vattnet var i alla fall någorlunda fräscht, och Theo var väldigt nöjd.
Efter badet åkte vi hem och åt julgröt. Det fick bli avslutningen på julen. Pepparkakorna räcker i några dagar till, men i övrigt har allt redan återgått till det normala. Gunnel, Roland, Charlotte och Olivier åkte mot Berberati i morse, och jag och Theo räknar med att åka tillbaka upp mot campen på tisdag.
Del 2 om resan från Kocho till Bangui kommer snart... Tills vidare: god fortsättning!
0